Just another selfie

Det är en långsam selfie, men den går framåt. Jael frågade mig förut vad det var jag höll på med – ”vad ska det blir egentligen mamma?”, och allvarligt talat ser jag inte slutresultatet i huvudet än, men det känns lite som halva grejen. Tanken är att den ska växa fram successivt, med delar från olika tidpunkter och med olika symbolik. Det innebär ett stort mått tålamod (vilket jag inte har) för att låta det växa fram långsamt, men det kommer vara värt det. Här kommer lite process!

 

Fyra timmar en fredag

IMG_3995
Älskar redan det här.

Det här med att schemalägga skapande. Det låter för mig absurt, men uppenbarligen funkar det. När en av anledningar inte kan sitta på sitt kontor får köksgolvet agera studio några timmar, och mitt i köksstöket kan en till exempel jobba på en selfie, ett digital print och lära sig en ny teknik.

Efter fyra timmar schemalagd skapande har en inköpslista och en önskelista formats i min skalle.

Inköpslista:
• Rengöring för stämplar (eftersom jag upptäckte att den var slut, en halvtimme efter att jag använt dem…)
• Decoupagelack (trälim och vatten i all ära, men nej tack.)
• 
Toner till skrivare (uppenbarligen har jag gjort slut på den. Igen.)
• 
Dubbelhäftande tejp (fattar inte hur den kan ta slut så fort.)

Önskelista:
• Bra penslar. (Sorry Jula och IKEA – era penslar är okej, men jag blir lite trött på att peta bort penselstrån var tredje minut.)
• Självhärdande lera (Because, självhärdande lera!)

Så, vad tar vi med oss idag? Jo, att inte bara ångest föder kreativitet – det gör tidspress och att ha barnen på förskolan också.

Let’s take a selfie

 

fullsizeoutput_173d
Ur ”Let’s take a selfie”

Idag jobbar jag med ”Let’s take a selfie”, en mixed media som slutligen ska hamna på canvas. Den första delen är klar, en fotad akvarell, och idag velar jag fram och tillbaka med hur jag ska ta mig an del två.

Jag kan verkligen inte ta selfies, den där sorten med framåtvänd kamera i mobilen. Jag gör mig generellt inte bra framför kameran, jag passar bättre bakom den – att försöka fånga ett ögonblick av mig blir liksom aldrig bra. Min selfie kommer istället att fånga olika delar, olika stunder och tidpunkter i olika bildformat. Lite mer av helheten.

För drygt ett år sedan försökte jag fånga uppgivenhet, och fotot nedan är resultatet. Ett pixligt, svartvitt öga. Idag har jag printat bilden på vanligt a4-papper för att experimentera mig fram till vad det ska bli av den. Jag har kalkerat den (jag behöver verkligen skaffa ett ljusbord…), tecknat den på frihand (inget alternativ för övrigt) och helt sonika rivit ner den och pusslat ihop igen. Jag har redigerat den i datorn och brainstormat idéer i skissblocket, men allvarligt talat börjar jag nog luta åt att låta den vara precis som den är, alldeles naken och med tydliga pixlar. Vad tycker du?

 

IMG_2409
Originalbilden till del 2 av ”Let’s take a selfie”

Ångest föder kreativitet

Det var en sån där natt i våras när jag inte kunde sova, precis när hypomanin började smyga sig på. Plötsligt stod det fullständigt glasklart, mitt projektarbete skulle naturligtvis handla om hur det är att leva med psykisk ohälsa i en frikyrkokontext och vilket medie är bättre att förmedla känslor genom än konst?

Jag har varit så inspirerad hela sommaren, idéerna har ploppat upp som svampar ur marken och jag har skisser liggande högt och lågt. Så började hösten, och starten blev mycket tyngre än vi trodde. Pendlande, övertid och barn med separationsångest – de dagar vi plockat ur diskmaskinen har känts som mindre mirakel.

Det är torsdag när jag skriver det här, och det var i tisdags det rann över fullständigt. Ett par, tre incidenter, som i vanliga fall gjort mig frustrerad och kanske orsakat en timmes självömkan slutade i två dygn av tårar. Men, ångest föder inspiration.

Att stå så naken som när tårarna rinner i ett offentligt rum utan att de går att stoppa, det är en av de värsta sakerna jag vet. Vad jag aldrig lyckas komma ihåg när det händer är att när tårarna tagit slut har inspiration och kreativitet vuxit fram som jag aldrig själv kan frammana.

När jag skriver det här ligger det skisser över hela köksbordet, jag har börjat samla ihop grejer för att flytta in arbetet till kontoret och arbetsron igen, fingrarna flyger över tangentbordet och tårarna slutade bränna för tidsålder sedan. Idag är en bra dag.

Välkommen in till mitt psyke – Ett konstprojekt

Jag är tillbaka i etern, och den här gången med ett uttalat syfte. Som en del i min diakonutbildning arbetar jag med ett konstprojekt; ”Välkommen in till mitt psyke”. Eller ja, det är arbetsnamnet i alla fall. Under arbetet kommer den här plattformen få fungera som loggbok och bollplank tillsammans med er.

Projektet fokuserar på psykisk ohälsa i en frikyrkokontext, och består av alla former av kreativt skapande jag kastar mig in i. Materialet är gammalt, nytt och allt däremellan och det mest spännande är att jag fortfarande inte vet vart projektet tar vägen. En utställning? En e-bok? Något helt annat? Jag vet inte än, och det är både en utmaning och oerhört inspirerande att inte ha kontroll över slutresultatet.

Jag vill ha tankar, åsikter, reflektioner och funderingar. Kanhända frågar jag om jag får citera dig, men jag kommer aldrig ta med mig något av det som skrivs här, via facebook eller på mail utan att först be om lov.

Är du en av de som hittar hit via facebooksidan? I så fall är du välkommen att följa med över till fb.me/amytuesdaycreations, dit jag nu flyttat. Jag är så sjukt pepp och inspirerad, jag hoppas du vill hänga med!

IMG_0322
Ur ”En alldeles vanlig utekväll”