att välja bort mammaledighet

Något jag antagligen aldrig kommer att förstå är människor som tar sig rätten att kritisera andras föräldraskap. Det är inte längesedan jag berättade om hur jag blev utskälld på min favoritpizzeria (usch, jag blir fortfarande alldeles uppgiven och fylld av känslor av värdelöshet när jag tänker på det) och när jag nu är ungefär så gravid som en kan bli utan att spricka blir det sådär extra tydligt igen. Varför? Jo, planen är att jag inte ska vara mammaledig.

Jag älskar mina barn, så mycket att det ibland gör fysiskt ont i mig, både den ungen som är på utsidan av kroppen och den som i skrivandets stund fortfarande bor på insidan. Allt fler och starkare röster har dock de senaste veckorna börjat göra klart för mig att det inte räcker, och trots att resonemanget inte är någon nyhet gör det så vansinnigt ont när de där åsikterna uttrycks.

Med vårt första barn var jag hemma på hundra procent i drygt ett år. Min man har fortfarande inte tagit ut en enda föräldradag för henne, till både hans och min stora sorg. Anledningen till att det ser ut så var att vår livssituation just då inte gav utrymme för några andra alternativ. Sedan dess har jag varit distansstudent, vilket inneburit att jag till skillnad från honom kunnat vara hemma med henne utan att förlora inkomst eller ens någon större produktivitet, alltså har jag tagit ut varenda VAB-dag. Nu sitter vi i en ny situation, och det känns fantastiskt roligt att kunna säga att min man ska vara föräldraledig på heltid från dag ett, och jag ska efter den där första två-veckors-bubblan ge mig ut i verkligheten igen efter alldeles för lång tid med sjukskrivningar och studier. Det känns fantastiskt, och är en lösning vi är supernöjda med. Omgivningen? Not. So. Much.

Det där sista var inte riktigt sant. Min man höjs nämligen till orimligt höga skyar, i termer som ”åh, vilken fantastisk man som hjälper till att passa sina barn”, ”vilken familjefar, som är beredd att lägga sin karriär åt sidan” och annat trams i samma kategori. Samma typ av utrop som görs när han lagar snabbmakaroner för övrigt. Jag som mamma å andra sidan, möts istället av attityden att jag är en oansvarig och självisk förälder som inte stannar hemma hos mitt nyfödda barn och ägnar mig åt anknytning, helamning och knyppling – eller vad nu fantastiska mammor förväntas göra när ungen sover. Att det finns bröstpumpar, ett liv utanför jobbet och väldigt mycket kärlek, fysisk närhet och omtanke i omlopp resterande tid av dygnet tycks inte spela någon roll. Som om inte det vore nog – att vi väljer att ha kvar vår 4åring i förskoleverksamhet 15 timmar i veckan är också det ett problem. Märkligt nog tycks inte hon uppfattat att det är väldigt synd om henne, eftersom hon är superarg över att hon numera bara får vara på förskolan tre dagar i veckan istället för fem.

Det här hyckleriet gör mig allvarligt talat helt vansinnig. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan uppleva sig ha rätten att kritisera något så centralt och känslomässigt utsatt som föräldraskapet. Jag är dessutom rätt säker på att de allra flesta föräldrar lever med en intention att göra sitt allra bästa för sina barn, och faktiskt gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar – hur kan det inte vara nog? Det är klart vi måste slå larm när ett barn far illa, men är det verkligen läge att ropa varg för att ett spädbarn får spendera sin första tid i livet med sin pappa eller när en annan får gå i femton timmars pedagogisk verksamhet tillsammans med sina jämnåriga kompisar?
IMG_0072

att hantera långvarig nedstämdhet: del 1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.

Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

selfcare.swedish

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är hen precis som jag bara en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

selfcare_printable

Pdf-filer för nedladdning: selfcare_printable selfcare.swedish

 

 

 

 

det måste vara okej att må pyton

Jag kommer på mig själv allt oftare med att bli arg och irriterad på frågan ”och hur står det till magen?”. Missförstå mig rätt – jag förstår att frågan ställs i all välmening, och egentligen är jag nog mest frustrerad över bilden av hur en graviditet ska se ut. Note to self: fortsätt jobba med missriktad ilska. Oui, mon ami, mer terapi.

Mitt ständiga svar när någon frågar är numera något i stil med ”jo tack, det är tillräckligt bra”, och så ett litet klämkäckt fniss på det – fast egentligen mår jag ju pyton och minst någon gång om dagen vill jag få ungen utskuren av någon kunnig människa i läkarrock – men varje gång jag försöker uttrycka det svåra och jobbiga möts jag av tillrättavisningar. ”Graviditet är faktiskt ingen sjukdom – du ska vara tacksam över att få ta del av ett sånt mirakel – det är faktiskt inte alla som kan få barn naturligt” och så vidare i oändlighet. JAG VET att det är fantastiskt. Stora delar av dagen tycker faktiskt jag också det. Tyvärr är de gångerna inte lika vanliga som stunderna av avgrundsdjup ångest. Den fysiska smärtan som gör att jag aldrig sover mer än ett par timmar i sträck, de kräver också väldigt mycket mer av min uppmärksamhet än allt det där fantastiska. Jag är oändligt tacksam över att den här graviditeten går så mycket bättre och lättare än den förra (som en till exempel kan läsa om här), men jag kommer allt oftare på mig själv med att bli avundsjuk på kvinnor som berättar om hur graviditeten varit bland det vackraste de upplevt, att det var fantastiska nio månader, hur kroppens förändringar var ett stort äventyr eller något annat fint.

Det känns väldigt mycket som att det är på det viset en graviditet förväntas vara – eller ja – att det är den biten en ska prata om i alla fall. När jag pratar på djupet med kvinnor i min omgivning är det så många som berättar om svåra graviditets-, förlossnings- eller postpartum-upplevelser att jag inte kan förstå hur den där vackra bilden ändå är den rådande och normativa. Ännu märkligare blir det när jag slås av att det allt som oftast är kvinnor som bemöter mina upplevelser med starkast negativ klang.

Jag misstänker att det egentligen är väldigt många som känner igen sig i vad jag tänker – jag har svårt att tro att jag är ensam om att tycka att graviditet är tungt och jobbigt. Fint och spännande, javisst, men långt ifrån hela tiden. Imorgon åker vi upp till Fulufjället för att ta några dagar av kortare dagstursvandringar och paddling, och någon sa till mig för några dagar sedan att om jag kan ge mig ut och göra de där sakerna då kan det inte vara så illa ställt. Nej, så illa ställt är det inte, det kunde varit mycket jobbigare och tyngre. Till exempel om jag inte hade en man som såg till att jag inte backar ur alla våra planer och idéer. Om jag inte hade ett övernaturligt förstående barn som säger åt mig att det är okej att gråta en stund, men sedan får jag faktiskt se till att ha roligt igen. Om jag inte kunnat räkna dagarna tills jag får börja med mina mediciner igen. Om jag behövt ligga inlåst med vita sterila väggar, som förra gången. Om jag varit någon annan, någon annanstans i världen med andra förutsättningar. Tro katten att det kunde varit mycket värre, men det betyder inte att jag har någon lust att skriva under på den där bilden av den vackra, mirakelgraviditeten där allt plötsligt är en gåva. Well, den som kom på att ge blivande mödrar gåvan att inte komma i sina kläder, möten med kända och okända människor som tar sig rätten att helt ogenerat ta på ens kropp, vara fullständigt utmattade och förvirrade, och som att inte detta fantastiska vore nog – ständig smärta och illamående – hen behöver i så fall verkligen öva sig i sitt val av presenter till folk.

Jag försöker sällan leva upp till kvinnoidealen. Ibland träffar jag dem, oftast gör jag det inte – oavsett försöker jag aldrig leva upp till de där normerna, vilket skapar ständiga konflikter och upprörda åsikter i min omgivningen. Kanske är jag bara trött på att inte ens när en är gravid – vilket rimligtvis borde vara bland det mest kvinnliga en kan vara – befrias vi från de där ouppnåeliga kraven på vad det är att vara kvinna. Jag vet inte. Trött är jag i alla fall. Trött på att ständigt få frågan ”hur är det med magen” och veta att det bara finns ett enda svar som är gott nog, och ju käckare och glättigare det är desto bättre. Så oändligt trött. Det måste faktiskt få vara okej att må pyton också.

saker som snurrar i skallen

Ibland hoppar det upp märkliga artiklar i mitt Facebook-flöde. Eller ja, det hoppar upp märkliga artiklar i princip varje dag (källkritik vänner, källkritik..!) men ibland läser jag dem. Ibland tittar jag mest på bilderna, som den här gången.

Den stora frågan jag idag ställer mig är, hur tänkte svenska Mali-styrkorna när de valde att korsfästa svenska flaggan under sitt midsommarfirande, men framför allt – var i hela friden är hatstormen från allas våra Sverigeälskande vänner?

Skärmavbild 2016-06-27 kl. 06.13.43

När Sydsvenskan häromdagen publicerade en midsommarhälsning från Mali med tillhörande bild som jag här alldeles fräckt har beskurit och helt pajat kompositionen i (förlåt Kalle Bendroth, jag har egentligen ingenting emot den – just trying to make a point here) tänkte jag först mest – ”åh nej, nu blev det visst lite dumt – ser ni inte att det ser ut som att ni vill ha ihjäl den där stackars flaggan på plågsamt, romerskt vis?”. Jag visade min man, vi fnissade lite och scrollade sedan vidare. Slut på sagan. Ändå har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på det där. Hur svenska Mali-styrkorna kan korsfästa den där tygbiten som tycks mig ha ett orimligt högt värde för vissa människor jag stöter på utan en protest – faktiskt finns det i kommentarerna glada tillrop, när det för bara några få veckor sedan i samma typer av sociala medier kretsade runt en bild av en tjej som valt att till nationaldagen ha något som liknade en svensk flagga (oklart om det ens var det dock) som slöja – hon skulle visst stenas. Och våldtas. Och naturligtvis ett helt gäng andra diverse vidrigheter, som det ofta heter när insert: valfri oprivilegierad grupp och/eller individ från denna inte räknar med precis alla konsekvenser eller tolkningar en bild i sociala medier eventuellt skulle kunna få.

Någon (oftast den högljudda, som uppenbarligen vill återinföra stening som straffmetod) skulle kunna hävda att den stora skillnaden här är att de svenska Mali-styrkorna försvarar sitt fosterland, gör sitt folk stolta eller annat valfritt tramsigt uttryck. Till dig, innan du skickar dina hatmejl och kommentarer (ska du nu tvunget skriva till mig, vänligen se över din svenska – att försvara landet mot såna som mig blir väldigt svårt att ta på allvar när det görs med särskrivningar, felstavningar och könsord mellan hoten), jag vet inte hur insatt du är i vår utrikespolitik, men mig veterligen gränsar inte vår riksgräns till Mali, och att malinesiska stammars konflikter skulle hota vårt landsarv har jag lite svårt att förstå – förklara gärna det för mig. Visst gör FN-styrkorna bra och viktiga grejer, men det är inte en grupp vikingar med främsta mål och mening Svea rikes landgränsers väl. De är ungefär lika hedervärda som vårdare i äldreomsorgen, förskollärare och brandmän – precis alla andra människor som har ett intresse av att hjälpa människor i sin omgivning. Alltså, fullständigt vanliga människor.

Och ja, visst raljerar jag här, men jag är oerhört trött på att bemöta ignorans och okunnighet med logiska och välgrundade argument när motparten inte är intresserad av en saklig diskussion utan lägger sitt fokus på kränk, hot och våld. Jag är alldeles övertygad om att tjejen med slöja har minst lika stort hjärta och hjärna som någon annan, men det förstås, så länge hon inte är lika privilegierad som du eller jag är det alldeles fullt rimligt att döma henne till stening.

och jag är så fylld av ilska

För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau och ikväll sitter jag i min säng bredvid en fyraåring som rakt inte vill sova.

Jag var så vansinnigt nervös för det där besöket, jag visste inte hur och med vilken känsla men var helt säkert på att vandra runt i hemvisten för en av Europas största vidrigheter skulle vara fullständigt överväldigande. Visst var det överväldigande, men inte av sorg, medlidande eller hopplöshet. Besöket i Auschwitz väckte en enorm ilska, blandat med känslan av äckel inför vad människor kan utsätta varandra för. Äckel, men mest av allt – ilska.

Vi hade knappt hunnit utanför grindarna förrän jag hörde röster surra runt omkring mig, röster som undrade hur det kan vara möjligt, hur människor kan behandla varandra så illa, hur omgivningen kan blunda så totalt när orättvisor pågår på den egna bakgården, hur människor kunde falla så för hatisk propaganda. Inuti skakade jag av ilska och ville skrika till dem att högervindarna som blåser över Europa alldeles, alldeles just nu är precis lika allvarliga, att vi blundar precis lika mycket för vad som pågår runt omkring oss, att vi sväljer ogrundad propaganda lika lätt som den där lördagsgodispåsen framför något hjärndött TV-program på bästa sändningstid. Men jag är tyst. Idiot.

 

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 20.45.40
Skärmdump: Rossana Dinamarcas instagram. ”Så här röstade partierna angående begränsningar i asylrätten. Spara som minne inför nästa val”.

På väg tillbaka till Sverige får jag nyhetsuppdateringen; riksdagen har röstat igenom hårdare asylregler och väljer att svika omvärlden, igen. Arga, uppgivna och ledsna röster om vartannat, och än en gång vill jag skrika av ilska. För några dagar sedan gick jag runt på Auschwitz, och ikväll sitter jag i min säng med fyraåringen som inte vill sova. Allvarligt talat undrar jag om särskilt mycket har förändrats.

Hudvård, feminism och Kakan

IMG_8471En av de allra bästa och finaste sakerna jag tagit med mig från behandlingshem och terapisessioner är ”ta-hand-om-sig-grejer” som ångest- och depressionshantering. Jag blir lika förvånad varje gång jag gör det – resultaten är omedelbara och stora varje gång. Vad de där ta-hand-om-sig innebär är ju naturligtvis upp till var och en, men för mig är det att konkret ta hand om kroppen, hud- och hårvård, en schysst behandling och sånt där fint. När jag första gången fick det i hemläxa från behandlingskliniken jag hängde på då gav det mig mer ångest än jag ens kunnat föreställa mig. Den där kroppen som jag hatat så innerligt och djupt så länge jag kunde minnas, skulle jag nu plötsligt vara snäll mot den? Den där första uppgiften var att sitta i fotbad en kvart. Det tog ett par veckor av övertalning, litervis med tårar och oerhört stöttande sambo och terapeut innan jag ens vågade försöka. Numera är det ungefär det finaste jag vet – även om det ofta tar emot, allra helst när det som nu är en tung period. Idag bestämde jag mig för att ge mig själv en pre-SPA-upplevelse, lite för att känna efter hur pass okej jag är med att skämma bort kroppen innan jag kommer dit, och dels för att jag ju faktiskt vet om att när jag väl börjar är det värt den eventuella ångesten. En lång dusch med peeling och hårborttagning, ansiktsmask och rengöring, hårinpackning, härliga kroppslotions, fixa naglarna och ett fotbad – naturligtvis med ett glas alkofritt vitt vin och en kanna kolsyrat vatten bredvid. Burkar och tuber från Burt’s Bees, Lumene, the Body Shop och lite annat smått och gott trängs på mina badrumshyllor trots att jag är medveten om att det är ett hemskt ytligt nöje, så blir jag ändå så himla glad varje gång jag kikar i de där hyllorna.

Samtidigt som det sprider små lyckopirr i kroppen att ta hand om den, så ger det mig så vansinnigt dåligt samvete. Vi vita, medelklassfeminister (för jo, det är nog det facket jag får placera mig själv i) är så otroligt duktiga på att upprätthålla patriarkatets dubbel-trippel-hundra-gånger-bestraffning av oss som identifierar oss som kvinnor. Jag kommer ofta på mig själv med att försvara mina ta-hand-om-kvällar med den terapeutiska nyttan i att lära sig vara snäll mot kroppen istället för att plåga den, men det gör mig så frustrerad att jag upplever behovet av att rättfärdiga mig. Feministiska vänner ifrågasätter ibland mina rakade ben eller armhålor. Slät, hårlös hud är det sexigaste jag vet, både på mig själv och andra, samtidigt är jag medveten om att det mest troligt är patriarkatet som lärt mig känna på det sättet. Faktum kvarstår ändå att jag känner mig snygg med nyrakade ben, och vill fortsätta att ta bort de där stråna lite nu och då. Plus att hår under armarna killar och kliar. Någon sa till mig att orakat skulle fungera som ett trademark för feminism (som om social rättvisa är en kommersiell produkt som behöver säljas in..?) men jag har för sjutton katter en drygt decimeter stor feministsymbol tatuerad på överarmen – den syns väldigt mycket tydligare än den eventuella behåringen under mina armar, tackar som frågar.

På samma sätt blir smink med jämna mellanrum en anledning för diskussion, fast då snarare med mina inte särskilt feministiskt intresserade eller engagerade vänner. Smink är inte min grej, även om jag tycker det kan vara trevlig omväxling lite nu och då. Det är inget feministiskt statement (vilket de där vännerna gärna hävdar), det handlar i första hand om att jag är för lat och hellre lägger den där tiden på hud- och hårvård, och till viss del också om att den största anledningen till varför jag blivit duktig på att hantera den där paletten är för att jag i många år använde den för att sminka över ärr och blåmärken – ingen superrolig association att trycka fast i ansiktet.

kakan-podd-ny-iofngxtwDet fina i den här kråksången är att osäkerheten och känslan av att svika mina feministiska ideal faktiskt successivt minskar, till stor del tack vare att jag ”lärt känna” fler sidor av Kakan Hermansson. Hon är superfeministen jag sett upp till sedan första gången jag hörde talas om henne, en comedian queen som kan bryta igenom vilken deppig dag som helst och en av mina absoluta favoriter på den svenska konstnärsscenen. Som om inte detta vore nog är människan dessutom hudvårdsguru. Superfeminist, klok som en hel uppslagsbok och uppmuntrar den (i brist på bättre synonym) tillverkade skönheten, så länge den är subjektivt vald förstås. Sedan ett tag tillbaka följer jag slaviskt hennes blogg på Elle.se, och podcasten Under huden med Kakan Hermansson, och för varje rad jag läser och vare mening jag lyssnar på blir jag lite säkrare på mig själv, och lite mer orädd för att stå upp för att jag faktiskt tycker om att ta hand om min kropp på det där ytliga sättet patriarkatet förväntar sig – för att jag själv vill det. Tack Kakan, du gör mig starkare och modigare.

 

kärlek till en syster

En alldeles vanlig onsdag gick jag och min vän på spelning och dog av lycka. Min vän Josefine aka Kazzen var en av de två fantastiska musikerna som gjorde vår kväll, och det var… Helt. Fucking. Amazing.

Två helt olika (men lika fantastiska) sound, en lokal med så fantastisk akustik att ljudet rullade rakt in i himlen, ekologisk, närproducerad fika och människor som inte är rädda för att våga stå upp och säga ifrån mot världens orättvisa – jag ville att kvällen aldrig skulle ta slut.

Kazzens DIY-platta finns att höra på Soundcloud, hennes hemsida hittar en via den här länken, och min absoluta favoritlåt finns precis här.

Jag menar, vem faller inte för Josefines texter?

Sam han kunde prata tjata envisas och så
så jag fick helt enkelt bara lämna honom och gå
för vem vill slösa tid på nå’n som tigger om sex
i alla fall inte jag, fråga mina ex

något som liknar en krönika

Jag skrev en krönika för någon vecka sedan, som tyvärr inte blev publicerad som jag hade önskat. Vilken tur då att jag har en alldeles egen plattform där jag kan publicera vad jag vill. Här kommer den, alldeles oredigerad och fin!


När jag först flyttade till Karlsborg berättades det med stolthet att här fanns Sveriges lägsta brottslighet. Jag har inga säkra källor på om det uttalandet skulle vara sant, men det fastnade hos mig. Jag ifrågasatte det aldrig, när jag kom hit var jag alldeles för rädd för vad människor skulle tycka om mig – men tyst för mig själv undrade jag över det våld som utövas bakom stängda dörrar. Inte kunde väl någon på allvar tro att det inte fanns?

Den senaste tidens brottslighet kan omöjligt ha undgått någon. Nu pratar jag inte bara om Karlsborg, utan över hela landet. Jag pratar om asylboenden som bränns till grunden. Jag pratar om knivdåd på skolan i området jag hängde som tonåring. Jag pratar om hat och hot på internet. Jag pratar om våld i nära relationer.

Som fjortonåring blev jag kär, ni vet sådär härligt kär som bara tonåringar kan bli, när hormonerna slår i taket. Jag blev kär i den finaste och snällaste jag någonsin sett. Jag kikade under lugg från längst bak i klassrummet, och fantiserade om hur mitt namn skulle låta med ett kosovoalbanskt efternamn. Det lät så vackert. Blyg och hemligt kär smög jag runt i lycklighet – tills mina vänner förstod vem jag drömde om. Eller ja, nu i efterhand kallar jag dem ”vänner”. En eftermiddag, när de flesta gått för dagen trycktes jag in i ett hörn, och mina ”vänner” förklarade för mig att det var bäst att jag la ner drömmandet, annars kunde det gå illa, och jag skulle inte räkna med deras hjälp. Den där retoriken var vardag. Många av mina vänner blev, och blir, utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt ursprung, vem de älskar eller helt enkelt för att de inte passar in i våra snäva normer.

I det lilla samhället Karlsborg finns våld och utanförskap, precis som på alla andra platser. Ju längre tid jag bott här desto fler av de stängda dörrarna har öppnats på glänt, och jag hör fler röster som talar om det som pågår bakom dem. När nu berättelser om våld nästlat sig upp till ytan är den där igen, den där retoriken som jag så väl känner igen. Den där retoriken som går ut på att berättiga hot och våld baserat på okunskap och ovilja att lära känna människorna i vår omgivning på djupet. Den ständiga jakten efter en syndabock, när vi utan att tveka börjar ge oss på det som är annorlunda. Den som pratar ett annat språk. Den som är uppvuxen i en annan kultur. Den som uttrycker sig annorlunda.

Jag lämnade ett sammanhang bakom mig där hat och segregation tilläts råda. Där nedsättande skällsord var en del av vardagsspråket, i alla åldrar och alla samhällsklasser. Det har länge blåst högervindar över hela Europa, och jag kan inte bara stå och se på när vi blåses bort av stormen. Lär känna någon du inte har något gemensamt med. Ta en kaffe på någon av de öppna verksamheter som anordnas för nyanlända och sitt ner och lyssna. Se den som verkar annorlunda i ögonen och hälsa med ett leende. Fråga någon ”hur mår du?” och lyssna på svaret. Vi är så bra på att tycka och tänka, anta och slänga ur oss halvsanningar. Jag lämnade ett sammanhang fyllt av hat bakom mig och kom till en plats jag älskar. Låt oss nu fylla den platsen med kärlek till varandra.

en liten kortfilm

Så, mellan läsningen om hälsopsykologi och flyktingströmmar tar jag mig pauser för att se på dokumentärer. Då kan en till exempel snubbla över den här, som ger en fin och bra skildring ur ett anhörigperspektiv. Att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende får ens hjärta att krossas om och om igen, men du är aldrig ensam och det finns hopp. Ta dig femton minuter och påminn dig själv om det.

när verkligheten kommer närmare

Jag bor i en av Sveriges minsta kommuner. Här finns ett par mataffärer, en högstadieskola och alldeles för få te-sorter att välja mellan. Jag ser vapenbärande militärer mer eller mindre dagligen, och pensionärer som badar i Vättern trots att det är alldeles för kallt. Jag älskar verkligen att bo här, även om jag ofta skämtsamt kallar det för att bo i en håla.

När jag flyttade hit hävdades att Karlsborg hade Sveriges lägsta brottslighet. Jag vet inte om det är sant, och allvarligt talat lägger jag inte så mycket vikt vid det, men oavsett statistiken så har något hänt med den allmänna uppfattningen kring brott. De sista månaderna har ett gäng mer allvarliga incidenter utspelat sig i den lilla bygden, och runt omkring mig hör jag röster som kokar av ilska. Röster som riktar sin ilska mot asylboendet jag bor granne med.

Det här asylboendet, det tror jag allvarligt talat är det bästa som hänt Karlsborg. Missförstå mig rätt, jag älskar den här bygden, men i mångt och mycket är samhället här väldigt verklighetsfrånvänt. Både jag och min man kommer från medelstora svenska städer, och det som för oss är vardagsmat uppfattas ofta som omvälvande och ofattbart här. Som när jag berättar hur många etniciteter vi hade i min högstadieklass. Eller när min man berättar att han vet precis hur enkelt det är att få tag i droger, han som aldrig ens tjuvrökt. Kanske har jag bara rört mig i en väldigt sluten grupp sedan jag kom hit, men jag tror inte att det är hela sanningen. Att det nu finns ett asylboende, att samhället nu har en möjlighet att möta andra kulturer och lära sig vad det innebär att vara verkligt gästfria, det är helt fantastiskt. Det som gör ont i mig är att högervindarna blåser starkare, och gör sitt bästa för att blåsa bort allt det goda.

Att leva i ett multikulturellt samhälle är det mest fantastiska jag vet, och jag är oändligt tacksam över alla de nya vänner jag fått och de relationer jag byggt sedan asylboendet öppnade. Jag har fått en ny bästa vän och syster, fått möta nya perspektiv och tankemönster och jag tror verkligen att mina nya vänner gör mig till en bättre version av mig själv. Det gör så ont i mig att så många människor missar den fantastiska möjligheten, bara för att vi är rädda för det okända. Bara för att vi är så snabba med att döma, och väljer att tycka, tänka och kasta runt halvsanningar istället för att lyssna.

Min dotter är tre år. Hon ser på barnprogram på ryska och leker på arabiska. Hon hälsar alltid på den som sitter utanför matbutiken, och påminner mig när jag glömmer bort att låta henne ge vagnpengen och kramas. Barn har en sån otrolig förmåga att bygga relationer bortom språkgränser, det gör inget att de inte förstår orden i varandras språk, de förstår ändå. Tänk om vi större kunde vara så kloka. Tänk om vi kunde vara lite modigare, och inte bygga murar bara för att vi inte förstår varandras språk eller kultur. Tänk om vi vågade fråga istället, och stanna kvar länge nog för att lyssna på svaret.