Kämpa för varenda unge

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller ”facebooka” om barns rättigheter.

unicef-nyhq2009-2299-kate-holt-etiopien-2009-jpg_0272f4d1b8ad6e3d-575
UNICEF/Kate Holt

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge – läs mer här!

något som liknar en krönika

Jag skrev en krönika för någon vecka sedan, som tyvärr inte blev publicerad som jag hade önskat. Vilken tur då att jag har en alldeles egen plattform där jag kan publicera vad jag vill. Här kommer den, alldeles oredigerad och fin!


När jag först flyttade till Karlsborg berättades det med stolthet att här fanns Sveriges lägsta brottslighet. Jag har inga säkra källor på om det uttalandet skulle vara sant, men det fastnade hos mig. Jag ifrågasatte det aldrig, när jag kom hit var jag alldeles för rädd för vad människor skulle tycka om mig – men tyst för mig själv undrade jag över det våld som utövas bakom stängda dörrar. Inte kunde väl någon på allvar tro att det inte fanns?

Den senaste tidens brottslighet kan omöjligt ha undgått någon. Nu pratar jag inte bara om Karlsborg, utan över hela landet. Jag pratar om asylboenden som bränns till grunden. Jag pratar om knivdåd på skolan i området jag hängde som tonåring. Jag pratar om hat och hot på internet. Jag pratar om våld i nära relationer.

Som fjortonåring blev jag kär, ni vet sådär härligt kär som bara tonåringar kan bli, när hormonerna slår i taket. Jag blev kär i den finaste och snällaste jag någonsin sett. Jag kikade under lugg från längst bak i klassrummet, och fantiserade om hur mitt namn skulle låta med ett kosovoalbanskt efternamn. Det lät så vackert. Blyg och hemligt kär smög jag runt i lycklighet – tills mina vänner förstod vem jag drömde om. Eller ja, nu i efterhand kallar jag dem ”vänner”. En eftermiddag, när de flesta gått för dagen trycktes jag in i ett hörn, och mina ”vänner” förklarade för mig att det var bäst att jag la ner drömmandet, annars kunde det gå illa, och jag skulle inte räkna med deras hjälp. Den där retoriken var vardag. Många av mina vänner blev, och blir, utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt ursprung, vem de älskar eller helt enkelt för att de inte passar in i våra snäva normer.

I det lilla samhället Karlsborg finns våld och utanförskap, precis som på alla andra platser. Ju längre tid jag bott här desto fler av de stängda dörrarna har öppnats på glänt, och jag hör fler röster som talar om det som pågår bakom dem. När nu berättelser om våld nästlat sig upp till ytan är den där igen, den där retoriken som jag så väl känner igen. Den där retoriken som går ut på att berättiga hot och våld baserat på okunskap och ovilja att lära känna människorna i vår omgivning på djupet. Den ständiga jakten efter en syndabock, när vi utan att tveka börjar ge oss på det som är annorlunda. Den som pratar ett annat språk. Den som är uppvuxen i en annan kultur. Den som uttrycker sig annorlunda.

Jag lämnade ett sammanhang bakom mig där hat och segregation tilläts råda. Där nedsättande skällsord var en del av vardagsspråket, i alla åldrar och alla samhällsklasser. Det har länge blåst högervindar över hela Europa, och jag kan inte bara stå och se på när vi blåses bort av stormen. Lär känna någon du inte har något gemensamt med. Ta en kaffe på någon av de öppna verksamheter som anordnas för nyanlända och sitt ner och lyssna. Se den som verkar annorlunda i ögonen och hälsa med ett leende. Fråga någon ”hur mår du?” och lyssna på svaret. Vi är så bra på att tycka och tänka, anta och slänga ur oss halvsanningar. Jag lämnade ett sammanhang fyllt av hat bakom mig och kom till en plats jag älskar. Låt oss nu fylla den platsen med kärlek till varandra.

en liten kortfilm

Så, mellan läsningen om hälsopsykologi och flyktingströmmar tar jag mig pauser för att se på dokumentärer. Då kan en till exempel snubbla över den här, som ger en fin och bra skildring ur ett anhörigperspektiv. Att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende får ens hjärta att krossas om och om igen, men du är aldrig ensam och det finns hopp. Ta dig femton minuter och påminn dig själv om det.

när verkligheten kommer närmare

Jag bor i en av Sveriges minsta kommuner. Här finns ett par mataffärer, en högstadieskola och alldeles för få te-sorter att välja mellan. Jag ser vapenbärande militärer mer eller mindre dagligen, och pensionärer som badar i Vättern trots att det är alldeles för kallt. Jag älskar verkligen att bo här, även om jag ofta skämtsamt kallar det för att bo i en håla.

När jag flyttade hit hävdades att Karlsborg hade Sveriges lägsta brottslighet. Jag vet inte om det är sant, och allvarligt talat lägger jag inte så mycket vikt vid det, men oavsett statistiken så har något hänt med den allmänna uppfattningen kring brott. De sista månaderna har ett gäng mer allvarliga incidenter utspelat sig i den lilla bygden, och runt omkring mig hör jag röster som kokar av ilska. Röster som riktar sin ilska mot asylboendet jag bor granne med.

Det här asylboendet, det tror jag allvarligt talat är det bästa som hänt Karlsborg. Missförstå mig rätt, jag älskar den här bygden, men i mångt och mycket är samhället här väldigt verklighetsfrånvänt. Både jag och min man kommer från medelstora svenska städer, och det som för oss är vardagsmat uppfattas ofta som omvälvande och ofattbart här. Som när jag berättar hur många etniciteter vi hade i min högstadieklass. Eller när min man berättar att han vet precis hur enkelt det är att få tag i droger, han som aldrig ens tjuvrökt. Kanske har jag bara rört mig i en väldigt sluten grupp sedan jag kom hit, men jag tror inte att det är hela sanningen. Att det nu finns ett asylboende, att samhället nu har en möjlighet att möta andra kulturer och lära sig vad det innebär att vara verkligt gästfria, det är helt fantastiskt. Det som gör ont i mig är att högervindarna blåser starkare, och gör sitt bästa för att blåsa bort allt det goda.

Att leva i ett multikulturellt samhälle är det mest fantastiska jag vet, och jag är oändligt tacksam över alla de nya vänner jag fått och de relationer jag byggt sedan asylboendet öppnade. Jag har fått en ny bästa vän och syster, fått möta nya perspektiv och tankemönster och jag tror verkligen att mina nya vänner gör mig till en bättre version av mig själv. Det gör så ont i mig att så många människor missar den fantastiska möjligheten, bara för att vi är rädda för det okända. Bara för att vi är så snabba med att döma, och väljer att tycka, tänka och kasta runt halvsanningar istället för att lyssna.

Min dotter är tre år. Hon ser på barnprogram på ryska och leker på arabiska. Hon hälsar alltid på den som sitter utanför matbutiken, och påminner mig när jag glömmer bort att låta henne ge vagnpengen och kramas. Barn har en sån otrolig förmåga att bygga relationer bortom språkgränser, det gör inget att de inte förstår orden i varandras språk, de förstår ändå. Tänk om vi större kunde vara så kloka. Tänk om vi kunde vara lite modigare, och inte bygga murar bara för att vi inte förstår varandras språk eller kultur. Tänk om vi vågade fråga istället, och stanna kvar länge nog för att lyssna på svaret.

the Global Goals: 101

FN är mitt tycke den bästa och viktigaste organisationen i världen, och det är väl ingen hemlighet om att jag drömmer om att jobba där när jag blir stor. För den som inte är så insatt låter kanske FN som en tråkig, byråkratisk organisation där världsledare mest tjafsar med varandra – men FN är så mycket mer. Visst finns det byråkratiskt tjafs, men inom FN finns bland mycket annat UNSCR – FNs säkerhetsråd, som är ansvariga för utlandsmissionen min man är iväg på; UNHCR – FNs flyktingorgan; UN Women och en hel massa andra fantastiska grupper där engagerade, superduktiga människor arbetar och gör oändlig skillnad i världen.

Tiden för FNs milleniemål börjar lida mot sitt slut, och världsledarna har förhandlat fram nya mål för de närmaste femton åren. Först, en recap av milleniemålen. År 2000 antog FN och 147 världsledare åtta mätbara mål för en bättre framtid. Målen fokuserade på mänskliga rättigheter, miljö och fattigdomsminskning – här kan du läsa om de åtta milleniemålen på svenska. Målen är satta till 2015, och nu är det dags att sätta nya mål.

I slutet av september röstade alla 193 medlemsländer (!) ja till de nya utvecklingsmålen, som börjar gälla 1 januari 2016. De nya målen är 17 st, och fokuserar på att utrota extrem fattigdom, motarbeta ojämlikhet och orättvisa och bekämpa klimatförändingarna. Det är stora mål, men långt ifrån orimliga.

Skärmavbild 2015-10-10 kl. 08.50.57

De globala målen är inte bara en politisk diskussion på en nivå högre än vi når. De globala målen är konkreta och något alla kan vara med och påverka. Kanske är du redan engagerad i någon eller flera av de frågor FN tagit upp, eller så är detta ett utmärkt tillfälle att börja engagera sig. För att läsa mer om de enskilda målen, surfa in här. För konkreta engagemang och idéer kan en till exempel surfa in på GlobalCitizen.org, där finns en massa initiativ samlade att hänga på, men det går alltid komma på saker att göra för att hjälpa. Hugg tag i din kompis, syster eller granne och var med och förändra världen vettja! We are not a generation of bystanders, we are global citizens.

don’t panic

Eftermiddagen har i det här hushållet spenderats framför Hans Roslings TEDtalks, och senare också dokumentären ”Don’t Panic”. Rosling är en av mina idoler, och det enda skälet till att jag överhuvudtaget orkar titta på statistik. Ämnet vi pratar är naturligtvis global hälsa, för den som inte redan uppfattat att det är mitt favoritämne. Huvuddragen i undervisningen (även om jag absolut tycker du ska kolla in dem själv) är ungefär, ”ja, det finns vidriga förhållanden i världen, många människor lider mer än jag och du ens kan föreställa oss, men det blir faktiskt bättre. Globalt har levnadsförhållanden, jämlikhet, ekonomi, mortalitet o.s.v. förbättrats något enormt de sista femtio åren. Det är inte ute med oss.” (Okej, så det där var en väldigt otydlig parafras av ungefär tre timmars undervisning, men önskas mer ingående kunskap får en faktiskt titta själv. Följ den här länken till exempel.)

Det här var precis vad jag behövde idag. Berättelserna mina nyanlända vänner delar med mig, bilder och artiklar som sprids i mina sociala medier, mejl från desperata hjälporganisationer som dimper ner i min inkorg – ibland tror jag att mitt hjärta kommer att gå av. Jag gör verkligen mitt allra bästa, allt jag kan för att hjälpa i det lilla. Babygrejer hit, pengar dit och uppmärksammande i alla medier jag kommer åt. Kläder till någon, undervisning till någon annan och en höjd röst för den som inte vågar – ändå står jag helt maktlös, utan att göra synbar skillnad. Det är inte jag som lider. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå lidandet som pågår runt omkring mig, men jag ser – och klarar inte att rädda. Missförstå mig rätt vänner, jag vill inte ha sympati. Jag försöker bara sätta ord på den där oändliga maktlösheten, som jag tror att många av er delar med mig. Den där maktlösheten som får hjärtat att gå i tusen bitar och få mig att vilja krypa ut ur min egen hud. Jag tror du vet precis vad jag menar.

Den där smärtan kommer inte gå någonstans. Den kommer fortsätta bita sig fast och riva oss så länge det finns orättvisa – och den behöver vi inte leta särskilt länge för att hitta. Det jag vill ge dig en smula av idag, det är mitt trick för att överleva maktlösheten och inte falla i uppgivenhet.

De senaste dagarna har vi läst två godnattsagor, eftersom den ena är så kort – men viktig. Jael är minst lika noga som hennes vuxna är med att vi måste läsa Stina Wiséns och Brottsoffermyndighetens ”Liten” varje kväll. Liten har ingen som nattar, Liten är rädd hemma. Men Liten har en fröken, och andra vuxna som tar hand om. För stora ska ta hand om de som är små, så är det. Jael kan berättelsen nästan utantill nu, och berättar med stort allvar i ögonen – att stora ska ta hand om de som är små. Alla små. Oavsett språk, oavsett bakgrund. Stora ska ta hand om de små, så är det bara.

Att höra min treåring berätta om allas lika värde, det ger mig hopp. Att se föreläsningar om hur statistiken i världen faktiskt går åt rätt håll, det får mig att orka slåss en liten stund till. Att läsa om interventioner som faktiskt gör skillnad, det gör mig lite starkare. Att höra mina nyanländas berättelser om kärlek, uthållighet och hopp, det gör mig modig. Att hitta de där sakerna, som mitt i all maktlöshet ger ny kraft, jag tror att det är precis vad vi behöver för att orka fortsätta slåss – för slåss, det måste vi.

De som är stora ska ta hand om de som är små, så är det bara.


Boken om Liten finns som PDF här, och går att köpa inbunden till exempel här. Dokumentären Don’t Panic, och en massa annan bra undervisning av Hans Rosling finns att streama och ladda ner här

hur mycket är er sanning värd?

Jag läser det omskrivna debattinlägget ur Dagen, ”Bibeln tydlig om homosexualitet”, om och om igen, och jag vill kräkas. Ett gäng pingstpastorer med skygglappar väljer att peka ut en synd som värre än de andra – något som inte ens är i närheten av att vara en synd. Synder är det som skiljer oss från Gud, och hur man kan likställa det med att älska går bortom mitt förstånd. Att döma däremot, att skada och kränka människor och dessutom försöka göra det i Guds namn – det är något jag hade velat be om förlåtelse för.

Jag har under dagen och kvällen pratat med individer som valt att gå ur pingstkyrkan, idag på grund av det som skrivs av dess ledare, eller tidigare på samma grunder. Det gör ont i själen, och jag pendlar mellan raseri och tårögd uppgivenhet över hur människor som säger sig tjäna den Gud jag älskar så mycket kan behandla andra människor så illa. Är ni blinda för överrepresentationen av LHBTQ-personer i självmordsstatistiken och på våra psykiatriska kliniker? Jag lever tillsammans med och älskar de här människorna; jag är en av dem. Jag kan gå i god för att det är inte synd som driver oss till hopplöshet och självskadebeteenden. Det är människor som dömer, så som ni.

Jag förstår att det är er sanning, att ni slåss för det ni tror på – precis som jag. Ni rör er i ett stort medie, och uttrycker det ni tror är rätt. Rätt eller inte, vi måste vara beredda att stå för konsekvenserna av det vi uttrycker och ta ansvar för allt vi publicerar. Jag står upp för konsekvenserna den här texten medför. Är er subjektiva sanning värd att riskera livet på andra?

sociala medier och triggers

”Den 10 mars besökte jag Västerhöjdsgymnasiet i Skövde för att föreläsa för deras vård- och omsorgsprogram. Tre föreläsningar hanns med under dagen med ca 25-30 elever i varje grupp. Småbråkig teknik och en lång dag till trots blev dagen bra och uppskattad, både av lärare och elever. Som att det inte vore nog med de fantastiska ungdomarna vid föreläsningstillfällena passade jag också på att träffa elever som valt att arbeta med psykisk ohälsa i sina studier, där jag fick ta del av och tycka och tänka kring en dokumentär under produktion, och tillsammans med deras lärare fick jag också möjlighet att prata om hur psykisk ohälsa framställs i media och i skolan, och hur det borde göras. Många knutna kontakter och bytta telefonnummer senare kunde jag åka hem, sprudlande glad över att veta att våra framtida vårdarbetare (och dokumantärfilmare..!) verkligen bryr sig om och vill engagera sig i psykisk ohälsa.”

Så, en vecka senare är jag mer pepp än någonsin på att göra något viktigt för den här världen. Gårkvällen spenderades med en handläggare från Bilda där vi pratade om hur vi kan förändra världen tillsammans, och idag varvar jag mitt hemtentaskrivande med att fördjupa med i Föreningen Storasyster. Det finaste av alltihop är att det finns så många andra som slåss med näbbar och klor för de här fantastiskt viktiga sakerna. Häromdagen publicerade Mandometerkliniken en länk på sin facebooksida, där en tidigare patient skriver om hälsohetsen – viralorexia som hon väljer att kalla den. Har du inte redan läst inlägget så följ länken här innan du scrollar vidare. Det är lätt värt läsningen.

”Det är en besatthet. Behovet av att visa andra hur hälsosam du är. Besattheten av att få det bekräftat av omgivningen. En besatthet som faktiskt är en ätstörning.”

Citatet ovan är i mina ögon kärnan i texten. Jag ser inget fel i att välja att ta vara på sin hälsa, jag läser till hälsocoach – obviously tycker jag att man ska välja hälsa – men mitt sociala medierflöde kan vissa perioder liknas vid en pro ana-sida. Ni vet, de där hemsidorna jag hängde på som yngre, där man hetsar och peppar varandra till ätstörningar. Något som man gömde och skämdes över (överallt utom på de där hemsidorna) är plötsligt något så socialt accepterat att det tar över mitt facebookflöde. Förra veckan publicerades det en artikel i ExpressenKP på samma ämne, och allihop är rörande överens – sociala medier översvallas av triggers.

Jag har sagt det en miljon gånger förut, och jag säger det igen. Vi har alltid hundra procent ansvar för vad vi säger, skriver och publicerar. Kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna av det jag säger, då ska jag hålla det för mig själv (eller möjligtvis diskutera det vid köksbordet hemma, men ni fattar grejen – inte kasta ut det på the world wide web för alla att beskåda). Att berätta vad en väger, vilken strikt kosthållning en har eller hur fantastiskt proteinpulver är (vilket för övrigt är så himla äckligt. jag behövde blanda ut mitt med så stört mycket socker att alla eventuella positiva effekter utan tvekan kompenserades bort) är inte konstruktivt varken för en själv eller någon annan. Att berätta vad jag mår bra av, blir glad av eller längtar efter att göra däremot, det är något helt annat. Och visst, det kanske är tre timmar på gymmet en längtar efter (I know that I do, det spritter i benen efter att min träningstid har legat på minus det sista) men berätta det då ansvarsfullt. Shamea inte den som inte orkar jogga lika långt som du (typ jag). Titta inte snett på den som älskar cheeseburgare (typ mig). Att vara hälsosam är något så mycket bredare och mer komplext än att äta och träna på ”rätt” sätt. Att vara hälsosam är att vara sitt bästa och mest harmoniska jag, både fysiskt och psykiskt. Och allvarligt talat så tror jag att om man är hälsosam på det viset, då har man inget behov av att visa upp det. Kanske man vill posta en bild på sin senaste rekordtid som man är stört stolt över, eller dela med sig av sitt supernyttiga och goda recept, men det är något annat. Att dela med sig av sin glädje är inte det samma som att lägga upp bilder på varje hantel som lyfts eller varje salladsblad en knaprar på. Om vi börjar ta ansvar för det vi säger kommer mitt sociala medieflöde, och förmodligen ditt också, att förändras radikalt – och hjälpes vad jag längtar.

Indiens dotter

Jag vill verkligen göra en triggervarning här; ämnet vi pratar är våldtäkt, sexuellt våld och våld mot kvinnor.

Eftertexterna till dokumentären Indiens dotter som visades i Dokument utifrån i SVT sent igår kväll har precis slutat rulla i min datorskärm. Jag har inga ord längre, bara en klump i halsen och ont i magen.

”23-åriga Jyoti Singh våldtogs av sex män i flera timmar. Hennes skador var så allvarliga att hon dog 13 dagar senare. Fallet har väckt protester över hela världen och männen är dömda till döden. Reportern Leslee Udwin intervjuar anhöriga och gärningsmän för att första hur det kunde gå så illa och varför Indien inte kan stoppa epidemin av våld mot kvinnor.” [Saxat från SVTplay]

Bilder och fraser från dokumentären går runt, runt, runt i min skalle. Ilskan, sorgen och uppgivenheten som väcktes har gjort mig helt matt. Om du ska se dessa 56 minuter (ja, jag sa ”om” – tänk igenom det noga först.) så bered dig på smärta och känslor av maktlöshet, men också ett ärligt och rakt porträtt av hur våld mot kvinnor skapas och vidmakthålls. Bered dig på att se en andra sida av förövare, att se en nyanserad bild av hur samhällets strukturer skapar våld, snarare än den ”enkla” tanken att alla våldtäktsmän är monster utan känslor och medvetande. Om du känner dig redo att se Indiens Dotter finns den här.