sociala medier och triggers

”Den 10 mars besökte jag Västerhöjdsgymnasiet i Skövde för att föreläsa för deras vård- och omsorgsprogram. Tre föreläsningar hanns med under dagen med ca 25-30 elever i varje grupp. Småbråkig teknik och en lång dag till trots blev dagen bra och uppskattad, både av lärare och elever. Som att det inte vore nog med de fantastiska ungdomarna vid föreläsningstillfällena passade jag också på att träffa elever som valt att arbeta med psykisk ohälsa i sina studier, där jag fick ta del av och tycka och tänka kring en dokumentär under produktion, och tillsammans med deras lärare fick jag också möjlighet att prata om hur psykisk ohälsa framställs i media och i skolan, och hur det borde göras. Många knutna kontakter och bytta telefonnummer senare kunde jag åka hem, sprudlande glad över att veta att våra framtida vårdarbetare (och dokumantärfilmare..!) verkligen bryr sig om och vill engagera sig i psykisk ohälsa.”

Så, en vecka senare är jag mer pepp än någonsin på att göra något viktigt för den här världen. Gårkvällen spenderades med en handläggare från Bilda där vi pratade om hur vi kan förändra världen tillsammans, och idag varvar jag mitt hemtentaskrivande med att fördjupa med i Föreningen Storasyster. Det finaste av alltihop är att det finns så många andra som slåss med näbbar och klor för de här fantastiskt viktiga sakerna. Häromdagen publicerade Mandometerkliniken en länk på sin facebooksida, där en tidigare patient skriver om hälsohetsen – viralorexia som hon väljer att kalla den. Har du inte redan läst inlägget så följ länken här innan du scrollar vidare. Det är lätt värt läsningen.

”Det är en besatthet. Behovet av att visa andra hur hälsosam du är. Besattheten av att få det bekräftat av omgivningen. En besatthet som faktiskt är en ätstörning.”

Citatet ovan är i mina ögon kärnan i texten. Jag ser inget fel i att välja att ta vara på sin hälsa, jag läser till hälsocoach – obviously tycker jag att man ska välja hälsa – men mitt sociala medierflöde kan vissa perioder liknas vid en pro ana-sida. Ni vet, de där hemsidorna jag hängde på som yngre, där man hetsar och peppar varandra till ätstörningar. Något som man gömde och skämdes över (överallt utom på de där hemsidorna) är plötsligt något så socialt accepterat att det tar över mitt facebookflöde. Förra veckan publicerades det en artikel i ExpressenKP på samma ämne, och allihop är rörande överens – sociala medier översvallas av triggers.

Jag har sagt det en miljon gånger förut, och jag säger det igen. Vi har alltid hundra procent ansvar för vad vi säger, skriver och publicerar. Kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna av det jag säger, då ska jag hålla det för mig själv (eller möjligtvis diskutera det vid köksbordet hemma, men ni fattar grejen – inte kasta ut det på the world wide web för alla att beskåda). Att berätta vad en väger, vilken strikt kosthållning en har eller hur fantastiskt proteinpulver är (vilket för övrigt är så himla äckligt. jag behövde blanda ut mitt med så stört mycket socker att alla eventuella positiva effekter utan tvekan kompenserades bort) är inte konstruktivt varken för en själv eller någon annan. Att berätta vad jag mår bra av, blir glad av eller längtar efter att göra däremot, det är något helt annat. Och visst, det kanske är tre timmar på gymmet en längtar efter (I know that I do, det spritter i benen efter att min träningstid har legat på minus det sista) men berätta det då ansvarsfullt. Shamea inte den som inte orkar jogga lika långt som du (typ jag). Titta inte snett på den som älskar cheeseburgare (typ mig). Att vara hälsosam är något så mycket bredare och mer komplext än att äta och träna på ”rätt” sätt. Att vara hälsosam är att vara sitt bästa och mest harmoniska jag, både fysiskt och psykiskt. Och allvarligt talat så tror jag att om man är hälsosam på det viset, då har man inget behov av att visa upp det. Kanske man vill posta en bild på sin senaste rekordtid som man är stört stolt över, eller dela med sig av sitt supernyttiga och goda recept, men det är något annat. Att dela med sig av sin glädje är inte det samma som att lägga upp bilder på varje hantel som lyfts eller varje salladsblad en knaprar på. Om vi börjar ta ansvar för det vi säger kommer mitt sociala medieflöde, och förmodligen ditt också, att förändras radikalt – och hjälpes vad jag längtar.

Indiens dotter

Jag vill verkligen göra en triggervarning här; ämnet vi pratar är våldtäkt, sexuellt våld och våld mot kvinnor.

Eftertexterna till dokumentären Indiens dotter som visades i Dokument utifrån i SVT sent igår kväll har precis slutat rulla i min datorskärm. Jag har inga ord längre, bara en klump i halsen och ont i magen.

”23-åriga Jyoti Singh våldtogs av sex män i flera timmar. Hennes skador var så allvarliga att hon dog 13 dagar senare. Fallet har väckt protester över hela världen och männen är dömda till döden. Reportern Leslee Udwin intervjuar anhöriga och gärningsmän för att första hur det kunde gå så illa och varför Indien inte kan stoppa epidemin av våld mot kvinnor.” [Saxat från SVTplay]

Bilder och fraser från dokumentären går runt, runt, runt i min skalle. Ilskan, sorgen och uppgivenheten som väcktes har gjort mig helt matt. Om du ska se dessa 56 minuter (ja, jag sa ”om” – tänk igenom det noga först.) så bered dig på smärta och känslor av maktlöshet, men också ett ärligt och rakt porträtt av hur våld mot kvinnor skapas och vidmakthålls. Bered dig på att se en andra sida av förövare, att se en nyanserad bild av hur samhällets strukturer skapar våld, snarare än den ”enkla” tanken att alla våldtäktsmän är monster utan känslor och medvetande. Om du känner dig redo att se Indiens Dotter finns den här.

& jag hoppas på din hjälp

Verksamheten i Svenska kyrkan går på sommarlov ungefär vid den här tiden på året, vilket ger mig tid till alla de där sakerna som har en tendens att bli liggande. Saker som att designa affischer och annat tryckmaterial som inte blivit klart, produktfotografering och hemsidebygge, plugg och pyssel. Mest plugg dock, uppenbarligen är psykisk ohälsa inget man kastar sig igenom på en kvart.

De sista veckorna har jag tagit in vansinnigt mycket information om ätstörningar, självskadebeteenden och ungdomars psykiska ohälsa. Vad som känns helt magiskt är att även om jag känner igen mig, eller stundtals kan säga ”nej, sådär är det inte alls!” så identifierar jag mig inte med det där onda jag studerar. Ett av kraven för att jag skulle få börja som lokalrepresentant för SHEDO var att jag själv måste vara fri från min ätstörning och självskadebeteenden, och jag var så rädd att jag genom att säga ja till det skulle trigga igång monstren som bor i mig att skölja över mig en ny våg jag inte kunde stoppa, som de så många gånger gjort förut när jag bestämt mig för att vinna. Visst är de där, och visst bråkar de och klöser, men jag drunknar inte – allvarligt talat så doppar jag inte ens håret. Det skrämmer mig att vara så trygg och stabil, men samtidigt är det en så fantastisk känsla att jag aldrig vill att den ska ta slut. Snälla gode Gud, gör så att det inte tar slut.

Jag vet om att flera av er som läser mina texter har problem som liknar mina egna, på ett eller annat sätt. Det skulle betyda oerhört mycket för mig om du som har de här problemen, oavsett var i din sjukdom och/eller situation du är just nu, ville skriva några rader till mig. Hur ser dina erfarenheter av vården ut, har du i den traditionella vården eller vårdats på andra sätt, olika terapiformer och medicinering – vad tycker du om det, men framför allt: vad känner du inför dig själv och hur vill du bli bemött? Vad vill du att din omgivning ska bli bättre på att förstå? Hur uttrycker du dig kring dina problem, och hur vill du att andra ska uttrycka sig?

Mitt mål är att jobba med de här frågorna. Kanske som behandlare, kanske som terapeut, kanske som ungdomsdiakon eller kanske som något helt annat. På vilket sätt jag än jobbar med det, så vill jag göra det på bästa sätt, och även om litteratur, dokumentärer och studier tar mig långt så är det personliga upplevelser och berättelser som är den viktigaste skolan. Det du skriver till mig kommer naturligtvis aldrig läsas av någon annan, men den enda läsaren kommer bli oändligt tacksam.

Man kan till exempel mejla mig på amelie.roolf@live.se. Tänk på att kommentarerna nedan är synliga för alla läsare!   

farväl, Spegelflicka

Alldeles nyligen har det blivit klart att jag är en av SHEDOs lokalrepresentanter, i väst närmare bestämt. Det kan vara det roligaste och bästa som hänt mig på alldeles för länge, jag är så peppad att jag tror jag ska spricka. En möjlighet att förvandla mitt trasiga till något som kan bli till glädje och stöd för någon annan, det är allt jag kunde önska mig – en chans att hjälpa någon att leva ett annat liv än det jag själv har gjort.

Häromdagen påbörjade jag projekt fylla-ut-faktaluckor, så nu ligger det litteratur, rapporter och livsberättelser högt och lågt i vår lya. Visst är det lite jobbigt att läsa vissa av de där texterna, men något helt magiskt har hänt mig, som fram fram tills alldeles nu inte vågat erkänna ens för mig själv – men här kommer det.

Idag är sjätte dagen i rad som jag inte hör några röster i mitt huvud. Ingen som skriker att jag är värdelös och äcklig. Jag inte bara stänger ute henne, hon är inte där. I lördags gick en hel dag utan att jag kände mig värdelös en enda gång – fram tills dess har jag inte upplevt det en enda gång som jag varit gammal nog att minnas, och nu har det under den senaste veckan hänt flera gånger.

Jag vet inte vad du tror på. Jag tror på Gud, mirakel och förbön, men det spelar egentligen ingen roll om jag väljer att kalla det för Guds helande, min egen styrka eller oförklarlig händelse, oavsett namn har det hänt – och jag kan knappt tro det själv. Visst kan jag fortfarande fantisera om zebraarmar, men det stannar som en tanke – det blir aldrig en längtan. Visst kan jag tänka tanken att hoppa över en måltid bara för att se om jag klarar att kontrollera mig, men när det väl kommer till krita äter jag som vem som helst och tänker inte nämnvärt på det. Det finns ingen som skriker i mitt huvud. Så här tyst har jag aldrig förstått att världen kan te sig.

Jag har utgått från att jag alltid skulle behöva leva med henne, monstret i mitt huvud, att jag alltid skulle behöva slåss mot henne. Kanske kommer hon tillbaka och utmanar mig, hälsar på någon gång ibland – men nu vet jag att det kan vara helt tyst – och jag har fått mersmak.

att börja komma på fötter igen

Föreningen SHEDO har varit en viktig del i mitt liv sedan jag gick i gymnasiet. I deras blogg kunde jag läsa om berättelser som min, men med lyckliga slut – jag kunde se att det fanns andra som mig, inte bara i statistiken utan med ansikten, namn och berättelser.

”Den ideella föreningen SHEDO är en religiöst och partipolitiskt obunden förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteenden, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt att arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. Förenklat kan man säga att föreningens verksamhet har tre grenar; stöd, kunskap och opinionsbildande arbete.” (http://shedo.se/omshedo/om-foreningen/)

Jag kan inte beskriva hur glad jag är över att jag har blivit lokalrepresentant för samma förening som bar mig genom allt det vidriga. Visst fanns det andra delar som var nödvändiga för att jag skulle vända på mitt liv, men alla de där delarna är ett pussel som inte hade blivit helt utan varandra.

SHEDOs stödverksamhet drivs ur ett salutogent perspektiv, vilket innebär att vi fokuserar på framsteg före bakslag, lösningar framför problem och på hälsa framför sjukdom. Utan att förneka problematiken fokuserar vi på de känslor och tankar som finns bakom beteendet samt hur detta kan förändras. Inriktningen har sin grund i att SHEDOs stödverksamhet i första hand drivs på ett medmänskligt snarare än professionellt okan, men också i vår fasta tro att alla människor har inre resurser, styrkor och friskfaktorer som inte får glömmas bort.” (http://shedo.se/omshedo/om-foreningen/)

Jag har länge bett Gud om ett sätt att vända allt mitt onda till något gott, att vrida mitt mörker till ljus för någon annan – och äntligen börjar jag tydligt se svaren. Jag trodde det var genom pastorstjänsten, men jag hade fel – i alla fall för nu, istället låter Jesus mig konkret jobba med de frågor jag brinner för allra mest. Jag hoppas och tror att utöver att vara en aktiv del av SHEDO kommer jag att börja läsa till hälsocoach till hösten, och jag har svårt att komma på hur jag skulle spendera min tid bättre.

Jag har varit trasig länge, förmodligen kommer jag alltid att känna mig lite trasig – men jag har fått chansen att hjälpa andra att bli lite mindre trasiga, och det är det bästa som kunde hända mig.

när man ser målsnöret

Vänner, jag vet inte vart jag ska börja. Det händer mycket i den här tjejens liv just nu, och jag längtar efter att dela det med er. Det viktigaste av allt, och den verkliga orsaken till att allt annat börjat hända är att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv igen – och hur befriande är det? Ungefär tusen.

Jag är kreativ igen. Jag vill saker. Jag är inte rädd för att jobba – jag snarare längtar efter att göra det. Jag räknar ner dagarna tills det är dags att börja högskolan, och jag känner mig för första gången på alldeles för länge fylld av energi.

Det är helt magiskt. Jag har gjort slut med min arbetsträning, och det är bara en tidsfråga innan jag står stabilt på mina egna ben igen – med allt vad det innebär. Det har varit körigt länge, och jag är medveten om att när du nu läser det här finns det stora luckor i berättelsen, helt enkelt för att det har varit alldeles för mycket alldeles för länge som har bråkat med mig, men det enda viktiga är egentligen att jag kommer att vinna. Det är en liten bit kvar, men jag ser målsnöret nu. I’m back in business.

en hektisk helg senare

Richard är i Östersund på vinterövning sedan någon vecka tillbaka, och vara ensamma hemma är inte vad övriga medlemmar i den här familjen älskar mest. För att hålla gnistan uppe de knappt två veckorna han är borta så har jag och Jael roat oss med allt möjligt, hälsa på Trollhätte-familjen, träffat mina konfirmander, jobbat med den stundande ungdomskonferensen och spelat TV-spel. MASSOR av TV-spel. Eller dator, om man nu föredrar att kalla dem det när det är där de spelas.

Helgen var meningen att den skulle bli mysig, en kär vän skulle hälsa på ett par dagar, vi skulle gå runt i pjamas och äta onyttig mat. Icke. Mitt barn, som också kallas klätterapan, bestämde sig för att tippa en vagn och slå pannan i en dörrkarm. Så, istället för att mysa har vi spenderat helgen på akuten i Skövde och med att väcka upp ungen varannan timme för att se att hon inte blivit medvetslös. De första timmarna kunde hon inte gå, och äta vill hon fortfarande inte riktigt göra. Röntgen på skallbenet, tusen reflex-tester och en väldans massa charmade läkare senare fick vi sova hemma. Eller ja, hemma hos familjen Carlson. Det har nu gått tillräckligt lång tid för att vi ska vara ganska säkra på att det inte blev någon blödning bakom skallbenet, och hon beter sig mer eller mindre som vanligt igen.

Så, varför väljer jag att berätta detta för er? Jo, den här helgen har fått mig att tänka. Jag vet att mina mediciner gör mig lugnare känslomässigt, och jag har en diagnos där känslolivet ömsom stormar som det värsta hav, för att sedan vara iskallt och fruset. Jag var aldrig särskilt rädd. Fast att jag förstod att det var värre än jag först trodde, när de började prata om sprickor i skallen och blödningar till höger och vänster, så var jag aldrig särskilt rädd. Jag är i vanliga fall rädd för allting. Nu var jag lugn och trygg, och skrattade och busade med Jael. Håller jag på att bli känslokall gentemot mitt eget barn?

Psykvården, ge mig en samtalskontakt. Mina hjärnspöken gör mig galen.

mina etiketter

Jag har aldrig tyckt om att presentera mig, aldrig tyckt om att stå upp för att jag är jag och varken mer eller mindre. Det har alltid varit svårt för mig att hålla isär vad som är etiketter och vad som verkligen är jag, och då är det lättast att hålla sig till de tydliga etiketterna. Yrkesroll. Föräldraroll. Relationsstatus. Allt det där kan jag lätt och ledig presentera, men mig själv – det är något helt annat.

De sista veckorna har stor del av mitt fokus gått åt till att skriva min ansökan för att bli pastorskandidat. Det personliga brevet som hör till ansökan är bland det svåraste jag skrivit någon gång. Det här är ett brev som ska skickas till en grupp människor som ska avgöra om jag är lämplig att jobba som pastor, det är något mer än ett personligt brev för en platsannons. Både för min egen, och för deras skull var jag tvungen att vara så brutalt ärlig jag bara kunde, och stundtals får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på hur jag valde att formulera mitt brev.

Processen, som det visade sig vara att skriva det där brevet, har tvingat mig att tänka på alla de där sakerna jag helst skjuter ifrån mig. Vem jag är, vad jag är och vad som är meningen med mig. Vad som är etiketter och vad som faktiskt är min identitet.

Jag har aldrig upplevt mig ha någon riktigt identitet. Jag antar att det är därför det är så svårt att tänka på det, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så länge jag kan minnas har anorexiamonstret varit min identitet, min gudinna och min drottning. Allt hon befallt har jag gjort, utan att ens tveka. Utan henne, vad blir kvar då? Jag läker, och har kommit långt, men jag vet fortfarande inte vem jag är utan anorexiamonstret. Plötsligt måste jag bli Någon, och det har jag aldrig varit förut.

Jag har diagnosen Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, eller Borderline Disorder som det ofta kallas. Hur gör man för att ens diagnos inte ska bli lika med identitet? Jag är fru och småbarnsmamma, men någonstans finns jag inte bara till för min dotter och min man, det är meningen att jag ska finnas till för mig själv också. Hur finns man till för dig själv?

the pepp-files #6

Ny bra-bok. Mando nästa vecka. Ser över träningen. Tar tag i kosten. Peppar med musik från starka, vackra kvinnor. Räknar de små framstegen. Fokuserar. Övar. Övar. Övar. Stänger ute alla som drar ner. Ber, pratar, skriker och gråter vid Jesu fötter. Tackar Gud för vänner som lyfter. Lär mig le åt livet som min unge. Bryter mig loss från fördomarna. Tar död på idealen. Väljer glädje. Väljer lycka. Väljer friskhet.

Det är dags för förändring.