att hantera långvarig nedstämdhet: del 1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.

Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

selfcare.swedish

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är hen precis som jag bara en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

selfcare_printable

Pdf-filer för nedladdning: selfcare_printable selfcare.swedish

 

 

 

 

att vara anhörig

För ett litet tag sedan blev jag intervjuad för ett forskningsprojekt som handlar om hur livskvalitén förändras vid en ätstörning. Jag hade inte tänkt igenom det där något större, jag börjar bli ganska van vid att snacka på om de där frågorna, men det har krupit på mig lite i efterhand – små, snabba funderingar som jag inte brytt mig om på länge.

Livskvalité är ett ord jag inte brukar sätta i samband med ätstörningar, förmodligen mest för att det låg så långt ifrån min verklighetsbild att jag aldrig reflekterat över vad som hände omkring mig. Hela min tankevärld kretsade kring hur jag bästa skulle göra för att ljuga, när jag skulle få nästa tillfälle att skada mig och hur det skulle gå till. Allt annat har jag börjat tänka på i efterhand. Hur jag skadade min familj. Hur jag förstörde mina relationer. Hur jag skapade en bild av mig själv som var fullständigt orimlig att uppnå. Jag trasslade in mig i paradoxen att min omgivning skulle må bättre utan mig, men när jag försökte bygga murar mellan oss mådde de sämre.

Jag har fortfarande många och stora minnesluckor, och en hel del som kommit tillbaka till mig önskar jag ibland att det hade stannat dolt – det gör så himla ont att tänka på. Minnen kommer tillbaka till mig där jag börjar förstå hur illa jag gjorde de i min omgivning, ibland tror jag att jag orsakade dem mer skada än jag någonsin gjorde mot mig själv.

Missförstå mig rätt, jag har inget intresse av att leka martyr. Att lida av ätstörningar eller självskadebeteenden är inte egoistiskt, men det är oerhört egocentriskt. Instängd i den där bubblan av självhat är det så lätt att tro att en gör omgivningen en tjänst, när de egentligen skadas minst lika mycket som en själv. När jag knappt orkar uppleva eller se min egen smärta är det fullständigt omöjligt att kunna se andras. Jag förstår nu varför de skrek på mig, var uppgivna och arga, ledsna och avstängda om vartannat – de led lika mycket som jag gjorde.

Det som gör mig arg och ledsen idag är att de inte fick den hjälp och stöd de behövde. Även om det tog lång tid och mycket kamp fick jag till slut den hjälp jag behövde, men de som skadades runt omkring mig har fortfarande inte fått varken erkännande eller stöd. Min pappa och jag har många gånger pratat om hur viktigt det var för honom att få stöd utifrån, och att han flera gånger var nära att gå under för att det inte fanns.

Är du en anhörig till en person med en ätstörning eller ett självskadebeteende? Även om det fortfarande finns stora brister i stödet för anhöriga så har det hänt en hel del sedan jag och min familj slogs som hårdast. NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Ohälsa), föreningen SHEDO och föreningen Frisk&Fri är bara några av de som arbetar för att stödja anhöriga – vill du har hjälp att leta dig fram, tveka inte att kontakta mig så hjälper jag dig vidare.

om kost & sånt

Jag har varit ätstörd större delen av mitt liv.Skärmavbild 2015-08-21 kl. 09.25.04 Jag har pendlat mellan olika ätstörningsdiagnoser sedan jag var 11 år, men idag firar jag 4 år som friskskriven. På de där fyra åren har jag haft ett par återfall, varav ett riktigt ordentligt, men på det stora hela kan jag ärligt säga att jag är inte ätstörd. Däremot är jag fortfarande oerhört intresserad av kost, träning och hälsa, men numera på en mycket sundare nivå.

I vårt hushåll finns inga förbjudna livsmedel. Dieter kommer inte in över tröskeln. Däremot finns en hög medvetenhet om kemikalier, behandlade produkter, vikten av att handla ekologiskt och närproducerat och en glädje i att laga mat från grunden. Att äta veganskt några dagar i veckan är fantastiskt både för kroppen och miljön, och frukt är verkligen i sanning världens bästa godis. Skärmavbild 2015-08-21 kl. 09.25.39Därmed inte sagt att vi inte äter skräp- och snabbmat, när andan faller på är köpt pizza det bästa som finns, men jag tror på att ständigt sträva efter balans i livet, inte bara i sin kost utan i allting. Skärmavbild 2015-08-21 kl. 09.22.54Träning är viktigt och fantastiskt, och jag är en stark förespråkare av WHOs aktivitetsrekommendationer, men det är minst lika viktigt att ibland ligga kvar i sängen extra länge, sitta i soffan med en påse chips och ett TV-spel eller hoppa över att pass på gymmet.

Igår var jag på 4årskontroll på ätstörningskliniken där jag spenderade 9 månader av mitt liv. För första gången gick jag därifrån med huvudet högt och kände att mot alla odds, så har jag vunnit.

sociala medier och triggers

”Den 10 mars besökte jag Västerhöjdsgymnasiet i Skövde för att föreläsa för deras vård- och omsorgsprogram. Tre föreläsningar hanns med under dagen med ca 25-30 elever i varje grupp. Småbråkig teknik och en lång dag till trots blev dagen bra och uppskattad, både av lärare och elever. Som att det inte vore nog med de fantastiska ungdomarna vid föreläsningstillfällena passade jag också på att träffa elever som valt att arbeta med psykisk ohälsa i sina studier, där jag fick ta del av och tycka och tänka kring en dokumentär under produktion, och tillsammans med deras lärare fick jag också möjlighet att prata om hur psykisk ohälsa framställs i media och i skolan, och hur det borde göras. Många knutna kontakter och bytta telefonnummer senare kunde jag åka hem, sprudlande glad över att veta att våra framtida vårdarbetare (och dokumantärfilmare..!) verkligen bryr sig om och vill engagera sig i psykisk ohälsa.”

Så, en vecka senare är jag mer pepp än någonsin på att göra något viktigt för den här världen. Gårkvällen spenderades med en handläggare från Bilda där vi pratade om hur vi kan förändra världen tillsammans, och idag varvar jag mitt hemtentaskrivande med att fördjupa med i Föreningen Storasyster. Det finaste av alltihop är att det finns så många andra som slåss med näbbar och klor för de här fantastiskt viktiga sakerna. Häromdagen publicerade Mandometerkliniken en länk på sin facebooksida, där en tidigare patient skriver om hälsohetsen – viralorexia som hon väljer att kalla den. Har du inte redan läst inlägget så följ länken här innan du scrollar vidare. Det är lätt värt läsningen.

”Det är en besatthet. Behovet av att visa andra hur hälsosam du är. Besattheten av att få det bekräftat av omgivningen. En besatthet som faktiskt är en ätstörning.”

Citatet ovan är i mina ögon kärnan i texten. Jag ser inget fel i att välja att ta vara på sin hälsa, jag läser till hälsocoach – obviously tycker jag att man ska välja hälsa – men mitt sociala medierflöde kan vissa perioder liknas vid en pro ana-sida. Ni vet, de där hemsidorna jag hängde på som yngre, där man hetsar och peppar varandra till ätstörningar. Något som man gömde och skämdes över (överallt utom på de där hemsidorna) är plötsligt något så socialt accepterat att det tar över mitt facebookflöde. Förra veckan publicerades det en artikel i ExpressenKP på samma ämne, och allihop är rörande överens – sociala medier översvallas av triggers.

Jag har sagt det en miljon gånger förut, och jag säger det igen. Vi har alltid hundra procent ansvar för vad vi säger, skriver och publicerar. Kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna av det jag säger, då ska jag hålla det för mig själv (eller möjligtvis diskutera det vid köksbordet hemma, men ni fattar grejen – inte kasta ut det på the world wide web för alla att beskåda). Att berätta vad en väger, vilken strikt kosthållning en har eller hur fantastiskt proteinpulver är (vilket för övrigt är så himla äckligt. jag behövde blanda ut mitt med så stört mycket socker att alla eventuella positiva effekter utan tvekan kompenserades bort) är inte konstruktivt varken för en själv eller någon annan. Att berätta vad jag mår bra av, blir glad av eller längtar efter att göra däremot, det är något helt annat. Och visst, det kanske är tre timmar på gymmet en längtar efter (I know that I do, det spritter i benen efter att min träningstid har legat på minus det sista) men berätta det då ansvarsfullt. Shamea inte den som inte orkar jogga lika långt som du (typ jag). Titta inte snett på den som älskar cheeseburgare (typ mig). Att vara hälsosam är något så mycket bredare och mer komplext än att äta och träna på ”rätt” sätt. Att vara hälsosam är att vara sitt bästa och mest harmoniska jag, både fysiskt och psykiskt. Och allvarligt talat så tror jag att om man är hälsosam på det viset, då har man inget behov av att visa upp det. Kanske man vill posta en bild på sin senaste rekordtid som man är stört stolt över, eller dela med sig av sitt supernyttiga och goda recept, men det är något annat. Att dela med sig av sin glädje är inte det samma som att lägga upp bilder på varje hantel som lyfts eller varje salladsblad en knaprar på. Om vi börjar ta ansvar för det vi säger kommer mitt sociala medieflöde, och förmodligen ditt också, att förändras radikalt – och hjälpes vad jag längtar.

föreläsning Skövde

Imorgon föreläser jag för SHEDO och EgoNova på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde. Alltså, jag är så stört pepp..! Idag kommer därmed spenderas med jobb för SHEDO i första hand, förberedelse för föreläsning, komma ikapp med lite efterhängset pappersfix och jobba vidare på föreläsningskonceptet jag hoppas kunna hålla tillsammans med Bilda (stay tuned för mer info..!).

Så, morgondagens föreläsningar är för ett hundratal vård/omsorgs- och psykologistudenter och elevcoacherna i Skövde kommun. Jag är så glad och peppig över att få prata om de här viktigheterna att jag nästan spricker. Vi ska prata om ätstörningar och självskadebeteenden, vad det är, vilka vanliga myter som finns, ett smakprov ur min väg till friskhet och lite annat smått och gott.

Kanske skulle du vilja boka en föreläsning med mig eller någon av de andra fina EgoNova-föreläsarna? Just den här föreläsningen riktar jag mot gymnasieelever med ämnesintresse, men med några enkla småjusteringar anpassas föreläsningen till skolpersonal, elevhälsa, anhöriga, kyrka och församling, psykiatrin eller allmänt intresse. Surfa in på EgoNova eller SHEDOs hemsida, och hör av dig!

Shedo-helg och sånt fint

Alltså. Jag är alldeles mosig i huvudet, men så vansinnigt peppad! Fina människor, otroligt intressanta diskussioner och en hel hög med nya spännande studier att kolla in. Snart är det middagsdags, och tro mig vänner – efter det kommer jag sova som en stock. 


Jag som hade för avsikt att se senaste Agent Carter-avsnittet ikväll. That’s totally not gonna happen. 

när man ser ner mot Hässleholm

Fast jag kan inte låta bli att sakna Tjorven
så att det nästan gör lite ont i magen.

Den här dagen redde ut sig den med. Jag blir alltid så nervös och stressad av resande och tidspussel att jag bli illamående, men så tycks de reda ut sig på ett eller annat vis varje gång. Krånglet med förskoletider, lämnande och hämtande fixade sig. Jag lyckades reda ut resekrånglet, och jag tror till och med att bilen har hittat tillbaka hem från Skövde. Seminariet löste sig och funderade riktigt bra. Jag har åkt snabbtåg utan att bli åksjuk, kissat rekordsnabbt på Göteborgs central och druckit Chai Latte på soja i take-awaymugg. Jag hittade hotellet, och lyckades checka in. Så, nu sitter jag på mitt hotellrum och kikar på människorna som tassar fram över torget nedanför, har tagit mig igenom två böcker och ett gäng kunskapsunderlag – så nu tänker jag krypa ihop i den där välbäddade sängen och se på film, resten av kvällen. Kanske prata i telefon med han den där jag är gift med. Det som från början kändes som en helt vidrigt stressig och svår dag har blivit till en riktigt bra en, och tänkt vilket skönt avslut det kommer bli när jag får somna i en egen säng, utan någon som väcker mig halv fyra på morgonen för att vi ska åka hem till Maria och Anders (ja, det hände imorse och nej, jag var inte aspepp. Jag tackar Gud att hon gick med på att somna om.).

preppar SHEDO-helg

Det närmar sig hämtning på förskolan och eftermiddagsgos, men först – lite ensamtid. Sista sidan av ”Ibland finns det inga enkla svar” är färdigläst (igen) och stolparna till föreläningsmanuset är klart. Imorgon sitter jag på tåget till Hässleholm för en utbildingshelg med SHEDO. Alltså, lyckan. Att jag sedan på något vis ska lyckas delta i ett seminarie medan jag sitter på tåget och att jag missar hela Richards lediga helg är en tråkig sidoeffekt, men det kommer vara värt det.

Nu, en helt annan sak. Ni vet ju att jag är ett stort fan av att skriva, tillika ett stort fan av TV- och datorspel. Jag har fantiserat om att skriva ett speltekniskt simpelt spel som berör känslomässigt, och som en person som aldrig tagit i en spelkonsoll ska kunna spela. Så idag kom jag över ett program för att skriva textäventyr, typ i stil med Howling Dogs och The Day The Laughter Stopped (som jag har skrivit om här). Alltså, jag känner det som att jag blivit kysst av Black Canary, och det mina vänner hade varit en stört bra känsla. Vad säger ni? Ska jag köra?

& jag hoppas på din hjälp

Verksamheten i Svenska kyrkan går på sommarlov ungefär vid den här tiden på året, vilket ger mig tid till alla de där sakerna som har en tendens att bli liggande. Saker som att designa affischer och annat tryckmaterial som inte blivit klart, produktfotografering och hemsidebygge, plugg och pyssel. Mest plugg dock, uppenbarligen är psykisk ohälsa inget man kastar sig igenom på en kvart.

De sista veckorna har jag tagit in vansinnigt mycket information om ätstörningar, självskadebeteenden och ungdomars psykiska ohälsa. Vad som känns helt magiskt är att även om jag känner igen mig, eller stundtals kan säga ”nej, sådär är det inte alls!” så identifierar jag mig inte med det där onda jag studerar. Ett av kraven för att jag skulle få börja som lokalrepresentant för SHEDO var att jag själv måste vara fri från min ätstörning och självskadebeteenden, och jag var så rädd att jag genom att säga ja till det skulle trigga igång monstren som bor i mig att skölja över mig en ny våg jag inte kunde stoppa, som de så många gånger gjort förut när jag bestämt mig för att vinna. Visst är de där, och visst bråkar de och klöser, men jag drunknar inte – allvarligt talat så doppar jag inte ens håret. Det skrämmer mig att vara så trygg och stabil, men samtidigt är det en så fantastisk känsla att jag aldrig vill att den ska ta slut. Snälla gode Gud, gör så att det inte tar slut.

Jag vet om att flera av er som läser mina texter har problem som liknar mina egna, på ett eller annat sätt. Det skulle betyda oerhört mycket för mig om du som har de här problemen, oavsett var i din sjukdom och/eller situation du är just nu, ville skriva några rader till mig. Hur ser dina erfarenheter av vården ut, har du i den traditionella vården eller vårdats på andra sätt, olika terapiformer och medicinering – vad tycker du om det, men framför allt: vad känner du inför dig själv och hur vill du bli bemött? Vad vill du att din omgivning ska bli bättre på att förstå? Hur uttrycker du dig kring dina problem, och hur vill du att andra ska uttrycka sig?

Mitt mål är att jobba med de här frågorna. Kanske som behandlare, kanske som terapeut, kanske som ungdomsdiakon eller kanske som något helt annat. På vilket sätt jag än jobbar med det, så vill jag göra det på bästa sätt, och även om litteratur, dokumentärer och studier tar mig långt så är det personliga upplevelser och berättelser som är den viktigaste skolan. Det du skriver till mig kommer naturligtvis aldrig läsas av någon annan, men den enda läsaren kommer bli oändligt tacksam.

Man kan till exempel mejla mig på amelie.roolf@live.se. Tänk på att kommentarerna nedan är synliga för alla läsare!   

farväl, Spegelflicka

Alldeles nyligen har det blivit klart att jag är en av SHEDOs lokalrepresentanter, i väst närmare bestämt. Det kan vara det roligaste och bästa som hänt mig på alldeles för länge, jag är så peppad att jag tror jag ska spricka. En möjlighet att förvandla mitt trasiga till något som kan bli till glädje och stöd för någon annan, det är allt jag kunde önska mig – en chans att hjälpa någon att leva ett annat liv än det jag själv har gjort.

Häromdagen påbörjade jag projekt fylla-ut-faktaluckor, så nu ligger det litteratur, rapporter och livsberättelser högt och lågt i vår lya. Visst är det lite jobbigt att läsa vissa av de där texterna, men något helt magiskt har hänt mig, som fram fram tills alldeles nu inte vågat erkänna ens för mig själv – men här kommer det.

Idag är sjätte dagen i rad som jag inte hör några röster i mitt huvud. Ingen som skriker att jag är värdelös och äcklig. Jag inte bara stänger ute henne, hon är inte där. I lördags gick en hel dag utan att jag kände mig värdelös en enda gång – fram tills dess har jag inte upplevt det en enda gång som jag varit gammal nog att minnas, och nu har det under den senaste veckan hänt flera gånger.

Jag vet inte vad du tror på. Jag tror på Gud, mirakel och förbön, men det spelar egentligen ingen roll om jag väljer att kalla det för Guds helande, min egen styrka eller oförklarlig händelse, oavsett namn har det hänt – och jag kan knappt tro det själv. Visst kan jag fortfarande fantisera om zebraarmar, men det stannar som en tanke – det blir aldrig en längtan. Visst kan jag tänka tanken att hoppa över en måltid bara för att se om jag klarar att kontrollera mig, men när det väl kommer till krita äter jag som vem som helst och tänker inte nämnvärt på det. Det finns ingen som skriker i mitt huvud. Så här tyst har jag aldrig förstått att världen kan te sig.

Jag har utgått från att jag alltid skulle behöva leva med henne, monstret i mitt huvud, att jag alltid skulle behöva slåss mot henne. Kanske kommer hon tillbaka och utmanar mig, hälsar på någon gång ibland – men nu vet jag att det kan vara helt tyst – och jag har fått mersmak.