att börja komma på fötter igen

Föreningen SHEDO har varit en viktig del i mitt liv sedan jag gick i gymnasiet. I deras blogg kunde jag läsa om berättelser som min, men med lyckliga slut – jag kunde se att det fanns andra som mig, inte bara i statistiken utan med ansikten, namn och berättelser.

”Den ideella föreningen SHEDO är en religiöst och partipolitiskt obunden förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteenden, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt att arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. Förenklat kan man säga att föreningens verksamhet har tre grenar; stöd, kunskap och opinionsbildande arbete.” (http://shedo.se/omshedo/om-foreningen/)

Jag kan inte beskriva hur glad jag är över att jag har blivit lokalrepresentant för samma förening som bar mig genom allt det vidriga. Visst fanns det andra delar som var nödvändiga för att jag skulle vända på mitt liv, men alla de där delarna är ett pussel som inte hade blivit helt utan varandra.

SHEDOs stödverksamhet drivs ur ett salutogent perspektiv, vilket innebär att vi fokuserar på framsteg före bakslag, lösningar framför problem och på hälsa framför sjukdom. Utan att förneka problematiken fokuserar vi på de känslor och tankar som finns bakom beteendet samt hur detta kan förändras. Inriktningen har sin grund i att SHEDOs stödverksamhet i första hand drivs på ett medmänskligt snarare än professionellt okan, men också i vår fasta tro att alla människor har inre resurser, styrkor och friskfaktorer som inte får glömmas bort.” (http://shedo.se/omshedo/om-foreningen/)

Jag har länge bett Gud om ett sätt att vända allt mitt onda till något gott, att vrida mitt mörker till ljus för någon annan – och äntligen börjar jag tydligt se svaren. Jag trodde det var genom pastorstjänsten, men jag hade fel – i alla fall för nu, istället låter Jesus mig konkret jobba med de frågor jag brinner för allra mest. Jag hoppas och tror att utöver att vara en aktiv del av SHEDO kommer jag att börja läsa till hälsocoach till hösten, och jag har svårt att komma på hur jag skulle spendera min tid bättre.

Jag har varit trasig länge, förmodligen kommer jag alltid att känna mig lite trasig – men jag har fått chansen att hjälpa andra att bli lite mindre trasiga, och det är det bästa som kunde hända mig.

när man ser målsnöret

Vänner, jag vet inte vart jag ska börja. Det händer mycket i den här tjejens liv just nu, och jag längtar efter att dela det med er. Det viktigaste av allt, och den verkliga orsaken till att allt annat börjat hända är att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv igen – och hur befriande är det? Ungefär tusen.

Jag är kreativ igen. Jag vill saker. Jag är inte rädd för att jobba – jag snarare längtar efter att göra det. Jag räknar ner dagarna tills det är dags att börja högskolan, och jag känner mig för första gången på alldeles för länge fylld av energi.

Det är helt magiskt. Jag har gjort slut med min arbetsträning, och det är bara en tidsfråga innan jag står stabilt på mina egna ben igen – med allt vad det innebär. Det har varit körigt länge, och jag är medveten om att när du nu läser det här finns det stora luckor i berättelsen, helt enkelt för att det har varit alldeles för mycket alldeles för länge som har bråkat med mig, men det enda viktiga är egentligen att jag kommer att vinna. Det är en liten bit kvar, men jag ser målsnöret nu. I’m back in business.

mina etiketter

Jag har aldrig tyckt om att presentera mig, aldrig tyckt om att stå upp för att jag är jag och varken mer eller mindre. Det har alltid varit svårt för mig att hålla isär vad som är etiketter och vad som verkligen är jag, och då är det lättast att hålla sig till de tydliga etiketterna. Yrkesroll. Föräldraroll. Relationsstatus. Allt det där kan jag lätt och ledig presentera, men mig själv – det är något helt annat.

De sista veckorna har stor del av mitt fokus gått åt till att skriva min ansökan för att bli pastorskandidat. Det personliga brevet som hör till ansökan är bland det svåraste jag skrivit någon gång. Det här är ett brev som ska skickas till en grupp människor som ska avgöra om jag är lämplig att jobba som pastor, det är något mer än ett personligt brev för en platsannons. Både för min egen, och för deras skull var jag tvungen att vara så brutalt ärlig jag bara kunde, och stundtals får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på hur jag valde att formulera mitt brev.

Processen, som det visade sig vara att skriva det där brevet, har tvingat mig att tänka på alla de där sakerna jag helst skjuter ifrån mig. Vem jag är, vad jag är och vad som är meningen med mig. Vad som är etiketter och vad som faktiskt är min identitet.

Jag har aldrig upplevt mig ha någon riktigt identitet. Jag antar att det är därför det är så svårt att tänka på det, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så länge jag kan minnas har anorexiamonstret varit min identitet, min gudinna och min drottning. Allt hon befallt har jag gjort, utan att ens tveka. Utan henne, vad blir kvar då? Jag läker, och har kommit långt, men jag vet fortfarande inte vem jag är utan anorexiamonstret. Plötsligt måste jag bli Någon, och det har jag aldrig varit förut.

Jag har diagnosen Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, eller Borderline Disorder som det ofta kallas. Hur gör man för att ens diagnos inte ska bli lika med identitet? Jag är fru och småbarnsmamma, men någonstans finns jag inte bara till för min dotter och min man, det är meningen att jag ska finnas till för mig själv också. Hur finns man till för dig själv?