blodomloppet som inte blev som vi tänkt

De här senaste dagarna har varit så händelserika att jag knappt riktigt vet vart jag ska börja – men rimligtvis med det där blodomloppet, när det nu var ungefär där det började spinna loss.

Blodomloppet är ett av mina absoluta favoritevent under året, och i år hade vi skrapat ihop oss till två fulla bilar som skulle åka och vara med på kalasandet i Örebro. Jag och Jael var anmälda till en 5 km barnvagnspromenad, och Richard skulle tävla på milen. Så i början av veckan bestämde sig ungen i magen för att hen också ville vara med och leka, så plötsligt låg vi i närmare två dygn av kraftiga förvärkar och var helt säkra på att vi snart skulle vara fyra. Icke sa nicke, ungen hade visst bara ropat varg – men eftersom också förlossningen trodde att detta innebar att det inte är många dagar kvar bestämde vi oss för att ställa in. Så sent som i onsdags kväll var jag helt säker på att det inte skulle bli något Örebro för oss, men när jag på torsdagen inte kände minsta lilla aning om förlossning, kroppen mådde bättre än de senaste två veckorna och dessutom hade en MVC-tid där barnmorskan tyckte det var helt okej att ta den där promenaden så länge jag hade en promenadkompis bestämde jag och Jael oss för att ändå åka med. Tji fick jag.

14022106_10210774963314169_3418802016611297472_n

Väl framme var jag så himla glad över att vi åkt med – det är verkligen ett så himla mysigt event. Jael totalpeppade inför starten av lilla Blodomloppet, och när hon väl i mål triumferande visade upp sin medalj och banan kunde dagen bara bli alldeles fantastisk. Tänkte vi. Vi splittades upp till respektive starter, och jag skuttade med min ytterst höggravida kropp, barnvagn med trött unge och syster till den där barnvagnsstarten. Blöta av regnet men glada och fnissiga ändå började vi gå – och kom ungefär 250 meter – sedan bestämde sig min fot för att parkera sig i en grop. Uppenbarligen var resterande delar av kroppen inte riktigt överens om hur bra idé det var att pausa just där, eftersom det resulterade i en fot som vek sig åt fel håll, en kropp som chockad ramlade ihop på marken och en högljudd KNAK som senare skulle visa sig vara en fraktur i vadbenet. En kan ju blir trött för mindre. Min stackars syster fick försöka få tillbaka den där höggravida kroppen, den trötta fyraåringen och barnvagnen till starten – vilket gick lite sådär. Halvvägs tillbaka sjönk jag ihop i en hög, och där blev vi kvar de närmaste en och en halv timmen. Alltså, det var inte så mycket annat att göra än att skratta åt eländet. Fyraåringen fick åka med en syster hem, och jag och Richard spenderade natten på akuten för att undersöka den stackars oföddingen och det det benet. Oföddningen var märkbart stressad, med förhöjd hjärtrytm och minskade rörelsemönster, men inte så det var någon fara. Den enorma stressen som släppte när vi fick det bekräftat – det var ungefär lika överväldigande som när smärtchocken släppte, fast åt det positiva hållet istället.

IMG_0218
I skrivandets stund ligger jag och lyssnar på ”Hattifnattarnas hemlighet” med den där fyraåringen och undrar hur i hela friden en förlossning ska gå till nu. Efter ett par dygn med smärta som fått mig att kräkas, gråta och gnyende gunga fram och tillbaka börjar jag äntligen kunna tänka rakt igen – men då kommer det andra. Det är tio dagar kvar till beräknad förlossning, och jag kan inte ta mig från sovrummet till köket utan att stanna minst tre gånger av smärta och utmattning. Trots en ordentlig fraktur får benet inte gipsas, vilket innebär att de där två trasiga benbitarna ligger och vibrerar mot varandra – en smärta jag tidigare inte kunnat föreställa mig. Resten av kroppen värker konstant av felbelastning, och med varenda liten sammandragning blir jag rädd att förlossningen ska dra igång.

IMG_0217
Så tänker jag ett varv till, och minns hur mycket starkare kroppen är än vad jag tror. Att jag inte är minsta lilla rädd för ett eventuellt kejsarsnitt om det är vad som krävs, och att jag har spenderat de senaste två åren med att plugga och bli riktigt duktig på hur kroppen funkar och hur jag ska göra för att få tillbaka den på banan igen. Jag kommer stå på den där startlinjen nästa år igen, även om det inte alls känns så nu. Och allvarligt talat – historien om vårt blodomlopp 2016 är utan tvekan den allra roligaste vi upplevt på länge.

att välja bort mammaledighet

Något jag antagligen aldrig kommer att förstå är människor som tar sig rätten att kritisera andras föräldraskap. Det är inte längesedan jag berättade om hur jag blev utskälld på min favoritpizzeria (usch, jag blir fortfarande alldeles uppgiven och fylld av känslor av värdelöshet när jag tänker på det) och när jag nu är ungefär så gravid som en kan bli utan att spricka blir det sådär extra tydligt igen. Varför? Jo, planen är att jag inte ska vara mammaledig.

Jag älskar mina barn, så mycket att det ibland gör fysiskt ont i mig, både den ungen som är på utsidan av kroppen och den som i skrivandets stund fortfarande bor på insidan. Allt fler och starkare röster har dock de senaste veckorna börjat göra klart för mig att det inte räcker, och trots att resonemanget inte är någon nyhet gör det så vansinnigt ont när de där åsikterna uttrycks.

Med vårt första barn var jag hemma på hundra procent i drygt ett år. Min man har fortfarande inte tagit ut en enda föräldradag för henne, till både hans och min stora sorg. Anledningen till att det ser ut så var att vår livssituation just då inte gav utrymme för några andra alternativ. Sedan dess har jag varit distansstudent, vilket inneburit att jag till skillnad från honom kunnat vara hemma med henne utan att förlora inkomst eller ens någon större produktivitet, alltså har jag tagit ut varenda VAB-dag. Nu sitter vi i en ny situation, och det känns fantastiskt roligt att kunna säga att min man ska vara föräldraledig på heltid från dag ett, och jag ska efter den där första två-veckors-bubblan ge mig ut i verkligheten igen efter alldeles för lång tid med sjukskrivningar och studier. Det känns fantastiskt, och är en lösning vi är supernöjda med. Omgivningen? Not. So. Much.

Det där sista var inte riktigt sant. Min man höjs nämligen till orimligt höga skyar, i termer som ”åh, vilken fantastisk man som hjälper till att passa sina barn”, ”vilken familjefar, som är beredd att lägga sin karriär åt sidan” och annat trams i samma kategori. Samma typ av utrop som görs när han lagar snabbmakaroner för övrigt. Jag som mamma å andra sidan, möts istället av attityden att jag är en oansvarig och självisk förälder som inte stannar hemma hos mitt nyfödda barn och ägnar mig åt anknytning, helamning och knyppling – eller vad nu fantastiska mammor förväntas göra när ungen sover. Att det finns bröstpumpar, ett liv utanför jobbet och väldigt mycket kärlek, fysisk närhet och omtanke i omlopp resterande tid av dygnet tycks inte spela någon roll. Som om inte det vore nog – att vi väljer att ha kvar vår 4åring i förskoleverksamhet 15 timmar i veckan är också det ett problem. Märkligt nog tycks inte hon uppfattat att det är väldigt synd om henne, eftersom hon är superarg över att hon numera bara får vara på förskolan tre dagar i veckan istället för fem.

Det här hyckleriet gör mig allvarligt talat helt vansinnig. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan uppleva sig ha rätten att kritisera något så centralt och känslomässigt utsatt som föräldraskapet. Jag är dessutom rätt säker på att de allra flesta föräldrar lever med en intention att göra sitt allra bästa för sina barn, och faktiskt gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar – hur kan det inte vara nog? Det är klart vi måste slå larm när ett barn far illa, men är det verkligen läge att ropa varg för att ett spädbarn får spendera sin första tid i livet med sin pappa eller när en annan får gå i femton timmars pedagogisk verksamhet tillsammans med sina jämnåriga kompisar?
IMG_0072

att utmana sin kropp

IMGP6280

Ett av mina allra bästa pepp är att sätta upp och se tillbaka på de mål jag placerat ut framför mig. När nu vår höst är fylld av ovisshet känns det extra skönt att kunna plocka fram ett par bilder och se att det händer faktiskt saker, även om det vissa dagar känns som att hela livet bara står och stampar på ett och samma ställe. En av de grejer jag verkligen bestämt mig för innan sommaren var att jag inte skulle låta mig skrämmas av hur dålig jag var fysiskt under den förra graviditeten – så länge kroppen håller ska den användas och utmanas, det var liksom planen. När jag nu såhär i början av augusti ser tillbaka på de senaste två månaderna inser jag att jag har klarat den utmaningen över förväntan!

IMG_9271

Jag fick sluta jogga någonstans i början av juni, det började helt enkelt göra alldeles för ont i ligament, knä- och höftleder, och efter det har jag successivt fått sänka tempot även under promenaderna, men jag orkar fortfarande ta svår terräng och långa sträckor utan några överdrivna problem. Resan till Polen involverade inte många minuter spa som först var tanken, men promenader däremot var det ingen brist på – bland annat en topptur upp på Velká Čantoryje, alldeles vid tjeckiska gränsen. I början av juli bestämde vi oss för att det var dags för mig att lära mig paddla kajak, och tog en kortare hajk genom Göta Kanal och sjöarna häromkring. Ett par veckor senare åkte vi upp till norra Dalarna för en veckas fjällturer kring Idre och Särna. Med dagsturer på Fulufjället, Nipfjället och Yxningåfallen gick veckan snabbt som katten – och som på något vis hör till hann vi gå vilse på en myr också – nu igen. Ett tre mil motionslopp på cykel klarades av i början av augusti, och nu är det inte långt kvar till Blodomloppet i Örebro, och 5 kilometers barnvagnspromenad känns fortfarande alldeles rimligt ett par veckor före beräknad förlossning.

IMGP6169
Jag tror verkligen inte på att pressa gravidkroppen i onödan, men jag kan inte låta bli att utmana den – i alla fall lite. Jag känner min kropp oerhört bra och vet vart mina gränser går, det viktiga är att våga stanna när en närmar sig de där gränserna utan att för den skull känna att en har misslyckats. Min barnmorska bannade mig en smula häromdagen och sa att hon misstänkte att jag kanske pressar lite väl nära gränsen vissa gånger, men allvarligt talat så tror jag inte hon har rätt. Det är min övertygelse att alla kan lära känna sin egen kropp och psyke (även om en inte nödvändigvis behöver göra det riktigt så makabert som jag har gjort…), och efter det är det dags att göra ett val – kommer jag använda den där kunskapen till något destruktivt eller något bra? Det har tagit lång tid, men jag kan med gott samvete säga att jag använder min kunskap till något konstruktivt och uppbyggande – och det är en helt fantastisk upplevelse.

IMG_9983

det måste vara okej att må pyton

Jag kommer på mig själv allt oftare med att bli arg och irriterad på frågan ”och hur står det till magen?”. Missförstå mig rätt – jag förstår att frågan ställs i all välmening, och egentligen är jag nog mest frustrerad över bilden av hur en graviditet ska se ut. Note to self: fortsätt jobba med missriktad ilska. Oui, mon ami, mer terapi.

Mitt ständiga svar när någon frågar är numera något i stil med ”jo tack, det är tillräckligt bra”, och så ett litet klämkäckt fniss på det – fast egentligen mår jag ju pyton och minst någon gång om dagen vill jag få ungen utskuren av någon kunnig människa i läkarrock – men varje gång jag försöker uttrycka det svåra och jobbiga möts jag av tillrättavisningar. ”Graviditet är faktiskt ingen sjukdom – du ska vara tacksam över att få ta del av ett sånt mirakel – det är faktiskt inte alla som kan få barn naturligt” och så vidare i oändlighet. JAG VET att det är fantastiskt. Stora delar av dagen tycker faktiskt jag också det. Tyvärr är de gångerna inte lika vanliga som stunderna av avgrundsdjup ångest. Den fysiska smärtan som gör att jag aldrig sover mer än ett par timmar i sträck, de kräver också väldigt mycket mer av min uppmärksamhet än allt det där fantastiska. Jag är oändligt tacksam över att den här graviditeten går så mycket bättre och lättare än den förra (som en till exempel kan läsa om här), men jag kommer allt oftare på mig själv med att bli avundsjuk på kvinnor som berättar om hur graviditeten varit bland det vackraste de upplevt, att det var fantastiska nio månader, hur kroppens förändringar var ett stort äventyr eller något annat fint.

Det känns väldigt mycket som att det är på det viset en graviditet förväntas vara – eller ja – att det är den biten en ska prata om i alla fall. När jag pratar på djupet med kvinnor i min omgivning är det så många som berättar om svåra graviditets-, förlossnings- eller postpartum-upplevelser att jag inte kan förstå hur den där vackra bilden ändå är den rådande och normativa. Ännu märkligare blir det när jag slås av att det allt som oftast är kvinnor som bemöter mina upplevelser med starkast negativ klang.

Jag misstänker att det egentligen är väldigt många som känner igen sig i vad jag tänker – jag har svårt att tro att jag är ensam om att tycka att graviditet är tungt och jobbigt. Fint och spännande, javisst, men långt ifrån hela tiden. Imorgon åker vi upp till Fulufjället för att ta några dagar av kortare dagstursvandringar och paddling, och någon sa till mig för några dagar sedan att om jag kan ge mig ut och göra de där sakerna då kan det inte vara så illa ställt. Nej, så illa ställt är det inte, det kunde varit mycket jobbigare och tyngre. Till exempel om jag inte hade en man som såg till att jag inte backar ur alla våra planer och idéer. Om jag inte hade ett övernaturligt förstående barn som säger åt mig att det är okej att gråta en stund, men sedan får jag faktiskt se till att ha roligt igen. Om jag inte kunnat räkna dagarna tills jag får börja med mina mediciner igen. Om jag behövt ligga inlåst med vita sterila väggar, som förra gången. Om jag varit någon annan, någon annanstans i världen med andra förutsättningar. Tro katten att det kunde varit mycket värre, men det betyder inte att jag har någon lust att skriva under på den där bilden av den vackra, mirakelgraviditeten där allt plötsligt är en gåva. Well, den som kom på att ge blivande mödrar gåvan att inte komma i sina kläder, möten med kända och okända människor som tar sig rätten att helt ogenerat ta på ens kropp, vara fullständigt utmattade och förvirrade, och som att inte detta fantastiska vore nog – ständig smärta och illamående – hen behöver i så fall verkligen öva sig i sitt val av presenter till folk.

Jag försöker sällan leva upp till kvinnoidealen. Ibland träffar jag dem, oftast gör jag det inte – oavsett försöker jag aldrig leva upp till de där normerna, vilket skapar ständiga konflikter och upprörda åsikter i min omgivningen. Kanske är jag bara trött på att inte ens när en är gravid – vilket rimligtvis borde vara bland det mest kvinnliga en kan vara – befrias vi från de där ouppnåeliga kraven på vad det är att vara kvinna. Jag vet inte. Trött är jag i alla fall. Trött på att ständigt få frågan ”hur är det med magen” och veta att det bara finns ett enda svar som är gott nog, och ju käckare och glättigare det är desto bättre. Så oändligt trött. Det måste faktiskt få vara okej att må pyton också.

det här med att packa

IMG_7738
Bilden har inget med inlägget att göra. Men fin är den! 

Med bara några dagar kvar tills vi åker till Polen har jag till sist insett att jag är ungefär den minst förberedda någonsin (vilket gärna Richard påminner mig om – ”Den förberedde överlever” är hans ständiga mantra…). Eller ja, att jag är ostrukturerad visste jag ju redan, men det som slog mig häromdagen var att mitt vanliga ”äsch, det löser sig”, och så brukar det göra det, kanske inte riktigt stämmer fullt lika bra när en gravid ska med på bussresa till ett spahotell ihop med ett gäng mer eller mindre vansinniga musiker.

De sista två dagarna har jag därmed googlat, funderat och sökt med ljus och lykta efter vad jag kan tänkas behöva lösa innan vi åker – fler tips och råd tages ödmjukas emot, och ni har min eviga tacksamhet!

Gravidförsäkring – Intelligent som jag är har jag fortfarande inte försäkrat mig och den numera väldigt människoliknande ungen. Rättelse. Jag pratade med mitt försäkringsbolag när vi nyss fått graviditeten bekräftad, men eftersom vi inte hade någon aning om hur långt gånget det var kunde försäkringen inte täckas förrän jag fått ett datum att förhålla mig till. Det har vi vetat ganska länge nu, fast det där med att jag skulle höra av mig till försäkringsbolaget, det liksom… Föll bort lite. Men nu är vi försäkrade!

EU/ESS-försäkringskort – Det där lilla sjukförsäkringskortet som är bra att ha med sig om en skulle bli sjuk, drabbas av någon slags graviditetskomplikation eller helt enkelt få för sig att föda lite? Jo, jag beställde ett sånt häromdagen. Förhoppningsvis trillar det ner i brevlådan på måndag – annars får jag väl spänna en rem runt låren eller nåt.

Stödstrumpor och kompressionstights – Min första känsla var att jag kunde likna mig vid en äldre, överviktig dam, men sedan påminde min man mig om att elitidrottare och yrkesmilitärer använder kompressionskläder i tid och otid, och då kändes det bättre. Allvarligt talat, än så länge har jag bara provat tightsen – men gode Gud, jag vill aldrig klä på mig något annat igen..! Smärtan som varit min ständiga följeslagare de senaste veckorna var plötsligt som bortblåst – okej, nu överdriver jag – men fasligt mycket bättre i alla fall! Femton timmar i buss kommer ju antagligen inte vara den mest fantastiska upplevelsen ändå, men jag kan ju alltid spendera tiden med att beundra mina fina fjärilsprydda stödstrumpor när det börjar kännas motigt. Dessutom är jag övertygad om att de kommer vara helt oumbärliga under fjällturen i juli..!

Bekväma skor – Alltså, bekväma skor är ju inget specifikt för graviditeten egentligen, ingådda (är det ens ett riktigt ord? Fredrik Lindström, var är du när jag behöver dig?) skor gjorda för långa promenader i terräng är mer regel än undantag på mina tassar, men när kroppen nu ömmar lite mer än vanligt och jag inte riktigt vet vad turen kommer innefatta känns det ännu viktigare än vanligt. Jag kör på ett par promenadskor från Salomon som funkar lika bra på asfalt som för lättare vandring eller löpning i terräng, och även om jag inte kommer vinna någon bäst-klädda-tävling i dem är det lätt en av mina bästa investeringar på området.

Intim rengöringsolja – Jag är fortfarande osäker på vad jag får och inte får göra på det där spaet vi planerar att hänga, men en intim rengöringsolja vill jag nog påstå alltid är en fin grej att ha med sig. Jag hoppas och tror att jag kommer få möjlighet till en del simning och bubbelpool, och då är den där oljan alldeles fantastisk – gravid eller inte. Intimtvål eller bara vatten i all ära, men olja är verkligen min go-to-gal. Allmänna bad och överdrivet duschande – släng på svettning av en bastu eller ett schysst träningspass – den där oljan är fullständigt heavenly att avsluta dagen med.

Ansiktskräm med SPF30 – Hudvård är långt ifrån mitt expertområde och en dermatolog hade potentiellt svimmat om jag beskrivit mina hudvårdsvanor, men solskyddsfaktor vet till och med jag hur viktigt det är, och till min gravidhy har jag valt att köra en dagkräm med SPF30 på morgonen, och på kvällen en mild ansiktsrengöring, milt ansiktsvatten, nattkräm och ögonkräm. Jag vet inte vad dermatologen skulle säga, men min egen uppfattning är att det känns och ser bra ut, och kräver lite lagom med jobb.

Trosskydd och amningsinlägg – Trosskydd som håller för urinläckage; jag är så himla tacksam över att jag hittills inte haft något behov av det, men det är en självklar del i resepackningen. Några läckande tuttar behöver jag inte heller fundera särskilt mycket över än, men enligt en hörsägen jag snubblade över kan varma bad trigga igång landet som flödar av mjölk och honung. Okej, jag lägger ingen större värdering i den där varningen, men oavsett ligger de i resväskan, att försöka förklara avsaknad av rena tröjor på polska känns som en uppgift jag helst undviker.

 

Kompisar, nu behöver jag er visdom. Jag har tre dagar på mig. Vad har jag glömt?!

prenatal yoga with Adriene

Det här inlägget är inte sponsrat, men jag är så himla glad och nöjd att jag vill göra lite reklam ändå. Men, skulle någon fin yoga-aktör där ute vara intresserad av något slags samarbete så hör av dig!

For translation in English, scroll down to the bottom of the page.

Okej, så den här gravidgrejen går snabbt framåt, och när jag skriver det här påstår min preggo-app att ungen idag är 26+4 veckor gammal. I jämförelse med förra gången (som en kan läsa om här) har hela upplevelsen varit oerhört lätt och smidig, och allvarligt talat tror jag att jag har min träning att tacka för mycket.

Det enda som egentligen är riktigt jobbigt just nu är min kära vän endometrios. För att göra en lång historia kort och en krånglig diagnos lättförståelig är ytterväggen av min livmoder smyckad med ärrvävnad, små pytte-cystor, inflammationer och sånt där skoj. I vanliga fall gör det ont. Alltså, jätteont. När en har en unge i sin livmoder som kräver att den växer snabbt och som dessutom tycker det är skoj att dansa någon slags riverdance och därmed sparka på de där utsmyckningarna, då är smärtan svår att beskriva. De sista veckorna ligger jag mellan 7 och 8 på Mankoski-smärtskalan, med andra ord – begränsad fysisk aktivitet, sömn- och koncentrationssvårigheter, och de tyngre stunderna illamående, kräkningar och yrsel.

När det gör så där ont är det inte jättelätt att hitta ork och motivation till att träna, men, de där endorfinerna och andra härliga ämnen som frisätts i kroppen vid träning ger faktiskt väldigt bra lindring.

Yoga har länge varit en av mina favoritträningsformer, och när jag för ett tag sedan hittade YouTube-kontot YogaWithAdriene (Find What Feels Good) var jag liksom hemma. Via hennes webshop köpte jag ett prenatal yoga-paket, som jag sedan dess använder dagligen, och är så stört nöjd med.  Paketet jag köpt är nedladdningsbart, och innehåller tre träningpass (anpassat för varje trimester), tre ”lady-talks” – härliga, ärliga och raka samtal om att vara gravid, kvinna och lite annat smått och gott, en liten yoga-guide i PDF-form och medlemskap i en facebookgrupp för stöd och pepp.

Så, passen är naturligt det jag använder allra mest, eftersom det var just träning jag var ute efter, men jag blev också himla positivt överraskad av det övriga materialet. Lady-talksen peppar, ger nya inputs och får mig att fnissa och nicka igenkännande, jag kommer tillbaka till yogaguiden med jämna mellanrum (framför allt för att kolla in tipsen på eteriska oljor..!) och den där facebookgruppen som jag först inte ens tänkt gå med i har visat sig vara alldeles fantastiskt – även om jag hittills aldrig skrivit något själv får jag del av så mycket klokskap och fantastiskhet att jag blir alldeles matt.

Eftersom jag har väldigt över-rörliga leder är yoga generellt något jag behöver vara väldigt försiktig och kontrollerad i, så det är inte en gravid-träningsform jag skulle rekommendera mig själv om jag inte tränat väldigt mycket både yoga och andra träningsformer tidigare och vet vad min kropp klarar och behöver, men för den med en normal-krånglig kropp vågar jag nog påstå att de här passen faktiskt går att ge sig på även om ens träning innan graviditet varit mer eller mindre noll.

Men kompisar, kom nu ihåg: Jag har läst en del kost och träning, men är absolut ingen expert eller kunnig super-människa. Gå till ditt sunda förnuft, prata med din barnmorska och eventuella läkare, och var alltid källkritisk. Jag kan bara dela med mig av min subjektiva upplevelse – tro inte på allt jag säger..!

But my dear friends, remember. I’ve studied some diet and exercise, but I’m neither an expert or some kind of super-know-it-all-person. Listens to your common sense, ask your midwife or doctor for advise, and always ALWAYS check your sources..! This is my subjective experience – don’t believe everything I say..!


This post is not sponsored, I’m just so happy about my prenatal yoga that I want to a bit of advertisement anyway..!  

Okay, so this pregnancy-thing is fast forwarding, and as I’m writing this my prenatal-app tells me that the kid is 26+4 weeks old. Comparing to my last pregnancy (which was overrunned by anorexia, suicidal thoughts and self-harm) this whole experience has been unbelievably joy- and peaceful, and I seriously think my training has a lot to do with it.

The only thing that’s really bothering me this time around is my dear friend endometriosis. Long story short – my uterus is splattered with scar-tissue, teeny-tiny cysts, inflammation and those fun stuff. A normal day it hurts. I mean like, really hurts. When you have a kiddo lying around in there, demanding a fast growing living-room and who also finds it fun to do some kind of riverdancing while in there, kicking those painful areas – well the pain is hard to explain. These last few weeks I’ve been between 7 and 8 on the Mankoski pain-scale – limited ability to physical activity, difficulty sleeping and concentrating, and more painful parts of the day, nausea, vomiting and dizziness.

When you’re in that kind of pain finding motivation for exercise is really hard, but the endorphins and other happy-hormones thats released during exercise is actually a wonderful painkiller.

Yoga has been one of my favorite forms of exercise for a long time, and when I a while ago found my way into the YouTube-account YogaWithAdriene (Find What Feels Good) I felt like home. Thought her webshop I bought a prenatal yoga-package, that I use daily ever since. Also, I’m kickass-happy about buying it. The package is downloadable and contains three workouts (one for each trimester), three ”lady talk”-videos; lovely, honest talks about being pregnant, being a woman and other small gems, a small PDF yoga guide and membership in a facebook-community filled with support and happiness.

Since it was the workouts I was looking for, that’s the part I use the most, but I was happily surprised about the other stuff as well. The lady-talks makes me giggle and nod my head in recognition, every now and then I visit my yoga guide (especially for the essencial oil-tips..!) and the facebook-group is amazing – even thought I still haven’t written anything myself I visit it frequently to get a dose of wisdom and support.

Since I have hypermobile joints I generally need to be careful with yoga and other flexible forms of exercise, why I probably wouldn’t recommend it to myself if I didn’t know my body as well as I do, but if one have a normally troublesome body I think I’d dare to say that these workouts are pretty awesome, even if your level of exercise before pregnancy’s been more or less zero.

‘Til next time – take care friends..!

 

boktips: träning före & under graviditet

Det finns så vansinnigt många bra och inspirerande böcker när vi pratar hälsa, och eftersom det känns himla fint att dela med sig av de där grejerna en inspireras av kommer här en liten samling titlar som fångar min uppmärksamhet just nu.

Under vår förra graviditet (som en kan läsa om här) var jag alldeles för dålig för att ens orka tänka på träning, både under och efter graviditeten. Två veckor efter förlossningen tog jag min första promenad – den blev ungefär 300 meter lång, med en sittpaus på mitten och avslutades med att jag kräktes av utmattning när jag kom innanför dörren igen. Där och då var jag i mitt livs sämsta fysiska form, och jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig hamna där igen. Nu, fyra år senare, är förutsättningarna helt annorlunda, till stor del för att jag idag har både teoretisk och praktiskt kunskap i kost och träning som jag inte ens kunde föreställa mig då. Dessutom är grundförutsättningarna i kroppen mycket bättre den här gången – då hade jag precis spenderat nio månader på en ätstörningsklinik, nu har jag en relativt god grundkondition och fysisk styrka, stabila leder trots en stor överrörlighet och framför allt, en vilja och intention att vara allsidigt genomtränad, body and mind. Vilka träningsmetoder jag i första hand använder mig av idag kan en läsa mer om här, men här och nu kommer ett gäng titlar som inspirerar och utmanar mig att fortsätta hålla min motivation uppe, trots den där bulan på kroppen som blir allt större och bökigare för varje dag.

”Träning för nyblivna mammor” av Olga Rönnberg och ”Mammaform” av Petra Larsson har blivit två bladvändare de senaste veckorna. Med konkreta beskrivningar av övningar och träningpass med fokus på mammakroppen, både före och efter den där ungen trasslar sig ut är de båda toppenbra inspirationskällor för min träning just nu. Jag säger inspirationskällor, för att det är på det sättet jag använder dem hittills, men utformningen gör att de båda mycket väl skulle kunna användas som någon slags steg-för-steg-guide.

IMG_8421

Min plan är att använda ”Träning för nyblivna mammor” på just det viset, när vi väl har tagit oss igenom förlossningsmaratonet. Här finns utrymme redan från de första försiktiga knipövningarna när det känns som att alla ens inälvor ska ramla ut ur kroppen, till att ett år senare vara tillbaka i form igen – kanske till och med bättre än den var innan graviditeten. Jag gillar verkligen upplägget här, vägen tillbaka till den starka kroppen är uppdelad i fyra steg, som vart och ett i sin tur stegras i två led. Tanken att det tar lika lång tid att förändra sin kropp efter en graviditet som den tid graviditeten tog på sig för att göra den förra förändringen tilltalar verkligen mig. Att ge sig själv tid, att lära känna sin kropp ännu en gång och göra det alldeles precis i sin egen takt, men med en intention att utmanas tror jag verkligen på. Jag hoppas verkligen att jag är lika peppad på att använda mig av Rönnbergs träningsprogram efter förlossningen som jag är nu..!

IMG_8423

”Mammaform” är för mig en härlig inspirationskälla med så mycket pepp och feel-good att jag nästan sprängs. Jag fullkomligt älskar både text- och bildspråket, glatt och somrigt och sprängfyllt med småtips här och där, från en rad olika duktiga tränings- och hälsomänniskor. Som att inte detta vore nog toppas hela kalaset med ärliga och raka berättelser om stort och smått kring graviditet, förlossning, babytid och allt däromkring. Övningarna i boken tar upp många olika träningsformer, alldeles utmärkt för den som kanske inte hittat sin ”rätta” träningsform än, eller som insett att förutsättningarna kring graviditet och/eller förlossning kräver nya former av träning på programmet (som jag…).

Två himla bra böcker, men stayed tuned vänner – fler tips are to come!

nio månader av ångest

Jag har dragit mig länge för att skriva den här texten, eller om ämnet överhuvudtaget för den delen. Graviditet är så förknippat med bilder på vackra gravidkroppar, bubblande fosterrörelser och förberedande för ett nytt, vackert litet liv. Det gör ont i mig, men jag har inte kunnat relatera till det där alls. De där nio månaderna som jag förväntat mig skulle vara mysiga och fyllda av förväntan, de spenderades på sjukhus, i djup ångest och depression.

Vi ville verkligen bli gravida, längtade så himla mycket efter den där ungen som vi ännu inte kände, men kände på oss var världens bästa. Vi hade bestämt oss för att vänta med att försöka tills jag blev utskriven från ätstörningskliniken jag behandlades på, och även om det kändes jobbigt när de berättade att det kunde bli svårt för oss att få barn tvivlade jag egentligen aldrig på att den där ungen väntade på att bli till. Så blev hon det, och det där plusset var det vackraste jag sett i mitt liv. Innan det slog slint i huvudet, då var det verkligen precis så där fantastiskt, spännande och lite läskigt som jag hade förväntat mig.

Det tog inte många veckor innan jag insåg att en graviditet skulle kräva att jag gick upp i vikt, att min kropp förändrades. Den där kroppen som jag spenderat större delen av mitt liv med att hata och skada, som jag nu äntligen lärt mig att leva med, den skulle förändras igen – drastiskt. Den där insikten räckte liksom, plötsligt var det som att jag aldrig lämnat det där ätstörningsmonstret bakom mig – det enda som spelade roll var att jag inte gick upp i vikt. Jag försökte inte ens dölja det, inom loppet av några få veckor gick jag från att vara sprittande lycklig till att matvägra, styras av ångest och till slut bli inlagd. Ibland tänker jag på hur vidrigt det måste varit för min man. Alltså, helst vill jag inte tänka på det, det gör så ont att veta att jag har behandlat den jag älskar så oändligt illa, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till det, gång på gång. Jag bestämde mig för att svälta och skada mig själv och vårt ofödda barn, och han kunde inte göra annat än att se på. Visst, han kunde köra mig till akuten, sitta bredvid sängen och försöka föra någon slags konversation, se till att jag åt alla de där näringsdryckerna när jag sedan fick komma hem – men i verkligheten stod han fullständigt maktlös medan jag försökte ha ihjäl både mig själv och vår unge.

Det allra värsta, som fortfarande gör mig smärtsamt ångerfull är att det enda som spelade roll för mig var att inte gå upp i vikt. Jag var fullständigt medveten om att mitt beteende riskerade att döda vårt barn, men det brydde jag mig inte om överhuvudtaget. Den där ungen som är det vackraste jag någonsin sett, som jag älskar så mycket att jag med jämna mellanrum blir alldeles överväldigad och gråtfärdig, henne brydde jag mig inte om. Nej, det där är inte riktigt sant. Det där sjuka, det var det som inte brydde sig om henne. Det där sjuka som jag inte kunde kontrollera, som jag ännu inte tagit makten över, fast att jag nog trodde det.

Det finns i princip inte ett enda foto av mig från de nio månader Jael snurrade runt inne i min livmoder. Jag vägrade se mig själv i en spegel, och om någon kommenterade mitt utseende – på vilket sätt det än var – blev jag alldeles vansinnesarg. Ingen fick ta på mig, jag tror knappt att jag lät Richard känna när det sparkade. Så mycket självhat, ångest och sjuklighet – när jag tänker på det nu i efterhand känns det alldeles overkligt, samtidigt som jag är plågsamt medveten om att jag nu ger er den censurerade versionen av berättelsen.

SONY DSCNär jag tänker på det såhär i efterhand är något av det allra tyngsta att vi fick så lite stöd från vår omgivning. Att vården, och framför allt psykiatrin har stora brister, det är ingen hemlighet och är egentligen ingenting jag bryr mig om att irriteras över, men det som fortfarande gör mig arg och ledsen är att människorna i vår närhet var, och till viss del fortfarande är, så oförstående. Vi har varit jätterädda för att bli gravida igen, för att vi vet vad det skulle kunna leda till. Trots att vi inte bara står med vanlig gravidnoja, utan faktiskt tunga sjukhusjournaler om vad som höll på att gå vansinnigt illa resonerar fortfarande många av våra närstående ”äsch, alla är lite nervösa över att få barn, skärp till er!”. På samma sätt lät det när vi åkte in och ut på sjukhus, brottades med mina ångestattacker och självmordstankar, försökte hantera att jag mot slutet knappt kunde gå, oroade oss för förlossningsdepression och parerade vad som kändes som all världens smärta – de vi mest behövde som stöd förklarade för oss att vi var tramsiga, att graviditet var det vackraste och bästa som finns och att alltihop var inbillning och något vi själva hittat på. Vården togs oss förvisso på något större allvar, men det ständiga matrat vi fick höra därifrån kom i formen ”du ska se att allt är som bortblåst när du får hålla ditt barn första gången”.

En graviditet behöver inte nödvändigtvis vara det vackraste som finns – den kan vara helt vidrig. Jag önskar verkligen att någon hade berättat för mig att det var helt okej att ha den upplevelsen, att någon sagt till mig att min rädsla för att inte kunna älska mitt barn var befogad och verklig. När ungen väl låg där på mitt bröst, då var det alldeles omöjligt att inte älskar henne. Visst älskade jag henne, mer än jag någonsin älskat något, men allt det andra blåste inte bort. Självhatet bytte fokus, plötsligt insåg jag att jag måste vara den absolut sämsta föräldern som någonsin fått hålla ett barn – vad hade jag inte redan utsatt henne för, redan innan hon ens sett riktigt dagsljus? Hela Jaels första år gick jag runt i konstant rädsla för att skada henne, eller att någon skulle inse det där som jag förstått redan för längesedan – att jag inte var kapabel att ta hand om mitt barn, att hon borde tas ifrån mig.

Det har tagit mig flera år att landa i att jag inte varken är bättre eller sämre förälder än de flesta andra. Att få mig att fatta att graviditet och föräldraskap inte är sådär romantiskt vackert för någon, men att några minuter om dagen kan vara oändligt vackra om en bara övar sig på att lita på sig själv och sitt barn.