Tackar som frågar – visst är jag bipolär!

Igår var det World Bipolar Day, och hela dagen funderade jag fram och tillbaka – skulle jag dela vidare någon av alla de awareness-videos eller texter som cirkulerade i mina flöden? Skulle jag sträcka upp handen och säga ”här är jag, jag inte är sjuk i huvudet – rätt många människor tycker jag är helt okej..!”, göra mig själv till en talesperson för det som gör mig fantastisk och fruktansvärd på samma gång?

Det finns så många sidor jag skulle kunna berätta om. Hur jag under en period kan vara fullständigt övermannad av djup depression, för att en annan vara sprudlande uppslukad av hypomani. Hur jag vid sällsynta tillfällen drabbats av psykotisk mani eller hur kroppen ibland bestämmer sig för att det räcker med någon timmes sömn per dygn.

Det finns så många fina sidor. Att få vara överdrivet kreativ och innovativ, att ha en blixtsnabb slutledningsförmåga och kunna jobba intensivt och högpresterande. Vissa gånger. Andra gånger är den simplaste tankegång alldeles obegriplig, att gå upp ur sängen ett berg att bestiga och att fokusera på ett vardagligt samtal är så uttröttande att jag blir illamående. Det är så lätt att starta stora, imponerande projekt, men är de inte avlutade när hypomanin klingat av är det den ångestdrabbade perfektionisten som får avsluta dem, inte sällan ackompanjerad av panikångest och tårar.

I flera av de kristna sammanhang jag rör mig har jag fått veta att jag borde sluta medicinera, att det enda jag behöver är förbön och hängivenhet. Då får jag sådan lust att skrika och svära – förstår de inte att utan mina mediciner klarar jag inte att ta hand om mina barn? Förstår de inte att utan medicinering hade jag aldrig kunnat sköta ett arbete, engagera mig politiskt, fokusera på minsta lilla eller ens gå till den där gudstjänsten? Förstår de inte att orsaken till att jag nu varit sjukskriven i ett år beror på att jag tvingades sluta medicinera under graviditet? Visst, jag sparar ju föräldradagar förstås, men tro mig – det är inte värt det.

Att få en diagnos var helt fantastiskt. Plötsligt fanns det en förklaring till mycket av det trasiga, en självförståelse och möjlighet att lära sig hantera de värsta topparna och dalarna. Visst finns det baksidor – mediciner är dyrt, jag har klippkort på sjukhuset, inte ens försäkringsbolaget som godkänner yrkesmilitärer vill försäkra mig och ja – jag har flertalet gånger varit suicidal, men det goda vinner. Visst kan det vara frustrerande, både för mig och min omgivning, men det goda vinner ändå – utan att tveka.

Jag slåss ständigt för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, genom mitt arbete i föreningen SHEDO och alla rum jag rör mig i. Min dröm är att som diakon kunna fokusera på psykisk ohälsa, att vara opinionsbildare, fortsätta föreläsa och informera. Naturligtvis måste jag vara talesperson. Naturligtvis måste jag stå upp för det som formar så stor del av den jag är.

blodomloppet som inte blev som vi tänkt

De här senaste dagarna har varit så händelserika att jag knappt riktigt vet vart jag ska börja – men rimligtvis med det där blodomloppet, när det nu var ungefär där det började spinna loss.

Blodomloppet är ett av mina absoluta favoritevent under året, och i år hade vi skrapat ihop oss till två fulla bilar som skulle åka och vara med på kalasandet i Örebro. Jag och Jael var anmälda till en 5 km barnvagnspromenad, och Richard skulle tävla på milen. Så i början av veckan bestämde sig ungen i magen för att hen också ville vara med och leka, så plötsligt låg vi i närmare två dygn av kraftiga förvärkar och var helt säkra på att vi snart skulle vara fyra. Icke sa nicke, ungen hade visst bara ropat varg – men eftersom också förlossningen trodde att detta innebar att det inte är många dagar kvar bestämde vi oss för att ställa in. Så sent som i onsdags kväll var jag helt säker på att det inte skulle bli något Örebro för oss, men när jag på torsdagen inte kände minsta lilla aning om förlossning, kroppen mådde bättre än de senaste två veckorna och dessutom hade en MVC-tid där barnmorskan tyckte det var helt okej att ta den där promenaden så länge jag hade en promenadkompis bestämde jag och Jael oss för att ändå åka med. Tji fick jag.

14022106_10210774963314169_3418802016611297472_n

Väl framme var jag så himla glad över att vi åkt med – det är verkligen ett så himla mysigt event. Jael totalpeppade inför starten av lilla Blodomloppet, och när hon väl i mål triumferande visade upp sin medalj och banan kunde dagen bara bli alldeles fantastisk. Tänkte vi. Vi splittades upp till respektive starter, och jag skuttade med min ytterst höggravida kropp, barnvagn med trött unge och syster till den där barnvagnsstarten. Blöta av regnet men glada och fnissiga ändå började vi gå – och kom ungefär 250 meter – sedan bestämde sig min fot för att parkera sig i en grop. Uppenbarligen var resterande delar av kroppen inte riktigt överens om hur bra idé det var att pausa just där, eftersom det resulterade i en fot som vek sig åt fel håll, en kropp som chockad ramlade ihop på marken och en högljudd KNAK som senare skulle visa sig vara en fraktur i vadbenet. En kan ju blir trött för mindre. Min stackars syster fick försöka få tillbaka den där höggravida kroppen, den trötta fyraåringen och barnvagnen till starten – vilket gick lite sådär. Halvvägs tillbaka sjönk jag ihop i en hög, och där blev vi kvar de närmaste en och en halv timmen. Alltså, det var inte så mycket annat att göra än att skratta åt eländet. Fyraåringen fick åka med en syster hem, och jag och Richard spenderade natten på akuten för att undersöka den stackars oföddingen och det det benet. Oföddningen var märkbart stressad, med förhöjd hjärtrytm och minskade rörelsemönster, men inte så det var någon fara. Den enorma stressen som släppte när vi fick det bekräftat – det var ungefär lika överväldigande som när smärtchocken släppte, fast åt det positiva hållet istället.

IMG_0218
I skrivandets stund ligger jag och lyssnar på ”Hattifnattarnas hemlighet” med den där fyraåringen och undrar hur i hela friden en förlossning ska gå till nu. Efter ett par dygn med smärta som fått mig att kräkas, gråta och gnyende gunga fram och tillbaka börjar jag äntligen kunna tänka rakt igen – men då kommer det andra. Det är tio dagar kvar till beräknad förlossning, och jag kan inte ta mig från sovrummet till köket utan att stanna minst tre gånger av smärta och utmattning. Trots en ordentlig fraktur får benet inte gipsas, vilket innebär att de där två trasiga benbitarna ligger och vibrerar mot varandra – en smärta jag tidigare inte kunnat föreställa mig. Resten av kroppen värker konstant av felbelastning, och med varenda liten sammandragning blir jag rädd att förlossningen ska dra igång.

IMG_0217
Så tänker jag ett varv till, och minns hur mycket starkare kroppen är än vad jag tror. Att jag inte är minsta lilla rädd för ett eventuellt kejsarsnitt om det är vad som krävs, och att jag har spenderat de senaste två åren med att plugga och bli riktigt duktig på hur kroppen funkar och hur jag ska göra för att få tillbaka den på banan igen. Jag kommer stå på den där startlinjen nästa år igen, även om det inte alls känns så nu. Och allvarligt talat – historien om vårt blodomlopp 2016 är utan tvekan den allra roligaste vi upplevt på länge.

att utmana sin kropp

IMGP6280

Ett av mina allra bästa pepp är att sätta upp och se tillbaka på de mål jag placerat ut framför mig. När nu vår höst är fylld av ovisshet känns det extra skönt att kunna plocka fram ett par bilder och se att det händer faktiskt saker, även om det vissa dagar känns som att hela livet bara står och stampar på ett och samma ställe. En av de grejer jag verkligen bestämt mig för innan sommaren var att jag inte skulle låta mig skrämmas av hur dålig jag var fysiskt under den förra graviditeten – så länge kroppen håller ska den användas och utmanas, det var liksom planen. När jag nu såhär i början av augusti ser tillbaka på de senaste två månaderna inser jag att jag har klarat den utmaningen över förväntan!

IMG_9271

Jag fick sluta jogga någonstans i början av juni, det började helt enkelt göra alldeles för ont i ligament, knä- och höftleder, och efter det har jag successivt fått sänka tempot även under promenaderna, men jag orkar fortfarande ta svår terräng och långa sträckor utan några överdrivna problem. Resan till Polen involverade inte många minuter spa som först var tanken, men promenader däremot var det ingen brist på – bland annat en topptur upp på Velká Čantoryje, alldeles vid tjeckiska gränsen. I början av juli bestämde vi oss för att det var dags för mig att lära mig paddla kajak, och tog en kortare hajk genom Göta Kanal och sjöarna häromkring. Ett par veckor senare åkte vi upp till norra Dalarna för en veckas fjällturer kring Idre och Särna. Med dagsturer på Fulufjället, Nipfjället och Yxningåfallen gick veckan snabbt som katten – och som på något vis hör till hann vi gå vilse på en myr också – nu igen. Ett tre mil motionslopp på cykel klarades av i början av augusti, och nu är det inte långt kvar till Blodomloppet i Örebro, och 5 kilometers barnvagnspromenad känns fortfarande alldeles rimligt ett par veckor före beräknad förlossning.

IMGP6169
Jag tror verkligen inte på att pressa gravidkroppen i onödan, men jag kan inte låta bli att utmana den – i alla fall lite. Jag känner min kropp oerhört bra och vet vart mina gränser går, det viktiga är att våga stanna när en närmar sig de där gränserna utan att för den skull känna att en har misslyckats. Min barnmorska bannade mig en smula häromdagen och sa att hon misstänkte att jag kanske pressar lite väl nära gränsen vissa gånger, men allvarligt talat så tror jag inte hon har rätt. Det är min övertygelse att alla kan lära känna sin egen kropp och psyke (även om en inte nödvändigvis behöver göra det riktigt så makabert som jag har gjort…), och efter det är det dags att göra ett val – kommer jag använda den där kunskapen till något destruktivt eller något bra? Det har tagit lång tid, men jag kan med gott samvete säga att jag använder min kunskap till något konstruktivt och uppbyggande – och det är en helt fantastisk upplevelse.

IMG_9983

att hantera långvarig nedstämdhet: del 1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.

Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

selfcare.swedish

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är hen precis som jag bara en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

selfcare_printable

Pdf-filer för nedladdning: selfcare_printable selfcare.swedish

 

 

 

 

prenatal yoga with Adriene

Det här inlägget är inte sponsrat, men jag är så himla glad och nöjd att jag vill göra lite reklam ändå. Men, skulle någon fin yoga-aktör där ute vara intresserad av något slags samarbete så hör av dig!

For translation in English, scroll down to the bottom of the page.

Okej, så den här gravidgrejen går snabbt framåt, och när jag skriver det här påstår min preggo-app att ungen idag är 26+4 veckor gammal. I jämförelse med förra gången (som en kan läsa om här) har hela upplevelsen varit oerhört lätt och smidig, och allvarligt talat tror jag att jag har min träning att tacka för mycket.

Det enda som egentligen är riktigt jobbigt just nu är min kära vän endometrios. För att göra en lång historia kort och en krånglig diagnos lättförståelig är ytterväggen av min livmoder smyckad med ärrvävnad, små pytte-cystor, inflammationer och sånt där skoj. I vanliga fall gör det ont. Alltså, jätteont. När en har en unge i sin livmoder som kräver att den växer snabbt och som dessutom tycker det är skoj att dansa någon slags riverdance och därmed sparka på de där utsmyckningarna, då är smärtan svår att beskriva. De sista veckorna ligger jag mellan 7 och 8 på Mankoski-smärtskalan, med andra ord – begränsad fysisk aktivitet, sömn- och koncentrationssvårigheter, och de tyngre stunderna illamående, kräkningar och yrsel.

När det gör så där ont är det inte jättelätt att hitta ork och motivation till att träna, men, de där endorfinerna och andra härliga ämnen som frisätts i kroppen vid träning ger faktiskt väldigt bra lindring.

Yoga har länge varit en av mina favoritträningsformer, och när jag för ett tag sedan hittade YouTube-kontot YogaWithAdriene (Find What Feels Good) var jag liksom hemma. Via hennes webshop köpte jag ett prenatal yoga-paket, som jag sedan dess använder dagligen, och är så stört nöjd med.  Paketet jag köpt är nedladdningsbart, och innehåller tre träningpass (anpassat för varje trimester), tre ”lady-talks” – härliga, ärliga och raka samtal om att vara gravid, kvinna och lite annat smått och gott, en liten yoga-guide i PDF-form och medlemskap i en facebookgrupp för stöd och pepp.

Så, passen är naturligt det jag använder allra mest, eftersom det var just träning jag var ute efter, men jag blev också himla positivt överraskad av det övriga materialet. Lady-talksen peppar, ger nya inputs och får mig att fnissa och nicka igenkännande, jag kommer tillbaka till yogaguiden med jämna mellanrum (framför allt för att kolla in tipsen på eteriska oljor..!) och den där facebookgruppen som jag först inte ens tänkt gå med i har visat sig vara alldeles fantastiskt – även om jag hittills aldrig skrivit något själv får jag del av så mycket klokskap och fantastiskhet att jag blir alldeles matt.

Eftersom jag har väldigt över-rörliga leder är yoga generellt något jag behöver vara väldigt försiktig och kontrollerad i, så det är inte en gravid-träningsform jag skulle rekommendera mig själv om jag inte tränat väldigt mycket både yoga och andra träningsformer tidigare och vet vad min kropp klarar och behöver, men för den med en normal-krånglig kropp vågar jag nog påstå att de här passen faktiskt går att ge sig på även om ens träning innan graviditet varit mer eller mindre noll.

Men kompisar, kom nu ihåg: Jag har läst en del kost och träning, men är absolut ingen expert eller kunnig super-människa. Gå till ditt sunda förnuft, prata med din barnmorska och eventuella läkare, och var alltid källkritisk. Jag kan bara dela med mig av min subjektiva upplevelse – tro inte på allt jag säger..!

But my dear friends, remember. I’ve studied some diet and exercise, but I’m neither an expert or some kind of super-know-it-all-person. Listens to your common sense, ask your midwife or doctor for advise, and always ALWAYS check your sources..! This is my subjective experience – don’t believe everything I say..!


This post is not sponsored, I’m just so happy about my prenatal yoga that I want to a bit of advertisement anyway..!  

Okay, so this pregnancy-thing is fast forwarding, and as I’m writing this my prenatal-app tells me that the kid is 26+4 weeks old. Comparing to my last pregnancy (which was overrunned by anorexia, suicidal thoughts and self-harm) this whole experience has been unbelievably joy- and peaceful, and I seriously think my training has a lot to do with it.

The only thing that’s really bothering me this time around is my dear friend endometriosis. Long story short – my uterus is splattered with scar-tissue, teeny-tiny cysts, inflammation and those fun stuff. A normal day it hurts. I mean like, really hurts. When you have a kiddo lying around in there, demanding a fast growing living-room and who also finds it fun to do some kind of riverdancing while in there, kicking those painful areas – well the pain is hard to explain. These last few weeks I’ve been between 7 and 8 on the Mankoski pain-scale – limited ability to physical activity, difficulty sleeping and concentrating, and more painful parts of the day, nausea, vomiting and dizziness.

When you’re in that kind of pain finding motivation for exercise is really hard, but the endorphins and other happy-hormones thats released during exercise is actually a wonderful painkiller.

Yoga has been one of my favorite forms of exercise for a long time, and when I a while ago found my way into the YouTube-account YogaWithAdriene (Find What Feels Good) I felt like home. Thought her webshop I bought a prenatal yoga-package, that I use daily ever since. Also, I’m kickass-happy about buying it. The package is downloadable and contains three workouts (one for each trimester), three ”lady talk”-videos; lovely, honest talks about being pregnant, being a woman and other small gems, a small PDF yoga guide and membership in a facebook-community filled with support and happiness.

Since it was the workouts I was looking for, that’s the part I use the most, but I was happily surprised about the other stuff as well. The lady-talks makes me giggle and nod my head in recognition, every now and then I visit my yoga guide (especially for the essencial oil-tips..!) and the facebook-group is amazing – even thought I still haven’t written anything myself I visit it frequently to get a dose of wisdom and support.

Since I have hypermobile joints I generally need to be careful with yoga and other flexible forms of exercise, why I probably wouldn’t recommend it to myself if I didn’t know my body as well as I do, but if one have a normally troublesome body I think I’d dare to say that these workouts are pretty awesome, even if your level of exercise before pregnancy’s been more or less zero.

‘Til next time – take care friends..!

 

boktips: träning före & under graviditet

Det finns så vansinnigt många bra och inspirerande böcker när vi pratar hälsa, och eftersom det känns himla fint att dela med sig av de där grejerna en inspireras av kommer här en liten samling titlar som fångar min uppmärksamhet just nu.

Under vår förra graviditet (som en kan läsa om här) var jag alldeles för dålig för att ens orka tänka på träning, både under och efter graviditeten. Två veckor efter förlossningen tog jag min första promenad – den blev ungefär 300 meter lång, med en sittpaus på mitten och avslutades med att jag kräktes av utmattning när jag kom innanför dörren igen. Där och då var jag i mitt livs sämsta fysiska form, och jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig hamna där igen. Nu, fyra år senare, är förutsättningarna helt annorlunda, till stor del för att jag idag har både teoretisk och praktiskt kunskap i kost och träning som jag inte ens kunde föreställa mig då. Dessutom är grundförutsättningarna i kroppen mycket bättre den här gången – då hade jag precis spenderat nio månader på en ätstörningsklinik, nu har jag en relativt god grundkondition och fysisk styrka, stabila leder trots en stor överrörlighet och framför allt, en vilja och intention att vara allsidigt genomtränad, body and mind. Vilka träningsmetoder jag i första hand använder mig av idag kan en läsa mer om här, men här och nu kommer ett gäng titlar som inspirerar och utmanar mig att fortsätta hålla min motivation uppe, trots den där bulan på kroppen som blir allt större och bökigare för varje dag.

”Träning för nyblivna mammor” av Olga Rönnberg och ”Mammaform” av Petra Larsson har blivit två bladvändare de senaste veckorna. Med konkreta beskrivningar av övningar och träningpass med fokus på mammakroppen, både före och efter den där ungen trasslar sig ut är de båda toppenbra inspirationskällor för min träning just nu. Jag säger inspirationskällor, för att det är på det sättet jag använder dem hittills, men utformningen gör att de båda mycket väl skulle kunna användas som någon slags steg-för-steg-guide.

IMG_8421

Min plan är att använda ”Träning för nyblivna mammor” på just det viset, när vi väl har tagit oss igenom förlossningsmaratonet. Här finns utrymme redan från de första försiktiga knipövningarna när det känns som att alla ens inälvor ska ramla ut ur kroppen, till att ett år senare vara tillbaka i form igen – kanske till och med bättre än den var innan graviditeten. Jag gillar verkligen upplägget här, vägen tillbaka till den starka kroppen är uppdelad i fyra steg, som vart och ett i sin tur stegras i två led. Tanken att det tar lika lång tid att förändra sin kropp efter en graviditet som den tid graviditeten tog på sig för att göra den förra förändringen tilltalar verkligen mig. Att ge sig själv tid, att lära känna sin kropp ännu en gång och göra det alldeles precis i sin egen takt, men med en intention att utmanas tror jag verkligen på. Jag hoppas verkligen att jag är lika peppad på att använda mig av Rönnbergs träningsprogram efter förlossningen som jag är nu..!

IMG_8423

”Mammaform” är för mig en härlig inspirationskälla med så mycket pepp och feel-good att jag nästan sprängs. Jag fullkomligt älskar både text- och bildspråket, glatt och somrigt och sprängfyllt med småtips här och där, från en rad olika duktiga tränings- och hälsomänniskor. Som att inte detta vore nog toppas hela kalaset med ärliga och raka berättelser om stort och smått kring graviditet, förlossning, babytid och allt däromkring. Övningarna i boken tar upp många olika träningsformer, alldeles utmärkt för den som kanske inte hittat sin ”rätta” träningsform än, eller som insett att förutsättningarna kring graviditet och/eller förlossning kräver nya former av träning på programmet (som jag…).

Två himla bra böcker, men stayed tuned vänner – fler tips are to come!