Everybody’s Gone to the Rapture

Jag har tänkt skriva om Everybody’s Gone to the Rapture ett bra tag nu, men har liksom inte kommit till skott. Så häromkvällen fick min syster spendera några timmar framför mitt PS4 och suga i sig upplevelsen, och jag påmindes om vackerheten.

The Chinese Room fångade mig för ett par år sedan med Dear Esther, och jag har sedan dess väntat på ett spel i samma anda. Everybody’s Gone to the Rapture är precis vad jag längtat efter, och mer än jag vågat hoppas på. Precis som i Dear Esther går jag runt i ljuvliga miljöer och upplever en engagerande och välskriven berättelse, utan att egentligen interagera så mycket. En del kritiker jag läst har kallat spelet för en promenad-simulator, men jag håller inte med. Precis som i Dear Esther används spelmediet för att förmedla en berättelse snarare än en häftig spelupplevelse, och i mitt tycke är det minst lika fantastiskt, och framför allt oerhört innovativt.

raptureRedan i första minuten förstår jag att jag leds in i en dystopi, men den ser inte alls ut som de dystopiska skrildringar jag är van vid. I Everybody’s Gone to the Rapture leds jag runt av ljusklot i en till synes nyss övergiven småstad på brittiska landsbygden. Minnen och samtal spelas upp, och efter hand förstår jag att det som först verkat som lösryckta berättelser är ett spindelnät av relationer och upplevelser, som alla hör ihop. Halvdruckna glas står på bardisken, rök ringlar sakta från övergivna cigaretter och jag kommer på mig själv med att drömma mig bort i Jessica Currys fantastiska kompositioner.

Men ja, jag måste stämma in i en aspekt i kritiken – Everybody’s Gone to the Rapture är långsamt. JÄTTELÅNGSAMT. Berättartempot är sådär lagom långsamt som i en fransk dramafilm, men rörelsetempot? Ibland somnar jag lite. Jag spelade med höger triggerknapp intryckt hela spelet, ändå tog promenaden hundra år. Jag förstår på ett vis tanken, den där långsamma promenaden gav tillfälle att verkligen utforska och titta på de fantastiska omgivningarna Chinese Room onekligen lagt tanke och energi på, och det älskar jag – men jag upplever att det går till överdrift. Går jag åt fel håll en liten stund blir jag helt trött i huvudet av att ta mig tillbaka till vart jag gick fel och försöka rätta till den där felsvängen. Inte för att det händer särskilt ofta, jag blir på ett genialt sätt vägledd av ljuset, dels av de ljusklot som leder mig runt i berättelsen, och dels genom en ljussättning som subtilt berättar åt vilket håll jag ska gå. Men tillbaka till långsamheten. Det finns ett enormt omspelningsvärde i Everybody’s Gone to the Rapture, men på grund av långsamheten kommer jag mig inte för att spela om det. Trots att jag bara spenderade korta stunder i rummet när min syster spelade förstod jag nya delar av berättelsen, hörde konversationer jag missat eller helt enkelt inte förstått tidigare, och jag började ana hur oerhört välskriven berättelsen är. Trots detta kommer jag antagligen inte spela om spelet, i alla fall inte inom den närmaste tiden.

rapture5På det stora hela är detta ändå en av de bästa spelupplevelser jag haft på länge. Röstskådespeleriet är fantasiskt, och berättelsen är oerhört välskriven. Jag engagerar mig i bybornas öden redan från start, och musiken rullar numera i mina högtalare nästan jämt. Miljöerna är så välgjorda att jag kan gå runt och bara njuta, och jag gör mitt bästa för att övertala alla jag känner att ge sig in i de där ungefär fyra timmarna. Tack Chinese Room, nu ska jag ta och spela om Dear Esther en sväng. Ni är bäst.

zombies och bruten fasta

Nu ska ni få veta något pinsamt. Jag har (fortfarande) inte spelat Telltale Games ”The Walking Dead”. Eller ja, halva första säsongen har jag kommit igenom, och jag längtar ständigt efter nästa tillfälle att ta mig vidare – men icke. Den där rackarns vardagen, den har en tendens att komma emellan, och TV-spel har på något otrevligt vis hamnat långt ner på prio-listan. Kanske är jag lite för spretig och engagerar mig i för många saker på en gång, men i alla fall.

Pinsam sak nummer två. Jag har brutit min fasta. Eller ja, typ. 40 dagar innan påsk, den kristna fasteperioden har jag hållit hårt på den senare hälften av mitt liv. De senaste gångerna har jag inte kost-fastat, fånigt att uppmuntra de där ätstörningsmonstren i onödan, men så i år bestämde jag mig för att kost-fasta, närmare bestämt som vegan. Det gick bra, till en början. Huvudet ballade inte ur, ätstörda tankemönster var varken mer eller mindre tydliga än på min vanliga kosthållning. Min kropp däremot, den tyckte det var en oerhört dålig idé. Så, i samrådan med kloka människor i min omgivning har jag fått gå ett halvt steg tillbaka till vegetarian istället. Det största det innebar för min hälsa är en lätt sårad stolthet, och det får jag väl stå ut med. Dessutom påminde det mig om hur vansinnigt mycket jag älskar att vara vegetarian, så vem vet – kanske det ger en långsiktig förändring?

Life is strange & atomer

För att helt kort sammanfatta det senaste dygnet har jag sovit i enhörningspjamas, sjungit sånger jag inte klarade av, varit prydd av atom-örhängen (och tillverkat desamma) och nörd-snackat inne på GameStop. Jag har införskaffat en smyckesställning (till…) som min man kommenterade med att fråga om den var till mina dockkläder. Jag har förberett mig inför redovisningsseminariet imorgon som jag för övrigt är scared shitless inför – och sist och det finaste av allt ihop – Jag har spelat första episoden av Life Is Strange.

Jag hoppas jag tar mig i kragen och skriver mer utförlig en dag när jag inte fortfarande är efter-influensa-matt och kanske inte fullt så nervös inför morgondagens skola – för det här är det bästa jag spelat på länge, och jag vill verkligen dela det med er! Men, några snabba intryck såhär direkt efter att jag stängt ner eftertexterna. (Vet du inte vad Life Is Strange är för spel, stanna här och vänta tills jag tar mig i kragen och skriver det där ordentliga inlägget. Annars kan du fortsätta.)

Okej, så episod-upplägget får mycket kritik – men för mig som småbarnsmamma och adhdunge med alldeles för många bollar i luften är det perfekt. Missförstå mig rätt, jag är också skeptiskt till att Telltale ständiga håller mig i väntan på nya avsnitt – men so far ser det ut som att Square Enix lärt sig av deras misstag och håller ett fast schema. Helst skulle jag också sitta 30 timmar på en helg och pressa mig igenom en bra historia, men Jael tycker inte det är så roligt – med andra ord är episoduppdelningen oerhört praktisk. ‘Nuff om episod, ni fattar grejen – jag är positiv. Life is Strange nu då.

First of all, jag älskar generellt ett spel där huvudkaraktären inte är en steroidsprängd dude-bro, men här är hon dessutom en nördig, blyg alldeles vanlig brud som lika väl kunde varit någon jag känner, och jag älskar henne redan. Grafiskt är det inte det snyggaste jag sett, men absolut välgjort och snyggt – bildspråker tilltalar mig och framför allt; musiksättningen är a-ma-zing. Ja, jag vågar mig på det uttrycket. Samma indieband som strömmar ur mina högtalare bildar ljudmattan som får helheltsintrycket att kännas som en dramafilm. Ni fattar grejen, jag gillar Life is Strange. Men å andra sidan, vill någon ragga upp mig är José Gonzales ”Crosses” låten att göra det till, så de vann mig oförskämt lätt. Så, på det stora hela – det är alltid svårt att bedöma en serie efter piloten, men jag har sjukt höga förhoppningar. Uppdateringar om LiS är att vänta!

historien om mitt PS4

Häromveckan fyllde jag år, och efter det pryder ett PS4 mitt vardagsrum. Förstår ni lyckan?! Så, då kan man tro att jag spenderat den sista veckan med att spela TV-spel, men icke. Någon slags högre makt tyckte förmodligen att jag spenderat för mycket tid med en tv-spelskontroll i handen det sista.

Jag kom hem med min nya, underbara konsol. Öppnade lådan. Plockade ur hårdvaran och började pilla och rigga. Tvingades sätta upp ny hylla för att ha någonstans att ställa den. Och byta plats på sofforna för att man inte skulle slå huvudet i hyllan. Passade på att städa skåpet med filmer och TV-spel, och byrån med diverse elektronik. Kopplar in HDMI-kabeln i projektor. Finns inget ljud. Blir lite förbannad. Gör en tyst grundinstallation medan Jael ligger i mitt knä med en febertopp.
Åker till Skövde för att köpa en reciever till vårt ljudsystem. Bokar på internet på förhand, eftersom både jag och Jael är störigt sjuka – hög feber, onda halsar och hjärnor som rinner ut genom näsan. Butiken har ingen som helst respekt för vårt nästintill dödliga tillstånd, utan fuckar upp min bokning så vi blir kvar där närmare 45 minuter innan vi till sist får bära ut lådan till bilen. Går in på ICA för att tröstköpa ett gäng blue-ray att titta på i vårt nya, fantastiska PS4 när vi kommer hem. Och en docka Jael tittar på i månader, som äntligen var på fet rea.
Kommer hem. Öppnar bagaget och tar ut lådan, halkar eftersom det är glashalt och räddar heroiskt lådan mot mitt eget ben, som börjar blöda och senare pryds av ett gigantiskt blåmärke som Jael tror är färg hon måste hjälpa mig att tvätta bort. Smärta. Börjar plocka upp reciever och inser att vardagsrummet ytterligare måste möbleras om för att få en bra ljudupplevelse. Börjar koppla in högtalarsystemet. Inser att mina högtalare har fel anslutning. Börjar skala kabel och koppla själv. Muttrar lite över att vi inte längre äger någon kabelkniv. Gör mitt bästa för att inte bli irriterad på Jael och Bea (den nya dockan) när de vill hjälpa till, men mest är i vägen. Kopplar in xbox, ps4 och… Inser att projektor inte går att koppla in, eftersom vi saknar en tillräckligt lång HDMI-kabel. Beställer en på internet. Väntar. Väntar. Väntar.
Spelar nytt spel i min Mac under väntetiden. Spelar igenom spelet. Alldeles för snabbt. Väntar. Väntar. Testar free-to-play-spel i telefonen. Aldrig igen – jag förstår nu varför mina enda informationskanaler är SR och SVT. (Och internet, men ingenting som står på internet är sant.)
Så kom brevet! HDMI-kabel, som vi har längtat! Kopplar in kabel. Startar PS4. Går in i Playstation Store och köper Grim Fandango Remastered och Life is Strange, mina premiärtitlar. Betalar, och ser längtansfullt fram till kvällen när Jael lagt sig. Ser några avsnitt av Sofia den första med ungen. Nattar. Plockar fram spelen, och inser att nedladdningshastigheten är densamma som under början av 2000-talet. Felsöker internet. Startar om router. Startar om varenda fucking enhet jag kan komma på. Inget internet. INGET INTERNET.
Jag går och lägger mig.

The Day The Laughter Stopped

Jag älskar verkligen spel. Just nu använder jag främst PC och Mac, och om någon vecka eller två är det Xbox som gäller. Jag spelar mycket peka-och-klicka, indie och pusselspel, men jag spenderar tid i en hel del fantasyrollspel och diverse actionspel när andan faller på – och jag genomälskar alltihop.

Jag kan inte riktigt rättfärdiga mitt spelande. Våld, sexism och annat idiotiskt svämmar över de flesta spel jag stöter på, ändå spelar jag. Inte bara i själva spelen behöver jag brottas, i verkligheten får jag ständigt förklarat för mig att tjejer inte kan vara gamers, och om vi ska vara det är det ”tjej-spel” man ska spela. (Vem kom ens på ordet ”tjej-spel”? Ett pucko, I’m sure of it.) Jag blir vansinnig på att vara ”bra för att vara tjej”- jag är hellre medioker i kategorin ”alla som inte är tjejer”. Jag är vidrigt trött på att största delen av spelindustrin är uppenbart riktad mot män, att jag näst intill aldrig får spela en karaktär som är svart kvinna och att de få kvinnliga karaktärer jag stöter på är antingen ögongodis eller hjälplösa. Eller kombinationen, icke att förglömma.

Jag tackar Gud för att fler och fler blir arga över de här sakerna. Förra året höjdes röster till höger och vänster som krävde en mer jämställd spelindustri, mångfacetterade kvinnliga karaktärer och ifrågasättande av stereotyperna som regerar i spelen. På bara ett par år har jag plötsligt slutat skämmas över hur mycket jag älskar spel, tack vare att jag insett att jag inte är ensam om att tycka att saker och ting är snedvridna, att jag inte är den enda tjejen som tycker om att spendera en hel helg tillsammans med en fiktiv TV-spelskaraktär. Det bästa av allt är att jag börjar se förändring. Fler röster som höjs, fler spelutvecklare och kritiker som vågar gå emot idealen, fler gamers som har tröttnat.

Jag vet inte om du är en spelare. Oavsett om du är det eller inte, så önskar jag mig att du skulle lägga en knapp kvart av ditt liv på att spela The Day The Laughter Stopped. Det är ett textbaserat litet indie-spel, där det enda som krävs av dig är att välja en av två reaktioner. Jag vill inte spoila din upplevelse (för det är verkligen vad det här spelet är – en upplevelse) men en triggervarning är på sin plats. Jag spelade igenom The Day The Laughter Stopped i mitten av december, men kan fortfarande komma på mig själv med att tänka på en formulering eller händelse som jag kan applicera på min egen tonår, och det är inte de roliga upplevelserna. Om du är en känslig person så råder jag dig starkt till att läsa fliken ”Trigger Warning” innan du går vidare till spelet, det är ett viktigt ämne och en viktig händelse som tas upp, men det är inte värt att du ska må dåligt över att ha tagit del av den. Tänk framför allt efter en gång till om du upplevt en våldtäkt eller annan form av sexuellt övergrepp, det finns ingen poäng att du ska återuppleva en vidrig händelse eller behöva känna saker du inte är redo för.

Till sist, till Hannes Flor – skaparen av The Day The Laughter Stopped. Om du av någon anledning skulle se den här texten, tack för det här spelet. Det framkallade så mycket minnen och känslor, men det var minnen jag behövde tänka på, och känslor jag inte borde hålla borta. Jag kan inte skjuta berättelsen ifrån mig, jag vill inte skjuta den ifrån mig. Jag är så glad och tacksam över ditt mod och din rättframhet – ditt arbete och engagemang är så oerhört viktigt och betyder hur mycket som helst för mig. Rent textmässigt kan det här vara det värsta blogginlägg jag någonsin skrivit, men jag skyller det till stor del på att jag inte riktigt kan hitta orden – och det tillhör inte vanligheterna hos mig. Tack. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Du är min hjälte.