familjefest med höghöjdsbana i Tiveden

IMG_8307

Jag har en syster som är väldigt höjdrädd, men som längtat efter att testa att gå höghöjdsbana. Hur hon löste det? Jo, hon såg till att det blev en familjeutflykt för att inte själv kunna banga.

 

IMG_8342

Okej, så det vore väl lögn att säga att hon var den enda som var nervös när vi började närma oss Ösjönäs ute i Tivedsskogen – det var allt några röster till som började undra varför de inte stannat hemma. Men, som ofta är fallet med min familj var peppen och äventyrslustan starkare än nervositet och rädsla – och tur är väl det, vilket trist liv en skulle ha annars.

IMG_8389

Trots att vi inte har många mil att åka har vi aldrig besökt Ösjönäs tidigare, men det var absolut inte sista gången. Inte nog med att det fanns alla möjliga och omöjliga skojiga friluftsaktiviteter att ge sig på – de är dessutom en del av Ekoturismföreningen, vilket kanske inte så svårt att gissa, är ett initiativ som gör mig lite varm i hjärtat. Vet en inte vad ekoturism är kan en till exempel läsa om det här.

IMG_8383

Efter att ha googlat reglerna för ett par olika höghöjdsbanor runt om i landet var jag så himla nervös för att inte få klättra med runt där uppe, uppenbarligen är graviditet ett tillstånd som flera av de där arrangörerna inte är så peppade på, men vår instruktör sa ingenting om den där kulan som putade ut, och selarna som användes just här satt alldeles utmärkt trots min barba-kropp.

IMG_8372

Det där med att kila runt på slackline tio meter upp i luften som ganska mycket gravid kan kanske uppfattas som den inte mest intelligenta idén, men det funkade faktiskt över förväntan bra! Om inte annat var det ett grymt skönt pepp att inse att min balans faktiskt inte försämrats avsevärt, trots att den där tyngdpunkten har förflyttats en liten bit de senaste månaderna.

IMG_8365

Och det bästa av alltihop? Att swisha över sjön nedanför i fetaste Lara Croft-style förstås.

IMG_8394

Ekehagens forntidsby

Eftersom Richard är ledig några dagar nu i veckan bestämde vi oss för att det var dags för ett äventyr. Så, efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för någon vecka sedan att en natt i Ekehagens forntidsby vore alldeles utmärkt!

Vi hade världens finaste grannar!

IMG_8145

IMG_8194

Vi bodde i Bronsåldersbyn, men vi passade naturligtvis på att utforska resten av området och fick lära oss om jägar- och bondestenåldern och tog en sväng genom järnåldern. En stig med fällor och beskrivningar av hur de fungerade fick mig att återuppleva traumatiska barndomsminnen från när jag var där som åttaåring – det är ett mirakel att jag inte var vegetarian redan då, men Jael tyckte det var viktigt att vi utforskade varenda fälla, och berättade med stor myndighet att fällorna som dödade djuren snabbt var helt okej, men de fällor där djuren dog långsamt – ”de borde ingen människa få använda!”. En gravhög utlöste en diskussion om huruvida människor blir zombies efter att de dött och blivit begravda (Richard påstår att det är jag som har fått ungen att tro det, men jag hävdar bestämt att jag aldrig skulle uppmuntra något så fånigt), men vi kom till slut överens om att vi kan ju inte helt säkert veta om det finns zombies eller inte, men vi utgår i nuläget från att de bara finns i våra spel och sånt.

Några fina matbilder arrangerande vi inte, men det gjorde inte så mycket – att grilla halluomi, svamp och tomat i vår lilla bronsåldersby var ändå långt mycket ballare än att få en schysst matbild. Och allvarligt talat ser detta minst lika nice ut nu när jag tittar på det i efterhand.

Rörande överens var vi i alla fall om att det allra bästa på hela utflykten var att paddla i tidsenlig kanot – något vi tog oss tid och frihet att göra flera gånger om.

IMG_8214IMG_8220

Den här sortens avbrott i vardagen är utan tvekan bland det bästa som finns, och på väg hem sammanfattade Jael med en stor gäspning hela kalaset alldeles perfekt; ”mamma, det här var det bästa äventyret, men nu vill jag nog åka hem och sova ända fram till helgen”.

att bara vara familj


Med en man/pappa som spenderat mer eller mindre hela förra året med att bo borta, och sedan veckopendlar i perioder hela våren blir det extra viktigt att ta sånadär dagar när det bara är familj som gäller – göra något prestationslöst, lägga ifrån sig alla telefoner och bara vara lyckliga. 


Eftersom min kropp varit på dåligt humör några dagar bestämde vi oss den här gången för att utforska ett lättvandrat (vi pratar snarare promenad än vandring nu när jag tänker på det…) naturskyddsområde några mil från Karlsborg, vid försvarets överlevnadsskola i Granvik. 


Ibland möts vi av förvånade utrop när vi berättar att vi är lika aktiva friluftsmänniskor nu som innan vi fick barn, och ännu hellre när en graviditet eller spädbarn inte hindrar oss det minsta. Att som småbarnsfamilj möta naturen behöver verkligen inte vara svårare än sådär. En dagstur behöver inte vara mer än tre kilometer, involvera paus för mellanmål och utforska de växter, djur och kryp en råkar stöta på. För de längre turerna finns bra bäranordningar, också för spädbarnet. Om jag ska vara ärligt, även om det kräver lite mer planering att vara fyrsäsongsaktiv med småbarn så är det faktiskt ännu roligare nu än det var innan.

en helg i bilder

Veckan har varit tung – en ny långtidssjukskrivning, obefintligt med sömn och en kropp som absolut inte vill vara kompis är bara delar av historien, men istället för att deppa för missade arbetspass och bristande ork spenderades helgen med outdoorkläder, hajk och Skogsknytte.

IMG_7917

Att sitta bland maskrosorna vid en utkiksplats, laga god mat över öppen eld och sticka tassarna i det iskalla vattnet medan någon plinkar på en gitarr länge bort på gräset. Gunga i skogen, planera sommarens vandring och kräla runt på Friluftsfrämjandets äventyrsbana med de andra skogsknytteungarna – det är lätt att smaka lycka när en vet vart en ska leta. Det behöver inte vara svårare än grillade marshmallows och tacos gjord i eldfat – att gå på ett litet äventyr och äta ute kan vara så vansinnigt mycket mer än en elljusslinga och grillad korv med bröd, och plötsligt är det inte ens särskilt svårt att släppa vardagsstress och oroligheter.

Någon undrade för ett tag sedan hur vi hade tänkt ge oss ut och vandra i sommar, med en allt mer gravid mamma och en fyraåring som just kommit på att en måste gå själv för att hinna upptäcka allt fantastiskt som gömmer sig i naturen. Lite längre fram är planen att berätta mer ingående om hur jag väljer att träna under den här graviditeten, och varför, men för idag – sommarens vandringar är inget jag skulle rekommendera den ovana, gravida vandraren att ge sig på, men don’t worry my friends – det där med vandring har jag, min kropp och mina vandringskompisar koll på. Vi kommer att utgå från basläger med bara några kilometer till närmaste möjlighet till kontakt med sjukvård, packning och bärande är anpassat efter gravidkroppen och vandringsetapperna läggs upp utefter dagsformen. Med mycket träning och förberedelse innan och en flexibel turplanering är en fjällvandring i åttonde månaden absolut ingen omöjlighet.

Och vad fyraåringen beträffar? Härmed tillkännager denna förälder stolt att Jael 4 år i helgen gått upp för kanonbacken uppför Vaberget utanför Karlsborg, och hon behövde bara bli buren på mammas rygg för att få lite kraft efter de allra tyngsta stigningarna – vi snackar alltså en sträcka på ungefär 500 meter med 60 meter stigning. Hon är fucking kickassawesome den där ungen! Sa jag förresten att hon bar ryggsäck med mellanmål och vattenflaska hela vägen upp? Jo jo, jag spricker lite av stolthet här borta.