bröllopsdag och massor av körsbär

För fyra år sedan vid den här tiden sov jag som en stock, söndersprängd av influensa och mediciner, nygift och med en unge som just blivit barnvälsignad. Det där med att fullborda äktenskapet på bröllopsnatten fanns då rakt inte på kartan – tur att det kommer en himla massa andra nätter (och dagar..!) att ligga på istället.

IMGP5115Såhär bröllopsdagen till ära hade vår matbutik bestämt sig för att ha en drive på körsbär, och det passar ju utmärkt när en vill pyssla fram en extra fin mysfika, körsbärsmuffins och körsbärssaft kändes alldeles lagom bröllopsfika deluxe. Tillsammans med pizza, choklad vi smugglat med oss hem från Polen och blommor plockade i diket bakom vårt hus blev det ett sånt där kalasande som är lite som vårt liv är mest – lite lagom improviserat, snurrigt och på det stora hela en väldans massa skoj. Blommorna är antagligen fridlysta eller giftiga eller nåt, och rosorna har jag snott från förra söndagens altarblommor – kanske klassas det som ett mindre helgerån. Saften blev alldeles för utspädd men god ändå, och muffinsen så stora att en knappt orkade pressa i sig dem efter den där pizzafesten. Sådär inte ett dugg perfekt som livet är mest.

Jag tänker att vi egentligen inte har ett direkt harmoniskt äktenskap eller liv tillsammans. Vi bråkar och retar oss på varandra, har valt yrken och framtidsdrömmar som allvarligt talat hade varit ungefär hundra gånger lättare som singlar, lever alltid på gränsen ekonomiskt och är inte överens om särskilt mycket. Den ena vill gå dit näsan pekar för stunden, medan den andra vill planera varje vaken minut av livet. En vill göra allt på en gång, den andra vill vara saklig och låta saker ta sin tid. Den ena är lugn som en filbunke, medan den andra lever med känslorna utanpå huden. En är stabil, den andra ett levande kaos. Ändå passar våra händer alldeles som gjutna ihop.

Någon klok människa sa en gång att det bara är genom sprickorna som ljuset kan leta sig in. Vårt liv är visst alldeles fyllt av sprickor, för trots allt det där krångliga finns knappt ett spår av något mörker.

skanna0023
Vårt bröllopsfoto, av Anna Ileby.

vad jag läser just nu

FullSizeRender-1Jag älskar verkligen att läsa, men antalet lästa böcker har blivit få sedan jag började plugga. Med reservation för att jag inte tänkt efter så noga tror jag att den enda bok jag läst sedan i somras som inte hade med skola eller jobb att göra är Caroline Engvalls ”Virtuell våldtäkt” – och den hänger ju rätt tätt ihop med både plugg och jobb.

Det finns så himla mycket kloka människor som skriver så mycket bra, och det gör mig så himla glad att få ta del av deras klokhet. IMG_5791Ibland blir jag kallad idealist, som att det skulle vara något slags kränk, men det är ett epitet jag gärna håller fast vid, och den sista tidens läsning är precis vad mitt idealisthjärta behöver fyllas på av lite nu och då. Ann Heberlein sätter ord på frågor som ständigt snurrar runt i mitt huvud, Svinnlandet inspirerar och utmanar och antologin ”Syrien. Revolutionen, makten och människorna” ger mig nya perspektiv på konflikten som kommer mig så nära, men ändå är så långt borta.

Det är så lätt att luras att tro att de stora massmediakanalerna ger en rättvis bild av verkligheten, fast jag egentligen vet att det inte är så. Det är oerhört lockande att börja tro på den svartvita världsbild media förmedlar, fast jag vet om att livet går i gråskala. Eller nej, inte gråskala heller. Världen är färgsprakande vacker, och ändå väljer jag att tro på en svartvit bild som förmedlas genom onyanserade kanaler. Ibland undrar jag om jag är fullständigt dum i huvudet. Sedan läser jag en bra artikel, bok eller klokhet – och så orkar jag vara idealist en stund till.

en dokumentär jul

Jag har egentligen ingen större julledighet i år, men vi har tagit ett par dagar i pjamas, framför TV-spel, film och mys. Ett gäng böcker har också fastnat i tassarna. Från början var inte planen att göra något vettigt av min tid, men eftersom Cowspiracy legat på min att-se-lista alldeles för länge började jag med den, och sedan var det liksom kört. Jag började med att ge mig på en dokumentär gjord av en medverkande i Cowspiracy, Howard Lyman och hans ”Mad Cowboy”, och sedan… Ja. Fyra dokumentärer har jag tagit mig igenom so far, och vardagen är inte riktigt igång än – så det finns viss risk att listan utökas innan helgerna är över.

Al Gore är en gammal favorit i repris, men väl värd att se om, dels för att se tillbaka på forskningen han lyfter såhär i efterhand, och dels för att det är väldigt många av de där siffrorna och graferna som försvinner ut i periferin av minnet rätt snabbt… Och med snabbt menar jag ungefär tre minuter.

Jag är ju som bekant en sucker for Hans Rosling, och undervisningskonceptet Gapminder. I och med de nya globala mål som sattes i FN i september släppte Gapminder sin andra ”don’t panic”-dokumentär, med undertiteln ”how to end poverty in 15 years”. Statistik är inte det roligaste jag vet, och siffror gör mig lätt förvirrad, vilket med tanke på mitt yrkesval är något problematiskt. Jag vill arbeta med global hälsa och ekonomi, jag vill förändra världen – men när världens problem staplas upp i siffror tappar jag lätt bort mig. En av de stora styrkorna hos Gapminder är hur statistiken kombineras med ansikten och namn på människor som är en del av siffrorna. Jag är oerhört tacksam för de pedagogiska förklaringarna också förstås, plötsligt fattar jag – men det är framför allt fokuset på människor som får mig att vakna till och lyssna.

Jag tänkte jag skulle se något som inte var dokumentärt också. Min treåring och jag brukar roa oss med att citera Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, och häromdagen var det någon som frågade mig vad jag tyckte om filmen. Alltså, de där fyra minuterna jag och Jael kan utantill har jag sett ungefär femhundra gånger, men resten av filmen var fram tills nu ett projekt skjutet på framtiden. Så såg jag den. Mest för att kunna säga att jag har gjort det, och för att kunna håna den lite. Men den är så bra. Jag tror inte den är skriven som komedi, men den var fantastiskt rolig. Och klok. Och jag kommer behöva se den minst fyrahundranittionio gånger till.

Ibland känner jag mig lite för pretto.

 

 

favorit just nu; EC.GO!

ecgologoIMG_5465Ikväll är det fredagsmys. Det betyder att vi får dyka in på härligheterna från vår senaste ec.go-bag! Att börja prenumerera på ec.go-bagen är bland det bästa vår matshopping varit med om. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar att bo på den här lilla skruttorten, men att få tag i mellanmål och godis som möter våra krav, det är snudd på omöjligt – det lilla som finns ger minimala möjligheter till variation och är ofta ”tillräckligt bra”, men inte fullt nöjd blir jag aldrig riktigt. Sedan kom ec.go-bagen in i våra liv. Hallelujah! En gång i månaden trillar det ner en påse gott, nyttigt och ekologiskt mellanmål och godis, och det är lika festligt varje gång! IMG_5466Jael har förbjudit mig att öppna och titta vad som är i påsen innan hon kommer hem, för att hon ska få vara med och kika vad vi fått för gott den här gången. Eftersom vi inte äter godis särskilt har mellanmålen en tendens att ta slut väldigt mycket fortare än godiset, men tro mig – alltihop är minst lika fint och bra! Sina favoriter finns att beställa hem direkt från webshopen, och där skojigheter som en barngodispåse och sånt. (Säg inget till Jael, men hon ska få en sån i julklapp..!)

IMG_5029Vi betalar 179 kr (inkl. frakt) i månaden för vår prenumeration, och då trillar det ner en påse en gång i månaden. Det finns ett par prenumerationsalternativ till, och vi är faktiskt inne på att gå över till den stora ec.go-bagen istället – så kanske vi inte gör slut på den så fort..! Vill man vara nyttigare än vår familj finns det en variant med bara energybars, och om en har en mer normal arbetsplats än mig finns det en fikarums-påse.

IMG_5471Och vet du en fantastiskt rolig grej? Om du tecknar en prenumeration och uppger koden
”EC-GO!VÄN” så får du 20% rabatt på din första bag! Det finns ingen bindningstid, så det är lätt att prova – och fortsätter du din prenumeration får du var 6e bag gratis! Alltså, det är en så himla bra deal. Vill du hälsa från mig när du tecknar din prenumeration får du gärna göra det, det vore kul att se hur många som nappar! Är du peppad så kika in här vettja..!

Julia – tack för att du hittade på det här fantastiska konceptet, du är den här familjens idol!

sånt vi ser på

Tomm Moores ”Secret of Kells” och ”Song of the Sea” är två av de vackraste filmer jag någonsin sett, och nu har ”Song of the Sea” äntligen blivit dubbad till svenska. Jag och Jael har sett dem båda två på engelska flera gånger, men det var helt fantastiskt att se Havets sång, när hon nu kan förstå mycket mer av dialogen. Sjuårsgränsen är befogad, vi höll handen flera gånger och ibland var det nästan lite läskigt – men mest spännande. När vi pratade med pappa senare på kvällen berättade hon entusiastiskt hur hon hade varit på bio och sett en film för stora barn, och att hon hade varit väldigt modig och orkat sitta stilla utan problem hela filmen – det var så spännande att hon glömde bort att hon satt alldeles stilla. Efteråt åt vi hamburgare, handlade och spelade TV-spel, men det enda hon kunde prata om var den där filmen. Om Saoirse, magi och älvor. Om det där språket de sjöng på som lät alldeles magiskt, och hur fina rävarna var. Att det där ljuset Saoirse kunde trolla fram var som i vårt TV-spel, fast till och med finare.

Moore har en fantastisk förmåga att få myt och verklighet att bli ett och lika viktiga, och uppmuntrar fantasin att löpa amok, hos barn liksom hos vuxen. Bildspråket är fantastiskt, berättelserna väcker gamla keltiska myter till liv och både jag och Jael längtar efter mer. Får du chansen att se dem, så gör det för sjutton katter.

& jag drunknar i ljudet av hennes andetag

Att krypa tätt intill sin treåring, lyssna på Astrid Lindgren och känna hur hennes andetag långsamt blir djupare, det är det vackraste jag vet. Ikväll lyssnade vi på Barnen i Bullerbyn, bad varandra om förlåtelse för att vi blivit arga innan läggning och fantiserade om hur fint hennes nya rum ska bli.IMG_4588

Med hennes lilla hand intrasslad i mitt hår glömmer jag för en stund bort att vara trött och orolig. När jag lyssnar på hennes andetag finns inget utrymme för det som gör ont. Jag trodde att jag visste hur det känns att älska, men så kom hon – och med sig tog hon kärlek jag aldrig föreställt mig. Ena stunden gör den fysiskt ont i kroppen, för att nästa helt uppsluka mig i en sanslös längtan efter att hålla om, känna hennes små fingrar mellan mina och berätta hur mycket jag älskar. Idag förstod jag det, vad hennes kärlek gör med mig. Mellan Vätterns solglittrande vatten och susandet bland höstlöven förstod jag vad hon gör med mig. Hennes kärlek tar över all den plats där mitt självhat brukade sitta. Långsamt, knappt märkbart, har den där kärleken smugit sig in i varenda cell i min kropp, och tagit upp utrymmet där självhatet har bott så länge jag kan minnas.

& jag drunknar i ljudet av hennes andetag