monthly makers: tema saga

Planen för månadens monthly makers var att sy ett par gosiga små brokiga – Stina Wirséns fantastiska kreationer.

IMGP6509

Jag fick tag i den här fantastiska boken på bokrean tidigare i år, och när nu temat var sagor kändes det som en alldeles utmärkt idé att sy brokiga kompisar till befintligt och stundande barn.

IMGP6511

Sedan blir ju inte livet alltid som en tänkt sig, och någon tid eller ork till att sy mjukdjur har liksom inte funnits. Så, fram tills sent igår kväll hade jag förlikat mig med tanken att missa juli månads tema, men så slog det mig – på tema sagor är det ju alldeles utmärkt att visa upp vårt långtidsprojekt.

IMGP6483

Mina vänner, låt mig presentera; dockhuset! Just nu är det oerhört mycket rollekar, sagor och teatrar som spelas upp med dockor och mjukdjur i huvudrollerna (oavsett om det finns publik eller inte), men någonstans riktigt bra plats för de där scenerna att utspela sig finns ännu inte – men snart så!

IMGP6490

Jael har önskat sig ett dockskåp länge, men ekonomin har satt stopp för att köpa ett – kombinationen av att hon önskar sig ett där dockor i barbie-storlek får plats att bo och att vi försöker vara noga med att inte köpa tramsiga plastgrejer till henne gör att det blir så vansinnigt dyrt. Så kom vi på (lagom till hennes fyraårsdag) att vi kunde bygga ett eget, utefter egna önskemål och plånbok. Sagt och gjort, strax innan födelsedagen hade vi knåpat ihop vår ritning, och till fyra-årskalaset hämtade vi hem limträskivor vi fått utsågade på Lindvedens byggvaruhus, den där sågen utanför Trollhättan där min familj köper det mesta i snickeri- och byggmaterial-väg.

IMGP6506

Spackel, färg och tapetlim har vi köpt på Rusta – när det inte behöver hålla för normalt slitage behöver det absolut inte vara finare än så. Alla tapeter är spill från vänner, familj och rester från egna gamla projekt eller utrivet ur tapetböcker vi fått av färghandeln, och listerna är färgblandarpinnar från samma butik. De möbler som finns än så länge är ett ihopplock av IKEAs dockhus-serie (so much för att inte köpa plast-trams…) och småprylar vi hittar på secondhand, någon butik eller gammal låda lite här och där. Än så länge ligger vi på ungefär 600 kr i spenderade riksdaler, och jag väntar mig att behöva komplettera med någon pensel här och någon mer färgklick här – så någonstans mellan 700 och 800 kr räknar vi med att landa på när kalaset är klart, inklusive möbler och sånt där småkrafs. I jämförelse med vad att köpa ett motsvarande hus hade kostat, och när vi nu kan sprida ut kostnaderna under en längre period – absolut överkomligt. Redan på ritnings-stadie klurade vi dessutom ut hur vi skulle göra för att skåpet lättast ska kunna användas till bokhylla när vi inte har barn som tycker dockskåp är roligt längre – med eller utan en enklare ombyggnad av taket.

IMGP6515

Det som hunnits med i juli in bland allt bad och fjällvandrande har varit av spackling, slipning och målning – kanske hinner vi också få på tapeten på ytterväggarna innan månaden är slut, den som lever får se! Än så länge har jag inget roligare att bjuda på än processbilder, men hang in there, det kommer bli fint när det blir klart! Planen är dessutom att alltihop ska vara färdigt innan lillungen kikar ut, så jag förväntar mig mirakel i vårt miniatyr-husbygge de närmaste veckorna.

IMGP6494

Till taket valde jag att istället för grundmålning att lägga ett lager med terrakottafärg som jag köpt på någon rea för hundra år sedan. Jag vet inte om den kanske var gammal, eller om det var meningen, men det var mer som att jobba med lera än med färg – men snyggt blev det! Tyvärr räckte inte de där 90 ml särskilt långt – första lagret var liksom vad burken klarade av, men när en liksom jag har alla möjliga och omöjliga hobbyfärger liggandes i lådorna var det inga jätteproblem att på frihand bryta till en egen nästan identisk nyans att lägga för täckningens skull. Det syns inte fantastiskt bra på bilderna, men resultatet är ett halvglansigt tak som ser ut som någon form av sand-utblandad stenhistoria. Superläckert!

IMGP6507

Om en känner sig lite osäker på vad monthly makers är kan en till exempel klicka på länken här och leta sig vidare därifrån. Tjolahopp!

 

det måste vara okej att må pyton

Jag kommer på mig själv allt oftare med att bli arg och irriterad på frågan ”och hur står det till magen?”. Missförstå mig rätt – jag förstår att frågan ställs i all välmening, och egentligen är jag nog mest frustrerad över bilden av hur en graviditet ska se ut. Note to self: fortsätt jobba med missriktad ilska. Oui, mon ami, mer terapi.

Mitt ständiga svar när någon frågar är numera något i stil med ”jo tack, det är tillräckligt bra”, och så ett litet klämkäckt fniss på det – fast egentligen mår jag ju pyton och minst någon gång om dagen vill jag få ungen utskuren av någon kunnig människa i läkarrock – men varje gång jag försöker uttrycka det svåra och jobbiga möts jag av tillrättavisningar. ”Graviditet är faktiskt ingen sjukdom – du ska vara tacksam över att få ta del av ett sånt mirakel – det är faktiskt inte alla som kan få barn naturligt” och så vidare i oändlighet. JAG VET att det är fantastiskt. Stora delar av dagen tycker faktiskt jag också det. Tyvärr är de gångerna inte lika vanliga som stunderna av avgrundsdjup ångest. Den fysiska smärtan som gör att jag aldrig sover mer än ett par timmar i sträck, de kräver också väldigt mycket mer av min uppmärksamhet än allt det där fantastiska. Jag är oändligt tacksam över att den här graviditeten går så mycket bättre och lättare än den förra (som en till exempel kan läsa om här), men jag kommer allt oftare på mig själv med att bli avundsjuk på kvinnor som berättar om hur graviditeten varit bland det vackraste de upplevt, att det var fantastiska nio månader, hur kroppens förändringar var ett stort äventyr eller något annat fint.

Det känns väldigt mycket som att det är på det viset en graviditet förväntas vara – eller ja – att det är den biten en ska prata om i alla fall. När jag pratar på djupet med kvinnor i min omgivning är det så många som berättar om svåra graviditets-, förlossnings- eller postpartum-upplevelser att jag inte kan förstå hur den där vackra bilden ändå är den rådande och normativa. Ännu märkligare blir det när jag slås av att det allt som oftast är kvinnor som bemöter mina upplevelser med starkast negativ klang.

Jag misstänker att det egentligen är väldigt många som känner igen sig i vad jag tänker – jag har svårt att tro att jag är ensam om att tycka att graviditet är tungt och jobbigt. Fint och spännande, javisst, men långt ifrån hela tiden. Imorgon åker vi upp till Fulufjället för att ta några dagar av kortare dagstursvandringar och paddling, och någon sa till mig för några dagar sedan att om jag kan ge mig ut och göra de där sakerna då kan det inte vara så illa ställt. Nej, så illa ställt är det inte, det kunde varit mycket jobbigare och tyngre. Till exempel om jag inte hade en man som såg till att jag inte backar ur alla våra planer och idéer. Om jag inte hade ett övernaturligt förstående barn som säger åt mig att det är okej att gråta en stund, men sedan får jag faktiskt se till att ha roligt igen. Om jag inte kunnat räkna dagarna tills jag får börja med mina mediciner igen. Om jag behövt ligga inlåst med vita sterila väggar, som förra gången. Om jag varit någon annan, någon annanstans i världen med andra förutsättningar. Tro katten att det kunde varit mycket värre, men det betyder inte att jag har någon lust att skriva under på den där bilden av den vackra, mirakelgraviditeten där allt plötsligt är en gåva. Well, den som kom på att ge blivande mödrar gåvan att inte komma i sina kläder, möten med kända och okända människor som tar sig rätten att helt ogenerat ta på ens kropp, vara fullständigt utmattade och förvirrade, och som att inte detta fantastiska vore nog – ständig smärta och illamående – hen behöver i så fall verkligen öva sig i sitt val av presenter till folk.

Jag försöker sällan leva upp till kvinnoidealen. Ibland träffar jag dem, oftast gör jag det inte – oavsett försöker jag aldrig leva upp till de där normerna, vilket skapar ständiga konflikter och upprörda åsikter i min omgivningen. Kanske är jag bara trött på att inte ens när en är gravid – vilket rimligtvis borde vara bland det mest kvinnliga en kan vara – befrias vi från de där ouppnåeliga kraven på vad det är att vara kvinna. Jag vet inte. Trött är jag i alla fall. Trött på att ständigt få frågan ”hur är det med magen” och veta att det bara finns ett enda svar som är gott nog, och ju käckare och glättigare det är desto bättre. Så oändligt trött. Det måste faktiskt få vara okej att må pyton också.

önskelista: fina ord att drunkna i

Fina ord att försvinna bort i, det kan en aldrig få för många av och här är några (utan inbördes ordning) jag önskar mig just nu..!

Skärmavbild 2016-07-09 kl. 15.23.22

Okej, Maja Säfströms ”Fantastiska fakta om djur” kanske egentligen är mer för läsare i Jaels ålder, men jag har inga problem med att förföras av hennes böcker likväl som de titlar i bokhyllan som är riktade till en något äldre kategori människor. Plus, vem vill inte lära sig om att uttrar håller handen när de sover och dessutom se fantastiska illustrationer av det?

Starka kvinnor och kloka ord, det är precis vad jag suktar efter den här sommaren. Både Roxanne Gays ”Bad Feminist” och Hanna Hellquists ”En tryckare på Blue Moon Bar” är samlingar av kortare texter, krönikor och essäer – alldeles lagom lättsmält ihop med något isande kallt att dricka i någon av de där små pauserna under dagen. I ”En vacker dag lämnar jag honom” berättar Maria Blomqvist om att leva i, och vägen ur, en våldsrelation. Jag förutspår massor av tårar och ilska, men en fantastisk läsupplevelse och styrka att fortsätta verka mot mäns våld mot kvinnor.

”Stjäl som en konstnär” – sprängfyllt med inspiration och pepp, ja tack! Jag saxar delar av beskrivningen från adlibris: ”du behöver inte vara ett geni, du behöver bara vara dig själv”, och ”kreativitet finns överallt och kreativitet är till för alla”. Jomenvisst serrö, det här är ljuvaste musik för mina öron – come to mama..!
Leif Carlsson är en av mina absoluta favoritteologer – antagligen ligger en del av det i att jag oftast fattar vad snubben snackar om. jag-fattar-ingenting--mojliga-svar-pa-omojliga-bibeltexterEfter att jag läste ”Sex nyanser av Gud” kunde jag plötsligt finna ro i tankegången att Bibelns berättelser är för det mesta fullständigt fucked up (precis som det vanliga livet), fyllda av motsägelser (precis som det vanliga livet) och handlar om alldeles vanliga människor som beskriver sina subjektiva upplevelser av Gud – you guessed it – precis som i det alldeles vanliga livet. Med andra ord, en dagbok lika förvirrad och fullständigt omöjligt att få ett rimligt helhetsgrepp om som vilken annan ärlig dagbok som helst. med-hela-ditt-liv-sexualitet-i-bibeln-och-kyrkanNu längtar jag efter att dyka ner i frågorna jag inte fattar någonting av – och antagligen inte kommer fatta mer av efteråt, men kanske ha en lite ödmjukare och mer nyanserad bild av efter att ha resonerat kring dem en stund. Om inte annat är ju titeln anledning nog; ”jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen” – det är ju fullständigt genialt. (Och när jag ändå är inne på författaren borde jag ju faktiskt passa på att plöja ”med hela ditt liv” också – den har stått på läslistan lite pinsamt länge utan att bli prioriterad nu…)

 

Jag är ju ständigt på jakt efter tips, idéer och inspiration efter ett mer hållbart och självhushållade liv – så ”lev som en bonde – 100 sätt att klara sig själv” är ju alldeles självklart att den får avsluta dagens önskelista. Konkreta tips och beskrivningar på huskurer, fårskötsel och hur en slipper mygg – och dessutom förpackade ihop med Kämpargårds bilder? Jag misstänker att det här kan bli en av de där böckerna som liksom aldrig åker upp i bokhyllan igen – jag ska bara kolla det där först, bara testa den här och tipsa någon om det här…

bilder saxade från adlibris.se, bonniersbokklubb.se och majasbokshop.com.

det stora vemodet

De där dagarna när det är sådär extra tungt, då undrar jag ofta hur jag orkade förut. När jag inte hade man och ungar som släpade upp mig ur sängen på morgonen, när jag var tvungen att motivera mig till att sätta foten framför den andra på egen hand. Tanke nummer två som slår mig är hur i hela friden de orkar med de där dagarna, hur de håller sig ifrån att bli alldeles vansinniga och bara lämna mig åt mitt öde.

Jag förstår att det just nu till största del är en härlig kombo av gravidhormoner, 13615484_1059325300811169_397369495959022870_n.jpgen bipolär och depressiv hjärna utan mediciner och en stor och otymplig kropp som inte riktigt orkar vad jag önskar att den borde som skapar all den där överväldigande ångesten – men att veta orsaken tar liksom inte bort det. Just nu tror jag på fullaste allvar att jag snittar att gråta en timme per dygn, och statistiken över grinighet och irritation är inte mycket lägre. Den där enorma känslan av att inte vara bra på någonting, att inte ha några framtidsutsikter och att allt är meningslöst – den är så svår att släppa taget om, den är något jag levt i så länge, och på något märkligt vis bland det tryggaste jag vet. Även om det är längesedan den var min enda vardag är det långt mycket lättare att tillåta sig själv att drunkna i den än att slå tillbaka de där dagarna.

Men jag vet ju att det kommer andra dagar. Dagar när jag inte kan förstå hur jag ens kan behöva slåss mot det gråa och tunga, dagar när vemodet knappt är annat än ett avlägset minne med bleka konturer. Och fram tills dess är det faktiskt helt okej att grina – även om allt det där saltvattnet omöjligt kan vara bra för hyn.

Efter åska kommer kajak

Måndag morgon och gårdagens åskoväder tycks äntligen ha dragit förbi. Allt det där mullrandet och ljusskådespelet innebar att kajakerna snällt fick ligga kvar på sina förrådsplatser, men nu är de äntligen packade och på väg ut i sjön. 

Jael är fortfarande lite besviken över att vi inte ska ner genom Göta kanal till Trollhättan, men med bara en par dagar fria blir det en smula långt – allra helst eftersom vi misstänker att den där åskan inte riktigt släppt greppet än, vem vet – vi kanske får spendera mer tid i tältet än i sittbrunnen. Oavsett har vi en sådär drygt sex blöta mil framför oss de närmaste dagarna, och det är precis vad den här familjen behöver. 

bröllopsdag och massor av körsbär

För fyra år sedan vid den här tiden sov jag som en stock, söndersprängd av influensa och mediciner, nygift och med en unge som just blivit barnvälsignad. Det där med att fullborda äktenskapet på bröllopsnatten fanns då rakt inte på kartan – tur att det kommer en himla massa andra nätter (och dagar..!) att ligga på istället.

IMGP5115Såhär bröllopsdagen till ära hade vår matbutik bestämt sig för att ha en drive på körsbär, och det passar ju utmärkt när en vill pyssla fram en extra fin mysfika, körsbärsmuffins och körsbärssaft kändes alldeles lagom bröllopsfika deluxe. Tillsammans med pizza, choklad vi smugglat med oss hem från Polen och blommor plockade i diket bakom vårt hus blev det ett sånt där kalasande som är lite som vårt liv är mest – lite lagom improviserat, snurrigt och på det stora hela en väldans massa skoj. Blommorna är antagligen fridlysta eller giftiga eller nåt, och rosorna har jag snott från förra söndagens altarblommor – kanske klassas det som ett mindre helgerån. Saften blev alldeles för utspädd men god ändå, och muffinsen så stora att en knappt orkade pressa i sig dem efter den där pizzafesten. Sådär inte ett dugg perfekt som livet är mest.

Jag tänker att vi egentligen inte har ett direkt harmoniskt äktenskap eller liv tillsammans. Vi bråkar och retar oss på varandra, har valt yrken och framtidsdrömmar som allvarligt talat hade varit ungefär hundra gånger lättare som singlar, lever alltid på gränsen ekonomiskt och är inte överens om särskilt mycket. Den ena vill gå dit näsan pekar för stunden, medan den andra vill planera varje vaken minut av livet. En vill göra allt på en gång, den andra vill vara saklig och låta saker ta sin tid. Den ena är lugn som en filbunke, medan den andra lever med känslorna utanpå huden. En är stabil, den andra ett levande kaos. Ändå passar våra händer alldeles som gjutna ihop.

Någon klok människa sa en gång att det bara är genom sprickorna som ljuset kan leta sig in. Vårt liv är visst alldeles fyllt av sprickor, för trots allt det där krångliga finns knappt ett spår av något mörker.

skanna0023
Vårt bröllopsfoto, av Anna Ileby.

vegansk kokosbakelse & lavendellemonad

IMGP4891Vi spenderade midsommarafton med knytkalas ihop med ett gäng fina vänner, där vi fick stå för de veganska inslagen på middagsbordet. Till exempel gjorde vi en en jordgubbs- och kokosbakelse till efterrätt, med tillhörande lavendellemonad – recept var det här!

IMG_8762Kokosbotten: 
100 g mjölkfritt margarin
6 dl kokos
1 dl socker
1 tsk bakpulver
1-2 msk sirap
1 msk potatismjöl
1,5 dl vatten

Sätt ugnen på 200°. Smält margarinet. Blanda kokos, socker och bakpulver i en bunke. Blanda vatten och potatismjöl till redning. Häll i smör och sirap i kokosbunken och kleta ihop – därefter i med potatismjölet och blanda en liten stund till. Jag valde att ha i lavendelsirap för att gå fint ihop den där lemonaden, men vilken ljus sirap eller flytande honung som helst fungerar alldeles utmärkt. Låt stå och svälla några minuter. Klicka smeten i aluminiumformar (typ, 18-20 st). Hellre för lite smet i varje form än för mycket, tänk typ knappt halva formen – annars finns risken att en drabbas av en kokosdränkt ugnsbotten. Det skulle kunna vara så att jag testade – ibland är jag så himla glad att jag lyssnat på min farmor och alltid har aluminiumfolie liggande i botten av ugnen. Grädda i nedre delen av ugnen i 15 minuter, ta ut och låt svalna.

Nästa steg är valfritt. Antigen ställer en sig och kokar jordgubbssylt på hederligt gammalt husmorsvis, eller så går en till närmaste matbutik och köper en burk. Jag valde mellantinget – frusna bär och syltsocker! En kan ju använda sig att instruktionen på sockerpaketet, eller ungefär såhär:

IMG_9035Jordgubbssylt:
500 g frusna jordgubbar
250 g syltsocker
2 dl vatten

Koka bär och vatten tills ungefär hälften av vattnet kokat bort. Bären bör då vara ganska mosiga, och vattnet rosa och fint. Mixa till en slät sörja. I med syltsockret, och koka i en sådär 5-8 minuter. Häll upp i förvärmd burk och låt svalna. Det här blir ju ganska mycket mer sylt än vad en behöver till efterrätten, men tänker jag inte är ett dugg negativt – det blir ju en alldeles utmärkt sommarsmak att ha på sin morgongröt eller nåt de närmaste dagarna..!

När det sedan är dags för servering, smeta ut ett lager sylt på kokosbotten (ganska tjockt lager om jag får bestämma) och toppa med vispad soyagrädde, färska jordgubbar och ett par myntablad. Purrrrfect!

IMGP4882
Till detta serverade vi lavendellemonad, känns lyxigt men superlätt att göra! Det finns en hel uppsjö av varianter på hur en gör när jag googlar runt, men här är husets variant – det blir ungefär två liter färdig lemonad.

IMGP4849Lavendellemonad:
1,5 dl socker
2 dl vatten
1/2 dl torkad lavendel
1/2 dl färsk mynta
3 citroner
3 limefrukter
vatten till servering

Koka upp socker och vatten och ös i lavendeln och hackad mynta. Koka ungefär fem minuter, låt sedan stå och dra tills det svalnat. Sila ut blommor och blad. Pressa ur juicen ur frukten, och blanda med den svalnade sockerlagen. Späd ut med iskallt vatten (någonstans 1,8-2 liter tycker jag är lagom) och pynta med färska myntablad och massor av is.

Som ni märker har jag fått total dille på att äta lavendel – vad säger ni vänner, do or don’t? Min åsikt i frågan är väl i alla fall inte att ta miste på – mer lavendel åt folket!

Update: En uppmärksam vän påminde mig om att den här efterrätten faktiskt inte bara är vegansk (och därmed mjölk och laktosfri), den är ju dessutom både glutenfri och helt utan vetestärkelse – något för de allra flesta alltså! Med andra ord, här är den nya väldigt långa recepttiteln: Naturligt glutenfri, vegansk jordgubbs- och kokosbakelse. Tjoho!

monthly makers: tema växter

IMGP4872

Monthly makers är numera ett sånt stående inslag i livet att min fyraåring numera intresserar sig för vilket månadens tema är, och hjälper till att vara idéspruta. Så, när månadens tema varit växter och hon föreslog att vi skulle göra midsommarkransar som inte går sönder eller vissnar så lätt var valet inte särskilt svårt. Mot secondhand!

Någon vecka innan midsommar kom vi hem från Röda korset med en stor hög blomprydda ljusmanschetter, redo för demontering. Jael hälsar att plocka isär tygblommor och rensa i färg är en alldeles utmärkt uppgift för den fyraåriga assistenten!

Härnäst kommer den roligaste biten – välja ut alla blommor en vill ha i sitt hår. Vi bestämde oss för att gå all in, fundera ut en midsommaroutfit och bygga en krans i färgskala efter det. Till Jael bestämde vi att ett diadem skulle vara en bra stomme – lätt att ta ur när lekarna kräver det, men med plats för massor av blommor – och jag bestämde mig för att forma till en krans med en 2 mm aluminiumwire som bas.

IMG_8751

Diadem-kransen gjorde vi på enklast möjliga vis – vi limmade fast blommorna en i taget. Såhär i efterhand hade jag nog hellre jobbat med smältlim, men eftersom det visade sig vara slut kladdade vi med alldeles vanligt hobbylim istället. Trots kletandet inte så dumt, eftersom det blev väldigt mycket lättare för den där ungen att hjälpa till när en inte riskerade att bränna sig på limmet, men tålamodet fick sig ett oplanerat träningspass.

IMG_8734IMG_8735Wire-kransen visade sig vara ett lite krångligare projekt, som i ett par lägen nästan lockade fram ett par barnförbjudna ord och vilja att ge upp, men till slut så. Efter ett par försök blev kransen uppbyggd i tre lager. Första lagret bestod av de största och tyngsta blommorna, som snurrades fast med smyckeswire. Efter det, ett lager sidenband runt hela kransen för att låsa fast och gömma trådskarvarna. Till sist, lösa blad och blommor som limmades på lite här och där för att fylla ut och gömma eventuella fula skarvar som blivit missade. Piece of cake!

IMGP4887

saker som snurrar i skallen

Ibland hoppar det upp märkliga artiklar i mitt Facebook-flöde. Eller ja, det hoppar upp märkliga artiklar i princip varje dag (källkritik vänner, källkritik..!) men ibland läser jag dem. Ibland tittar jag mest på bilderna, som den här gången.

Den stora frågan jag idag ställer mig är, hur tänkte svenska Mali-styrkorna när de valde att korsfästa svenska flaggan under sitt midsommarfirande, men framför allt – var i hela friden är hatstormen från allas våra Sverigeälskande vänner?

Skärmavbild 2016-06-27 kl. 06.13.43

När Sydsvenskan häromdagen publicerade en midsommarhälsning från Mali med tillhörande bild som jag här alldeles fräckt har beskurit och helt pajat kompositionen i (förlåt Kalle Bendroth, jag har egentligen ingenting emot den – just trying to make a point here) tänkte jag först mest – ”åh nej, nu blev det visst lite dumt – ser ni inte att det ser ut som att ni vill ha ihjäl den där stackars flaggan på plågsamt, romerskt vis?”. Jag visade min man, vi fnissade lite och scrollade sedan vidare. Slut på sagan. Ändå har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på det där. Hur svenska Mali-styrkorna kan korsfästa den där tygbiten som tycks mig ha ett orimligt högt värde för vissa människor jag stöter på utan en protest – faktiskt finns det i kommentarerna glada tillrop, när det för bara några få veckor sedan i samma typer av sociala medier kretsade runt en bild av en tjej som valt att till nationaldagen ha något som liknade en svensk flagga (oklart om det ens var det dock) som slöja – hon skulle visst stenas. Och våldtas. Och naturligtvis ett helt gäng andra diverse vidrigheter, som det ofta heter när insert: valfri oprivilegierad grupp och/eller individ från denna inte räknar med precis alla konsekvenser eller tolkningar en bild i sociala medier eventuellt skulle kunna få.

Någon (oftast den högljudda, som uppenbarligen vill återinföra stening som straffmetod) skulle kunna hävda att den stora skillnaden här är att de svenska Mali-styrkorna försvarar sitt fosterland, gör sitt folk stolta eller annat valfritt tramsigt uttryck. Till dig, innan du skickar dina hatmejl och kommentarer (ska du nu tvunget skriva till mig, vänligen se över din svenska – att försvara landet mot såna som mig blir väldigt svårt att ta på allvar när det görs med särskrivningar, felstavningar och könsord mellan hoten), jag vet inte hur insatt du är i vår utrikespolitik, men mig veterligen gränsar inte vår riksgräns till Mali, och att malinesiska stammars konflikter skulle hota vårt landsarv har jag lite svårt att förstå – förklara gärna det för mig. Visst gör FN-styrkorna bra och viktiga grejer, men det är inte en grupp vikingar med främsta mål och mening Svea rikes landgränsers väl. De är ungefär lika hedervärda som vårdare i äldreomsorgen, förskollärare och brandmän – precis alla andra människor som har ett intresse av att hjälpa människor i sin omgivning. Alltså, fullständigt vanliga människor.

Och ja, visst raljerar jag här, men jag är oerhört trött på att bemöta ignorans och okunnighet med logiska och välgrundade argument när motparten inte är intresserad av en saklig diskussion utan lägger sitt fokus på kränk, hot och våld. Jag är alldeles övertygad om att tjejen med slöja har minst lika stort hjärta och hjärna som någon annan, men det förstås, så länge hon inte är lika privilegierad som du eller jag är det alldeles fullt rimligt att döma henne till stening.

några favoritpoddar just nu

Diverse sköna podcasts snurrar dagligen i mina hörlurar, och i kombination med min dröm om att starta en egen kommer det väl knappast som en chock att det är ett av mina favoritmedier. Min lista med poddar är ungefär hur lång som helst, men några favoriter just nu känns som en fin grej att bjussa på såhär en slö midsommarförmiddag..!

kakan-podd-ny-iofngxtwUnder huden med Kakan Hermansson
Alltså, Kakan är så fabulous att jag dör lite varje gång jag hör hennes röst. I ”Under huden” gästas hon av kloka människor och snackar hudvård, hälsa, kvinnoideal och livet i stort. Mitt favoritavsnitt so far är absolut #2, där Kakan gästas av Fanna Ndow Norrby – den asballa debattören bakom instagramkontot och senare också boken @svartkvinna.

IMG_8726FMTK
I podcasten Försvarsmaktens träningsklubb försöker Magdalena Kowalczyk tillsammans med gäster ge en bred och sund bild av träning, fylld av pepp och inspiration. Podcasten är en del av Försvarsmaktens satsning ”Försvarsmaktens träningsklubb” med syftet att sprida sin kunskap kring träning och hälsa, där den fantastiska FMTK-appen är verktyget som används. Jag har själv inte använt den tillräckligt länge för att kunna ge en tillräcklig helhetsbild (vänta bara – det kommer), men so far är intrycken jag fått långt över förväntan. Oavsett om en väljer att använda sig av övningsbanken eller träningsprogrammen är appen sprängfylld av inspiration och tydliga instruktioner, jag vågar nog påstå att den är tillräckligt tydlig för att kunna sätta fart på vem som helst – oavsett tidigare träningserfarenhet. Jag använder i första hand passen, vilka absolut inte är anpassade för en gravidkropp i tredje trimestern, men med lite kreativitet och utbytande av övningar funkar det hur bra som helst. Fem av fem toasters..!

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.41.14P3 spel
Det gör lika ont i själen varje gång P3 Spel går på säsongsavslutning, och nu är vi där igen – sommaruppehållet. Men, för dig som inte redan hört alla avsnitt minst en gång finns det avsnitt ända från våren 2011 att lyssna ikapp..! För den som liksom mig hängt med redan från starten kan en ju istället använda sommaruppehållet till att spela de där spelen en inte hunnit med under senaste halvåret. Firewatch, Mirrors Edge Catalyst och sista avsnittet av Dreamfall Chapters står högst upp på min lista – vilka titlar har jag missat vänner?

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.48.54Men Herre Gud, vad tror du på? 
Okej, eftersom senaste avsnittet släpptes november 2015 är det väl kanske inte ett regelrätt tips inför sommarlyssnandet, men jag har fortfarande ett helt gäng avsnitt att lyssna igenom i sommar – alltså får den vara med! Mark Levengood och Henrik Johnsson pratar om tro med diverse kloka människor, alla tror ju på något – Gud, karriären, konsten, sin egen förmåga, att vinna på lotto eller något helt annat – intressanta samtal leder det alltid fram till, oavsett vilket svar som råkar trillar ur munnen på den som sitter mitt emot.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.54.42Psyket
I Psyket möter Emmy Rasper kända människor som berättar hur de mår och har mått på insidan. De där samtalen vi borde ha med varandra så mycket oftare i verkliga livet. Ni vet, de där samtalen där en ställer frågan ”hur mår du?” och faktiskt ärligt är intresserad av svaret. Sandra Beijer, Saga Becker, Gabriel Wikström och Farah Abadi är bara några av namnen som står bakom de här fina och ärliga samtalen, och de gör ett alldeles utmärkt jobb med att påminna mig om att ingen är perfekt och att alla faktiskt har ont på insidan ibland.

Okej, så detta är några av mina ämnes-spretiga favoriter just nu – vad lyssnar ni på kompisar? Hit me!