det stora vemodet

De där dagarna när det är sådär extra tungt, då undrar jag ofta hur jag orkade förut. När jag inte hade man och ungar som släpade upp mig ur sängen på morgonen, när jag var tvungen att motivera mig till att sätta foten framför den andra på egen hand. Tanke nummer två som slår mig är hur i hela friden de orkar med de där dagarna, hur de håller sig ifrån att bli alldeles vansinniga och bara lämna mig åt mitt öde.

Jag förstår att det just nu till största del är en härlig kombo av gravidhormoner, 13615484_1059325300811169_397369495959022870_n.jpgen bipolär och depressiv hjärna utan mediciner och en stor och otymplig kropp som inte riktigt orkar vad jag önskar att den borde som skapar all den där överväldigande ångesten – men att veta orsaken tar liksom inte bort det. Just nu tror jag på fullaste allvar att jag snittar att gråta en timme per dygn, och statistiken över grinighet och irritation är inte mycket lägre. Den där enorma känslan av att inte vara bra på någonting, att inte ha några framtidsutsikter och att allt är meningslöst – den är så svår att släppa taget om, den är något jag levt i så länge, och på något märkligt vis bland det tryggaste jag vet. Även om det är längesedan den var min enda vardag är det långt mycket lättare att tillåta sig själv att drunkna i den än att slå tillbaka de där dagarna.

Men jag vet ju att det kommer andra dagar. Dagar när jag inte kan förstå hur jag ens kan behöva slåss mot det gråa och tunga, dagar när vemodet knappt är annat än ett avlägset minne med bleka konturer. Och fram tills dess är det faktiskt helt okej att grina – även om allt det där saltvattnet omöjligt kan vara bra för hyn.

Efter åska kommer kajak

Måndag morgon och gårdagens åskoväder tycks äntligen ha dragit förbi. Allt det där mullrandet och ljusskådespelet innebar att kajakerna snällt fick ligga kvar på sina förrådsplatser, men nu är de äntligen packade och på väg ut i sjön. 

Jael är fortfarande lite besviken över att vi inte ska ner genom Göta kanal till Trollhättan, men med bara en par dagar fria blir det en smula långt – allra helst eftersom vi misstänker att den där åskan inte riktigt släppt greppet än, vem vet – vi kanske får spendera mer tid i tältet än i sittbrunnen. Oavsett har vi en sådär drygt sex blöta mil framför oss de närmaste dagarna, och det är precis vad den här familjen behöver. 

bröllopsdag och massor av körsbär

För fyra år sedan vid den här tiden sov jag som en stock, söndersprängd av influensa och mediciner, nygift och med en unge som just blivit barnvälsignad. Det där med att fullborda äktenskapet på bröllopsnatten fanns då rakt inte på kartan – tur att det kommer en himla massa andra nätter (och dagar..!) att ligga på istället.

IMGP5115Såhär bröllopsdagen till ära hade vår matbutik bestämt sig för att ha en drive på körsbär, och det passar ju utmärkt när en vill pyssla fram en extra fin mysfika, körsbärsmuffins och körsbärssaft kändes alldeles lagom bröllopsfika deluxe. Tillsammans med pizza, choklad vi smugglat med oss hem från Polen och blommor plockade i diket bakom vårt hus blev det ett sånt där kalasande som är lite som vårt liv är mest – lite lagom improviserat, snurrigt och på det stora hela en väldans massa skoj. Blommorna är antagligen fridlysta eller giftiga eller nåt, och rosorna har jag snott från förra söndagens altarblommor – kanske klassas det som ett mindre helgerån. Saften blev alldeles för utspädd men god ändå, och muffinsen så stora att en knappt orkade pressa i sig dem efter den där pizzafesten. Sådär inte ett dugg perfekt som livet är mest.

Jag tänker att vi egentligen inte har ett direkt harmoniskt äktenskap eller liv tillsammans. Vi bråkar och retar oss på varandra, har valt yrken och framtidsdrömmar som allvarligt talat hade varit ungefär hundra gånger lättare som singlar, lever alltid på gränsen ekonomiskt och är inte överens om särskilt mycket. Den ena vill gå dit näsan pekar för stunden, medan den andra vill planera varje vaken minut av livet. En vill göra allt på en gång, den andra vill vara saklig och låta saker ta sin tid. Den ena är lugn som en filbunke, medan den andra lever med känslorna utanpå huden. En är stabil, den andra ett levande kaos. Ändå passar våra händer alldeles som gjutna ihop.

Någon klok människa sa en gång att det bara är genom sprickorna som ljuset kan leta sig in. Vårt liv är visst alldeles fyllt av sprickor, för trots allt det där krångliga finns knappt ett spår av något mörker.

skanna0023
Vårt bröllopsfoto, av Anna Ileby.

vegansk kokosbakelse & lavendellemonad

IMGP4891Vi spenderade midsommarafton med knytkalas ihop med ett gäng fina vänner, där vi fick stå för de veganska inslagen på middagsbordet. Till exempel gjorde vi en en jordgubbs- och kokosbakelse till efterrätt, med tillhörande lavendellemonad – recept var det här!

IMG_8762Kokosbotten: 
100 g mjölkfritt margarin
6 dl kokos
1 dl socker
1 tsk bakpulver
1-2 msk sirap
1 msk potatismjöl
1,5 dl vatten

Sätt ugnen på 200°. Smält margarinet. Blanda kokos, socker och bakpulver i en bunke. Blanda vatten och potatismjöl till redning. Häll i smör och sirap i kokosbunken och kleta ihop – därefter i med potatismjölet och blanda en liten stund till. Jag valde att ha i lavendelsirap för att gå fint ihop den där lemonaden, men vilken ljus sirap eller flytande honung som helst fungerar alldeles utmärkt. Låt stå och svälla några minuter. Klicka smeten i aluminiumformar (typ, 18-20 st). Hellre för lite smet i varje form än för mycket, tänk typ knappt halva formen – annars finns risken att en drabbas av en kokosdränkt ugnsbotten. Det skulle kunna vara så att jag testade – ibland är jag så himla glad att jag lyssnat på min farmor och alltid har aluminiumfolie liggande i botten av ugnen. Grädda i nedre delen av ugnen i 15 minuter, ta ut och låt svalna.

Nästa steg är valfritt. Antigen ställer en sig och kokar jordgubbssylt på hederligt gammalt husmorsvis, eller så går en till närmaste matbutik och köper en burk. Jag valde mellantinget – frusna bär och syltsocker! En kan ju använda sig att instruktionen på sockerpaketet, eller ungefär såhär:

IMG_9035Jordgubbssylt:
500 g frusna jordgubbar
250 g syltsocker
2 dl vatten

Koka bär och vatten tills ungefär hälften av vattnet kokat bort. Bären bör då vara ganska mosiga, och vattnet rosa och fint. Mixa till en slät sörja. I med syltsockret, och koka i en sådär 5-8 minuter. Häll upp i förvärmd burk och låt svalna. Det här blir ju ganska mycket mer sylt än vad en behöver till efterrätten, men tänker jag inte är ett dugg negativt – det blir ju en alldeles utmärkt sommarsmak att ha på sin morgongröt eller nåt de närmaste dagarna..!

När det sedan är dags för servering, smeta ut ett lager sylt på kokosbotten (ganska tjockt lager om jag får bestämma) och toppa med vispad soyagrädde, färska jordgubbar och ett par myntablad. Purrrrfect!

IMGP4882
Till detta serverade vi lavendellemonad, känns lyxigt men superlätt att göra! Det finns en hel uppsjö av varianter på hur en gör när jag googlar runt, men här är husets variant – det blir ungefär två liter färdig lemonad.

IMGP4849Lavendellemonad:
1,5 dl socker
2 dl vatten
1/2 dl torkad lavendel
1/2 dl färsk mynta
3 citroner
3 limefrukter
vatten till servering

Koka upp socker och vatten och ös i lavendeln och hackad mynta. Koka ungefär fem minuter, låt sedan stå och dra tills det svalnat. Sila ut blommor och blad. Pressa ur juicen ur frukten, och blanda med den svalnade sockerlagen. Späd ut med iskallt vatten (någonstans 1,8-2 liter tycker jag är lagom) och pynta med färska myntablad och massor av is.

Som ni märker har jag fått total dille på att äta lavendel – vad säger ni vänner, do or don’t? Min åsikt i frågan är väl i alla fall inte att ta miste på – mer lavendel åt folket!

Update: En uppmärksam vän påminde mig om att den här efterrätten faktiskt inte bara är vegansk (och därmed mjölk och laktosfri), den är ju dessutom både glutenfri och helt utan vetestärkelse – något för de allra flesta alltså! Med andra ord, här är den nya väldigt långa recepttiteln: Naturligt glutenfri, vegansk jordgubbs- och kokosbakelse. Tjoho!

monthly makers: tema växter

IMGP4872

Monthly makers är numera ett sånt stående inslag i livet att min fyraåring numera intresserar sig för vilket månadens tema är, och hjälper till att vara idéspruta. Så, när månadens tema varit växter och hon föreslog att vi skulle göra midsommarkransar som inte går sönder eller vissnar så lätt var valet inte särskilt svårt. Mot secondhand!

Någon vecka innan midsommar kom vi hem från Röda korset med en stor hög blomprydda ljusmanschetter, redo för demontering. Jael hälsar att plocka isär tygblommor och rensa i färg är en alldeles utmärkt uppgift för den fyraåriga assistenten!

Härnäst kommer den roligaste biten – välja ut alla blommor en vill ha i sitt hår. Vi bestämde oss för att gå all in, fundera ut en midsommaroutfit och bygga en krans i färgskala efter det. Till Jael bestämde vi att ett diadem skulle vara en bra stomme – lätt att ta ur när lekarna kräver det, men med plats för massor av blommor – och jag bestämde mig för att forma till en krans med en 2 mm aluminiumwire som bas.

IMG_8751

Diadem-kransen gjorde vi på enklast möjliga vis – vi limmade fast blommorna en i taget. Såhär i efterhand hade jag nog hellre jobbat med smältlim, men eftersom det visade sig vara slut kladdade vi med alldeles vanligt hobbylim istället. Trots kletandet inte så dumt, eftersom det blev väldigt mycket lättare för den där ungen att hjälpa till när en inte riskerade att bränna sig på limmet, men tålamodet fick sig ett oplanerat träningspass.

IMG_8734IMG_8735Wire-kransen visade sig vara ett lite krångligare projekt, som i ett par lägen nästan lockade fram ett par barnförbjudna ord och vilja att ge upp, men till slut så. Efter ett par försök blev kransen uppbyggd i tre lager. Första lagret bestod av de största och tyngsta blommorna, som snurrades fast med smyckeswire. Efter det, ett lager sidenband runt hela kransen för att låsa fast och gömma trådskarvarna. Till sist, lösa blad och blommor som limmades på lite här och där för att fylla ut och gömma eventuella fula skarvar som blivit missade. Piece of cake!

IMGP4887

saker som snurrar i skallen

Ibland hoppar det upp märkliga artiklar i mitt Facebook-flöde. Eller ja, det hoppar upp märkliga artiklar i princip varje dag (källkritik vänner, källkritik..!) men ibland läser jag dem. Ibland tittar jag mest på bilderna, som den här gången.

Den stora frågan jag idag ställer mig är, hur tänkte svenska Mali-styrkorna när de valde att korsfästa svenska flaggan under sitt midsommarfirande, men framför allt – var i hela friden är hatstormen från allas våra Sverigeälskande vänner?

Skärmavbild 2016-06-27 kl. 06.13.43

När Sydsvenskan häromdagen publicerade en midsommarhälsning från Mali med tillhörande bild som jag här alldeles fräckt har beskurit och helt pajat kompositionen i (förlåt Kalle Bendroth, jag har egentligen ingenting emot den – just trying to make a point here) tänkte jag först mest – ”åh nej, nu blev det visst lite dumt – ser ni inte att det ser ut som att ni vill ha ihjäl den där stackars flaggan på plågsamt, romerskt vis?”. Jag visade min man, vi fnissade lite och scrollade sedan vidare. Slut på sagan. Ändå har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på det där. Hur svenska Mali-styrkorna kan korsfästa den där tygbiten som tycks mig ha ett orimligt högt värde för vissa människor jag stöter på utan en protest – faktiskt finns det i kommentarerna glada tillrop, när det för bara några få veckor sedan i samma typer av sociala medier kretsade runt en bild av en tjej som valt att till nationaldagen ha något som liknade en svensk flagga (oklart om det ens var det dock) som slöja – hon skulle visst stenas. Och våldtas. Och naturligtvis ett helt gäng andra diverse vidrigheter, som det ofta heter när insert: valfri oprivilegierad grupp och/eller individ från denna inte räknar med precis alla konsekvenser eller tolkningar en bild i sociala medier eventuellt skulle kunna få.

Någon (oftast den högljudda, som uppenbarligen vill återinföra stening som straffmetod) skulle kunna hävda att den stora skillnaden här är att de svenska Mali-styrkorna försvarar sitt fosterland, gör sitt folk stolta eller annat valfritt tramsigt uttryck. Till dig, innan du skickar dina hatmejl och kommentarer (ska du nu tvunget skriva till mig, vänligen se över din svenska – att försvara landet mot såna som mig blir väldigt svårt att ta på allvar när det görs med särskrivningar, felstavningar och könsord mellan hoten), jag vet inte hur insatt du är i vår utrikespolitik, men mig veterligen gränsar inte vår riksgräns till Mali, och att malinesiska stammars konflikter skulle hota vårt landsarv har jag lite svårt att förstå – förklara gärna det för mig. Visst gör FN-styrkorna bra och viktiga grejer, men det är inte en grupp vikingar med främsta mål och mening Svea rikes landgränsers väl. De är ungefär lika hedervärda som vårdare i äldreomsorgen, förskollärare och brandmän – precis alla andra människor som har ett intresse av att hjälpa människor i sin omgivning. Alltså, fullständigt vanliga människor.

Och ja, visst raljerar jag här, men jag är oerhört trött på att bemöta ignorans och okunnighet med logiska och välgrundade argument när motparten inte är intresserad av en saklig diskussion utan lägger sitt fokus på kränk, hot och våld. Jag är alldeles övertygad om att tjejen med slöja har minst lika stort hjärta och hjärna som någon annan, men det förstås, så länge hon inte är lika privilegierad som du eller jag är det alldeles fullt rimligt att döma henne till stening.

några favoritpoddar just nu

Diverse sköna podcasts snurrar dagligen i mina hörlurar, och i kombination med min dröm om att starta en egen kommer det väl knappast som en chock att det är ett av mina favoritmedier. Min lista med poddar är ungefär hur lång som helst, men några favoriter just nu känns som en fin grej att bjussa på såhär en slö midsommarförmiddag..!

kakan-podd-ny-iofngxtwUnder huden med Kakan Hermansson
Alltså, Kakan är så fabulous att jag dör lite varje gång jag hör hennes röst. I ”Under huden” gästas hon av kloka människor och snackar hudvård, hälsa, kvinnoideal och livet i stort. Mitt favoritavsnitt so far är absolut #2, där Kakan gästas av Fanna Ndow Norrby – den asballa debattören bakom instagramkontot och senare också boken @svartkvinna.

IMG_8726FMTK
I podcasten Försvarsmaktens träningsklubb försöker Magdalena Kowalczyk tillsammans med gäster ge en bred och sund bild av träning, fylld av pepp och inspiration. Podcasten är en del av Försvarsmaktens satsning ”Försvarsmaktens träningsklubb” med syftet att sprida sin kunskap kring träning och hälsa, där den fantastiska FMTK-appen är verktyget som används. Jag har själv inte använt den tillräckligt länge för att kunna ge en tillräcklig helhetsbild (vänta bara – det kommer), men so far är intrycken jag fått långt över förväntan. Oavsett om en väljer att använda sig av övningsbanken eller träningsprogrammen är appen sprängfylld av inspiration och tydliga instruktioner, jag vågar nog påstå att den är tillräckligt tydlig för att kunna sätta fart på vem som helst – oavsett tidigare träningserfarenhet. Jag använder i första hand passen, vilka absolut inte är anpassade för en gravidkropp i tredje trimestern, men med lite kreativitet och utbytande av övningar funkar det hur bra som helst. Fem av fem toasters..!

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.41.14P3 spel
Det gör lika ont i själen varje gång P3 Spel går på säsongsavslutning, och nu är vi där igen – sommaruppehållet. Men, för dig som inte redan hört alla avsnitt minst en gång finns det avsnitt ända från våren 2011 att lyssna ikapp..! För den som liksom mig hängt med redan från starten kan en ju istället använda sommaruppehållet till att spela de där spelen en inte hunnit med under senaste halvåret. Firewatch, Mirrors Edge Catalyst och sista avsnittet av Dreamfall Chapters står högst upp på min lista – vilka titlar har jag missat vänner?

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.48.54Men Herre Gud, vad tror du på? 
Okej, eftersom senaste avsnittet släpptes november 2015 är det väl kanske inte ett regelrätt tips inför sommarlyssnandet, men jag har fortfarande ett helt gäng avsnitt att lyssna igenom i sommar – alltså får den vara med! Mark Levengood och Henrik Johnsson pratar om tro med diverse kloka människor, alla tror ju på något – Gud, karriären, konsten, sin egen förmåga, att vinna på lotto eller något helt annat – intressanta samtal leder det alltid fram till, oavsett vilket svar som råkar trillar ur munnen på den som sitter mitt emot.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.54.42Psyket
I Psyket möter Emmy Rasper kända människor som berättar hur de mår och har mått på insidan. De där samtalen vi borde ha med varandra så mycket oftare i verkliga livet. Ni vet, de där samtalen där en ställer frågan ”hur mår du?” och faktiskt ärligt är intresserad av svaret. Sandra Beijer, Saga Becker, Gabriel Wikström och Farah Abadi är bara några av namnen som står bakom de här fina och ärliga samtalen, och de gör ett alldeles utmärkt jobb med att påminna mig om att ingen är perfekt och att alla faktiskt har ont på insidan ibland.

Okej, så detta är några av mina ämnes-spretiga favoriter just nu – vad lyssnar ni på kompisar? Hit me!

familjefest med höghöjdsbana i Tiveden

IMG_8307

Jag har en syster som är väldigt höjdrädd, men som längtat efter att testa att gå höghöjdsbana. Hur hon löste det? Jo, hon såg till att det blev en familjeutflykt för att inte själv kunna banga.

 

IMG_8342

Okej, så det vore väl lögn att säga att hon var den enda som var nervös när vi började närma oss Ösjönäs ute i Tivedsskogen – det var allt några röster till som började undra varför de inte stannat hemma. Men, som ofta är fallet med min familj var peppen och äventyrslustan starkare än nervositet och rädsla – och tur är väl det, vilket trist liv en skulle ha annars.

IMG_8389

Trots att vi inte har många mil att åka har vi aldrig besökt Ösjönäs tidigare, men det var absolut inte sista gången. Inte nog med att det fanns alla möjliga och omöjliga skojiga friluftsaktiviteter att ge sig på – de är dessutom en del av Ekoturismföreningen, vilket kanske inte så svårt att gissa, är ett initiativ som gör mig lite varm i hjärtat. Vet en inte vad ekoturism är kan en till exempel läsa om det här.

IMG_8383

Efter att ha googlat reglerna för ett par olika höghöjdsbanor runt om i landet var jag så himla nervös för att inte få klättra med runt där uppe, uppenbarligen är graviditet ett tillstånd som flera av de där arrangörerna inte är så peppade på, men vår instruktör sa ingenting om den där kulan som putade ut, och selarna som användes just här satt alldeles utmärkt trots min barba-kropp.

IMG_8372

Det där med att kila runt på slackline tio meter upp i luften som ganska mycket gravid kan kanske uppfattas som den inte mest intelligenta idén, men det funkade faktiskt över förväntan bra! Om inte annat var det ett grymt skönt pepp att inse att min balans faktiskt inte försämrats avsevärt, trots att den där tyngdpunkten har förflyttats en liten bit de senaste månaderna.

IMG_8365

Och det bästa av alltihop? Att swisha över sjön nedanför i fetaste Lara Croft-style förstås.

IMG_8394

och jag är så fylld av ilska

För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau och ikväll sitter jag i min säng bredvid en fyraåring som rakt inte vill sova.

Jag var så vansinnigt nervös för det där besöket, jag visste inte hur och med vilken känsla men var helt säkert på att vandra runt i hemvisten för en av Europas största vidrigheter skulle vara fullständigt överväldigande. Visst var det överväldigande, men inte av sorg, medlidande eller hopplöshet. Besöket i Auschwitz väckte en enorm ilska, blandat med känslan av äckel inför vad människor kan utsätta varandra för. Äckel, men mest av allt – ilska.

Vi hade knappt hunnit utanför grindarna förrän jag hörde röster surra runt omkring mig, röster som undrade hur det kan vara möjligt, hur människor kan behandla varandra så illa, hur omgivningen kan blunda så totalt när orättvisor pågår på den egna bakgården, hur människor kunde falla så för hatisk propaganda. Inuti skakade jag av ilska och ville skrika till dem att högervindarna som blåser över Europa alldeles, alldeles just nu är precis lika allvarliga, att vi blundar precis lika mycket för vad som pågår runt omkring oss, att vi sväljer ogrundad propaganda lika lätt som den där lördagsgodispåsen framför något hjärndött TV-program på bästa sändningstid. Men jag är tyst. Idiot.

 

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 20.45.40
Skärmdump: Rossana Dinamarcas instagram. ”Så här röstade partierna angående begränsningar i asylrätten. Spara som minne inför nästa val”.

På väg tillbaka till Sverige får jag nyhetsuppdateringen; riksdagen har röstat igenom hårdare asylregler och väljer att svika omvärlden, igen. Arga, uppgivna och ledsna röster om vartannat, och än en gång vill jag skrika av ilska. För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz, och ikväll sitter jag i min säng med fyraåringen som inte vill sova. Allvarligt talat undrar jag om särskilt mycket har förändrats.

#weareorlando

Skärmavbild 2016-06-14 kl. 12.35.30

Lagom till mitt frukostkaffe  i söndags började min telefon plinga frenetiskt. Nyhetsuppdateringar strömmade in från mina massmediala kanaler och vänner runt om i världen, medan mitt fokus låg på att soundchecka inför gudstjänsten jag snart skulle spela på. Vidden av informationen som strömmade in, den förstod jag egentligen inte ens riktigt förrän jag landat tillbaka hemma igen. Lamslagen.

När jag nu ett par dygn senare för söker samla mig, försöker förmedla något viktigt och går igenom många av de nyhetsuppdateringar, inlägg och personliga reflektioner jag drunknat i de senaste 48 timmarna finner jag mig själv än en gång lamslagen, trött och uppgiven. Det gör så ont i mig att inte orka slåss tillräckligt hårt och enträget, insikten om att det är långt ifrån det första eller sista slagsmålet pressar ihop en klump av tårar i halsen. 50 dödade och ännu fler skadade, av hatet hos en individ. Men inte bara av en individ, av generationer och samhällsstrukturer sprängfyllda av intoleras och oförståelse. Av ovilja att acceptera det som upplevs som annorlunda.

En klok människa sa till mig för ett tag sedan att det är omöjligt för fisken att förstå varför fågeln kvävs i havet, eftersom fisken inte ser att det där stora blå finns. På samma sätt är det med våra privilegier – den som simmar i havet kan omöjligt förstå varför vi andra drunknar. Samtidigt är jag övertygad om att de allra, allra flesta av oss i ett eller annat sammanhang kippar efter andan och gör sitt bästa för att hålla sig över ytan – hur kan då toleransen ändå vara så låg?

Det som skrämmer mig allra mest är tystanden som ligger som en våt, tjock filt bland svenska kristna. Vi sitter i ett av världens tryggaste länder och väljer att istället för att visa solidaritet och be för anhöriga, drabbade och trasigheten i samhället väljer att stå tysta vid sidan av. Det som gör allra mest ont är att det inlägg som fått störst spridning i mina kanaler är det skrivet av Stanley Sjöberg, vilket i klassisk victim-blaming-manér hävdar att visst är det tragiskt när människor blir utsatta för hatbrott, men vill en inte bli våldtagen ska en faktiskt inte gå i kort kjol (Inlägget är skrivandets stund nedtaget, men jag publicerar det i slutet av den här posten för den som vill läsa). I min hjärna ligger hela kärnan av den kristna tron i att älska och respektera varandra. Jag har svårt att förstå hur vi skulle kunna ha rätten att döma varandra, ändå är kören som stämmer in i falsksången stor och övertygad. När jag läser min Bibel finner jag oändligt många ord om hur, varför och att vi ska älska, men jag kan i skrivandets stund inte komma på ett enda som legitimerar mig att döma en annan människa. Läser vi kanske olika biblar? Stanley Sjöbergs inlägg osar av okunskap och intolerans, och det gör ont i mig att en stor kristen medieprofil som gjort och gör så mycket gott, och har makten att påverka så många människor använder den till att föra propaganda. Att sedan utge sig för att vara öppen för en dialog, det är rakt ut provocerande. En dialog kräver två jämställda parter med samma utrymme att uttrycka sig och ta plats, och en fågel kan aldrig samtala med en fisk under vattenytan.

Fina röster höjs också förstås. Kloka Magda, Jonas Gardell, Gabriel Forss och ett helt gäng andra fantastiska människor uppmanar till att hålla om och håll ut – och du som orkar, skrik så länge luften räcker.


Not 1: Jag önskar att jag hade orken att också bemöta det vansinniga faktum att hatbrottet i Orlando också används för att svartmåla islam. Män med makt (läs; Sjöberg, Donald Trump med många flera), arga röster i sociala medier och min bordsgranne. Religion förespråkar inte våld, det är vilsna och rädda människor som gör det. 
Not 2: Här följer Stanley Sjöbergs facebookinlägg från den 12/6 2016 i sin helhet.

”Massmordet i Orlando med många livsfarligt sårade gör oss känslomässigt ”lamslagna” inför våldet, inför islam, inför problemet med den utmanande exponering av livsinriktning som provocerade och orsakade det som hände. Sharialagen har mer än en miljard stödjande i världen! En djupt rotad kristen etik är att inte diskriminera eller fördöma någon människa. Jesus är vår Förebild! Nya testamentets undervisning är vägledande. Paulus gav oss orden: ”Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför?!”. Det som gäller inför Gud och ska känneteckna en församlings karaktär, kan inte avkrävas av andra i ett mångkulturellt samhälle. Vi ska utan fördomar umgås, respektera och relatera till varandra som vänner. Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter ”pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlanda att upprepas i stad efter stad, land efter land. Varför kan inte dessa människor undvika att blotta sig med sin nakenhet och skrytsamt demonstrera för sin livsstil?! Vi som uppfattar oss som troende kristna med Bibeln som värdegrund, har vår skuld i konflikten. Vi har varit ensidiga med våra bedömningar. Vi har inte förstått de samband som format gaykulturen. Barn har vuxit upp utan den trygghet som det innebär att ha både en mamma och en pappa. Barn har vuxit varit utsatta för miljögifter som påverkat kroppens inre balans redan från moderlivet.

Vi kan aldrig acceptera homoäktenskap. Det är en öppen revolt mot Bibelns grundläggande etik. Men det behövs mer förståelse och förlåtelse i tänkandet, än moralism och fördömande. Vi har en gemensam skuld inför problemet. Kanske är Romarbrevets 7:e kapitel vägledande för själavården?! Människor som brottas med sina inre motsägelsefulla egenskaper blir inte hjälpta av fördömande attityder. Bejakande nåd ger kraft att hantera de svåra förhållandena. En mer äkta karismatisk kristendom med den helige Andes tydliga kraft är enda möjligheten för oss alla. Nu hoppas jag att kommentarerna inte ska bli ilskna överkok av kategoriska svärdshugg. Vi måste kunna samtala på ett värdigt sätt.”