att välja bort mammaledighet

Något jag antagligen aldrig kommer att förstå är människor som tar sig rätten att kritisera andras föräldraskap. Det är inte längesedan jag berättade om hur jag blev utskälld på min favoritpizzeria (usch, jag blir fortfarande alldeles uppgiven och fylld av känslor av värdelöshet när jag tänker på det) och när jag nu är ungefär så gravid som en kan bli utan att spricka blir det sådär extra tydligt igen. Varför? Jo, planen är att jag inte ska vara mammaledig.

Jag älskar mina barn, så mycket att det ibland gör fysiskt ont i mig, både den ungen som är på utsidan av kroppen och den som i skrivandets stund fortfarande bor på insidan. Allt fler och starkare röster har dock de senaste veckorna börjat göra klart för mig att det inte räcker, och trots att resonemanget inte är någon nyhet gör det så vansinnigt ont när de där åsikterna uttrycks.

Med vårt första barn var jag hemma på hundra procent i drygt ett år. Min man har fortfarande inte tagit ut en enda föräldradag för henne, till både hans och min stora sorg. Anledningen till att det ser ut så var att vår livssituation just då inte gav utrymme för några andra alternativ. Sedan dess har jag varit distansstudent, vilket inneburit att jag till skillnad från honom kunnat vara hemma med henne utan att förlora inkomst eller ens någon större produktivitet, alltså har jag tagit ut varenda VAB-dag. Nu sitter vi i en ny situation, och det känns fantastiskt roligt att kunna säga att min man ska vara föräldraledig på heltid från dag ett, och jag ska efter den där första två-veckors-bubblan ge mig ut i verkligheten igen efter alldeles för lång tid med sjukskrivningar och studier. Det känns fantastiskt, och är en lösning vi är supernöjda med. Omgivningen? Not. So. Much.

Det där sista var inte riktigt sant. Min man höjs nämligen till orimligt höga skyar, i termer som ”åh, vilken fantastisk man som hjälper till att passa sina barn”, ”vilken familjefar, som är beredd att lägga sin karriär åt sidan” och annat trams i samma kategori. Samma typ av utrop som görs när han lagar snabbmakaroner för övrigt. Jag som mamma å andra sidan, möts istället av attityden att jag är en oansvarig och självisk förälder som inte stannar hemma hos mitt nyfödda barn och ägnar mig åt anknytning, helamning och knyppling – eller vad nu fantastiska mammor förväntas göra när ungen sover. Att det finns bröstpumpar, ett liv utanför jobbet och väldigt mycket kärlek, fysisk närhet och omtanke i omlopp resterande tid av dygnet tycks inte spela någon roll. Som om inte det vore nog – att vi väljer att ha kvar vår 4åring i förskoleverksamhet 15 timmar i veckan är också det ett problem. Märkligt nog tycks inte hon uppfattat att det är väldigt synd om henne, eftersom hon är superarg över att hon numera bara får vara på förskolan tre dagar i veckan istället för fem.

Det här hyckleriet gör mig allvarligt talat helt vansinnig. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan uppleva sig ha rätten att kritisera något så centralt och känslomässigt utsatt som föräldraskapet. Jag är dessutom rätt säker på att de allra flesta föräldrar lever med en intention att göra sitt allra bästa för sina barn, och faktiskt gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar – hur kan det inte vara nog? Det är klart vi måste slå larm när ett barn far illa, men är det verkligen läge att ropa varg för att ett spädbarn får spendera sin första tid i livet med sin pappa eller när en annan får gå i femton timmars pedagogisk verksamhet tillsammans med sina jämnåriga kompisar?
IMG_0072

bröllopsdag och massor av körsbär

För fyra år sedan vid den här tiden sov jag som en stock, söndersprängd av influensa och mediciner, nygift och med en unge som just blivit barnvälsignad. Det där med att fullborda äktenskapet på bröllopsnatten fanns då rakt inte på kartan – tur att det kommer en himla massa andra nätter (och dagar..!) att ligga på istället.

IMGP5115Såhär bröllopsdagen till ära hade vår matbutik bestämt sig för att ha en drive på körsbär, och det passar ju utmärkt när en vill pyssla fram en extra fin mysfika, körsbärsmuffins och körsbärssaft kändes alldeles lagom bröllopsfika deluxe. Tillsammans med pizza, choklad vi smugglat med oss hem från Polen och blommor plockade i diket bakom vårt hus blev det ett sånt där kalasande som är lite som vårt liv är mest – lite lagom improviserat, snurrigt och på det stora hela en väldans massa skoj. Blommorna är antagligen fridlysta eller giftiga eller nåt, och rosorna har jag snott från förra söndagens altarblommor – kanske klassas det som ett mindre helgerån. Saften blev alldeles för utspädd men god ändå, och muffinsen så stora att en knappt orkade pressa i sig dem efter den där pizzafesten. Sådär inte ett dugg perfekt som livet är mest.

Jag tänker att vi egentligen inte har ett direkt harmoniskt äktenskap eller liv tillsammans. Vi bråkar och retar oss på varandra, har valt yrken och framtidsdrömmar som allvarligt talat hade varit ungefär hundra gånger lättare som singlar, lever alltid på gränsen ekonomiskt och är inte överens om särskilt mycket. Den ena vill gå dit näsan pekar för stunden, medan den andra vill planera varje vaken minut av livet. En vill göra allt på en gång, den andra vill vara saklig och låta saker ta sin tid. Den ena är lugn som en filbunke, medan den andra lever med känslorna utanpå huden. En är stabil, den andra ett levande kaos. Ändå passar våra händer alldeles som gjutna ihop.

Någon klok människa sa en gång att det bara är genom sprickorna som ljuset kan leta sig in. Vårt liv är visst alldeles fyllt av sprickor, för trots allt det där krångliga finns knappt ett spår av något mörker.

skanna0023
Vårt bröllopsfoto, av Anna Ileby.

familjefest med höghöjdsbana i Tiveden

IMG_8307

Jag har en syster som är väldigt höjdrädd, men som längtat efter att testa att gå höghöjdsbana. Hur hon löste det? Jo, hon såg till att det blev en familjeutflykt för att inte själv kunna banga.

 

IMG_8342

Okej, så det vore väl lögn att säga att hon var den enda som var nervös när vi började närma oss Ösjönäs ute i Tivedsskogen – det var allt några röster till som började undra varför de inte stannat hemma. Men, som ofta är fallet med min familj var peppen och äventyrslustan starkare än nervositet och rädsla – och tur är väl det, vilket trist liv en skulle ha annars.

IMG_8389

Trots att vi inte har många mil att åka har vi aldrig besökt Ösjönäs tidigare, men det var absolut inte sista gången. Inte nog med att det fanns alla möjliga och omöjliga skojiga friluftsaktiviteter att ge sig på – de är dessutom en del av Ekoturismföreningen, vilket kanske inte så svårt att gissa, är ett initiativ som gör mig lite varm i hjärtat. Vet en inte vad ekoturism är kan en till exempel läsa om det här.

IMG_8383

Efter att ha googlat reglerna för ett par olika höghöjdsbanor runt om i landet var jag så himla nervös för att inte få klättra med runt där uppe, uppenbarligen är graviditet ett tillstånd som flera av de där arrangörerna inte är så peppade på, men vår instruktör sa ingenting om den där kulan som putade ut, och selarna som användes just här satt alldeles utmärkt trots min barba-kropp.

IMG_8372

Det där med att kila runt på slackline tio meter upp i luften som ganska mycket gravid kan kanske uppfattas som den inte mest intelligenta idén, men det funkade faktiskt över förväntan bra! Om inte annat var det ett grymt skönt pepp att inse att min balans faktiskt inte försämrats avsevärt, trots att den där tyngdpunkten har förflyttats en liten bit de senaste månaderna.

IMG_8365

Och det bästa av alltihop? Att swisha över sjön nedanför i fetaste Lara Croft-style förstås.

IMG_8394

att ta sig igenom deppen

IMGP3623

Enligt min läkare pratar vi egentlig depression nu igen. Jag blir så trött – det känns ungefär som om det kvittar vad jag gör eller hur jag hanterar min vardag, med jämna mellanrum smiter den fram bakom ett oväntat hörn och överrumplar mig. Igen.

Herregud. En kan ju sannerligen bli trött för mindre.

 


IMGP3608Eftersom jag trappar ner min bipolär-medicinering (nu är jag nästan helt medicinfri – en högst ovanligt upplevelse..!) sitter inte impulskontrollen där den ska, och då krävs det så vansinnigt mycket disciplin och självmedvetenhet för att inte falla för någon av alla de där destruktiva metoderna – tvångsmässig shopping, självskadebeteenden, sjukliga matvanor, manisk träning – you name it. IMGP3625Istället spenderas i princip all min vakna tid just nu i kreativa, handfasta projekt. Total monster-städning av lägenheten, bygga inredning och småmöbler (sak jag önskar mig just nu – en sticksåg ochen bättre verkstad än mitt kök), ett stapplande försök till att starta en balkong-örtträdgård, superfokus på skrivande och fotande och så vidare i ungefär oändlighet. För att slippa tänka snurrar det dessutom ständigt någon podcast, schysst spellista eller guidad mindfulness-övning i högtalarna.

IMGP3617
Jag lägger alldeles för lite tid på att jobba med min analoga kamera, fast att det är bland det roligaste jag vet. Så, nu passar det alldeles utmärkt med lite CMYK-tid..! 

De här perioderna är alltid väldigt märkliga för oss som familj. Vi har precis avslutat den senaste veckopendlingsperioden, men när min man kom hem någon gång under mitten av den gick han ett varv i lägenheten och frågade direkt om jag var på väg in i mani. På ett sätt är manierna mycket lättare att hantera, även om de blir mycket mer intensiva. En sån här göra-för-att-ta-sig-igenom-deppigheten-period ger mycket bra, konkreta grejer, och ofta påbörjar jag projekt som när det värsta har släppt kan bli riktigt bra och fina resultat, men samtidigt som det byggs sängbord, tre låt-utkast blir skrivna på en dag och kylskåpeIMGP3606t är fritt från varenda liten kladdig fläck är det så mycket ångest, irritation, tårar och uppgivenhet i omlopp att allt det bra liksom hamnar i skymundan. Jael och Richard är så vana vid det här laget att även om det är jobbigt fungerar vardagen och våra relationer förhållandevis bra. Långt mycket svårare blir det med de där relationerna som ligger i nästa lager, föräldrar och syskon, nära vänner – alla de där jag älskar så mycket, men som inte delar vår vardagen. Att stå där vid sidan om och bry sig om, det har jag sådan enorm respekt för, samtidigt som jag inte kan låta bli att bli arg och frustrerad över känslan av att de aldrig förstår. Upplevelsen av att det är okej att jag är deprimerad när det passar i deras scheman, men övrig tid borde jag faktiskt bara ta mig i kragen och rycka upp mig. Deras fullständiga oförståelse för att jag inte kan styra det – antigen håller jag mig distraherad med allsköns projekt eller så reduceras jag till en pöl på golvet, drunknande i ett hav av min egen gråt.

Men projekten blir i alla fall fasligt fina.

IMGP3619
Det här är inte mitt första försök att hålla liv i någon slags växtlighet, men jag har gott hopp om att det kommer gå bra den här gången. Wish me luck! 

 

 

en såndär bipolär förälder

Igår satt jag och några vänner på min favoritpizzeria och åt middag. Såhär i efterhand undrar jag lite varför jag följde med, eftersom jag var trött och smågrinig redan innan, men en måste ju ändå äta. Det var förresten inte bara jag som var trött och grinig, Jael har någon efterhängsen sjuka igen, så vi var på ungefär samma nivå – med andra ord, hon tyckte det var en bra idé att reta sin mamma med att inte äta, hoppa upp och ner från stolen och sånt där, och jag tyckte det var en bra idé att gnälla på henne. När jag mot slutet av middagen verkligen började närma mig gränsen för vad mitt tålamod orkade blev jag tillsagd av en kvinna vid bordet bakom vårt att lugna ner mig. Så fort hon öppnat munnen insåg jag att hon hade rätt, och jag drog efter andan för att be både henne och Jael om ursäkt – när hon tyckte det var en bra idé att börja förklara för mig att att jag inte uppskattade mitt barn och behandlade henne illa, och att jag var en dålig förälder. Behöver jag säga att jag helt sonika reste mig och gick därifrån och hysteriskt lipade resten av kvällen? (Okej, innan tillropen om hur jag nu faktiskt behandlade mitt barn illa börjar spira i våra hjärnor – hennes pappa satt bredvid henne och han är mer än fullt kapabel att ta hand om ungen utan mig).

Jag tror egentligen att vem som helst hade känt sig kränkt av det där, men hos mig biter det så vansinnigt hårt. Jag har själv valt att göra delar av mitt privatliv offentligt genom att föreläsa och blogga, men jag tycker mig ändå fortfarande ha rätten att besparas från andra människors åsikter om mitt dåliga föräldraskap. Först, jag är alldeles övertygad om att jag är precis lika bra och dålig förälder som de allra flesta andra. Jag gör mitt bästa, och ibland funkar det – ibland inte, men jag är rätt säker på att det är så för i princip alla. Jag tror att alla vinner på att vi är ärliga mot varandra med vår otillräcklighet, plötsligt finns utrymme för igenkänning och att finna stöd i andras livssituationer.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en upprörd kvinna som hätskt informerade mig om att mitt beslut om att bilda familj var lika illa som att slå mitt barn. Varför? Jo, för att jag är bipolär förstås. Hennes resonemang var att en bipolär person är så instabil och farlig att om ett barn tilläts finnas i hens vård är det likvärdig med att låta barnet leva ihop med en vuxen som systematiskt misshandladar ungen. Det här väcker så många funderingar hos mig. Ett, hur många bipolära personer har hon träffat egentligen, och vilka är de? Jag vill gärna träffa de här människorna i verkligheten och studera dem, finns de möjligen i en bur på Kolmården? Två, på vilket sätt är det rimligt att anklaga någon en aldrig träffat för att misshandla sitt barn? Eller ja, hon hade väl sett mig på något föreläsningspodium, men vi har aldrig pratat i verkligheten i alla fall. Tre, om vi nu låtsas att bipolära personer av sin natur är sådär instabila och farliga, hur resonerar hon då kring att det faktiskt finns väldigt bra och effektiv medicinering och behandling?

Ett av de största problemen när jag inte medicinerar är att min impulskontroll pendlar mellan att vara låg till nästintill obefintlig. Naturligtvis blir detta ett problem när jag ska ta hand om mina barn, men vi har strategier för detta – min man och dotter vet hur det ser ut när jag närmar mig bristningsgränsen, och säger ifrån att jag behöver lämna rummet, ställa mig och andas djupt en stund innan vi fortsätter prata eller någon av de andra metoderna vi klurat ut. Jag känner också själv när känslorna börjar gå över styr, och efter mycket övning har jag äntligen lärt mig att inte uppleva det som ett misslyckande, utan lämnar situationen, ber om ursäkt, gör om och gör rätt. Eller ja, mer rätt i alla fall. Allvarligt talat tror jag inte att en behöver ha en psykiatrisk diagnos för att behöva göra det lite nu och då.

Jag har verkligen svårt att förstå hur en kan ta sig rätten att anse sig veta bäst och läxa upp människor i sin omgivning. De där mejlen, kommentarerna och ibland till och med face-to-face uppläxningarna är inte ovanliga i mitt liv, de kommer med jämna mellanrum, och i stora stormar när jag skriver texter som den här. Även om de alltid resulterar i störtfloder av tårar, starka och högfrekventa skrik av ilska och tonvis med ångest så brukar jag till slut stilla mig i att det antagligen finns en anledning till varför de där rösterna höjs – att det finns något bakom rösten som jag inte ser eller förstår som förklarar det där beteendet jag inte kan greppa. Fast, även om jag generellt inte är direkt för nätkränk är det faktiskt lite lättare att grina framför sin datorskärm än på den kilometerlånga promenaden hem från pizzerian.

Till dig som skällde på mig igår eftermiddag – jag hoppas verkligen din dotter får den behandling hon behöver och blir bra, jag kan inte ens föreställa mig din oro och frustration. Men vet du? Den där oron och frustrationen ger dig faktiskt inte rätten att kränka och ifrågasätta andra människor.

Ekehagens forntidsby

Eftersom Richard är ledig några dagar nu i veckan bestämde vi oss för att det var dags för ett äventyr. Så, efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för någon vecka sedan att en natt i Ekehagens forntidsby vore alldeles utmärkt!

Vi hade världens finaste grannar!

IMG_8145

IMG_8194

Vi bodde i Bronsåldersbyn, men vi passade naturligtvis på att utforska resten av området och fick lära oss om jägar- och bondestenåldern och tog en sväng genom järnåldern. En stig med fällor och beskrivningar av hur de fungerade fick mig att återuppleva traumatiska barndomsminnen från när jag var där som åttaåring – det är ett mirakel att jag inte var vegetarian redan då, men Jael tyckte det var viktigt att vi utforskade varenda fälla, och berättade med stor myndighet att fällorna som dödade djuren snabbt var helt okej, men de fällor där djuren dog långsamt – ”de borde ingen människa få använda!”. En gravhög utlöste en diskussion om huruvida människor blir zombies efter att de dött och blivit begravda (Richard påstår att det är jag som har fått ungen att tro det, men jag hävdar bestämt att jag aldrig skulle uppmuntra något så fånigt), men vi kom till slut överens om att vi kan ju inte helt säkert veta om det finns zombies eller inte, men vi utgår i nuläget från att de bara finns i våra spel och sånt.

Några fina matbilder arrangerande vi inte, men det gjorde inte så mycket – att grilla halluomi, svamp och tomat i vår lilla bronsåldersby var ändå långt mycket ballare än att få en schysst matbild. Och allvarligt talat ser detta minst lika nice ut nu när jag tittar på det i efterhand.

Rörande överens var vi i alla fall om att det allra bästa på hela utflykten var att paddla i tidsenlig kanot – något vi tog oss tid och frihet att göra flera gånger om.

IMG_8214IMG_8220

Den här sortens avbrott i vardagen är utan tvekan bland det bästa som finns, och på väg hem sammanfattade Jael med en stor gäspning hela kalaset alldeles perfekt; ”mamma, det här var det bästa äventyret, men nu vill jag nog åka hem och sova ända fram till helgen”.

en baby-update: ett märkligt ultraljud

Vi är inne i vecka 25, och plötsligt har garderoben blivit väldigt liten. Något som kommer på köpet med att inte veta om sin graviditet förrän nästan halvvägs är att förberedelsetiden plötsligt blir väldigt kort. På ett sätt är det skönt, vi har kunnat börja bygga bebisbo och förbereda praktiska saker alldeles på en gång, samtidigt som det i vissa sammanhang känns lite som att vi blivit snuvade på delar av konfekten.

IMG_8266Missförstå mig rätt. För oss är det ett sånt oerhört mirakel att vi ens blivit gravida att allt gulligt baby-förberedelse-mys egentligen är småpotatis, men vissa saker känns ändå lite jobbigt att de tappas bort. Jag kan inte ens beskriva hur tacksam jag är över att vi väntar barn, att barnet trots alla mina mediciner mår bra och ser ut som vilken unge som helst och att min egen hälsa fortfarande är hanterbar, även om jag vissa dagar balanserar en stund på kanten. Ändå kan jag inte låta bli att känns mig lite avundsjuk på ”mer normala” graviditeter.

Jag och Jael var iväg på ultraljud för ett par veckor sedan, och trots att allt såg mycket bättre ut än vi ens vågar hoppas på har jag lämnats med en känsla av att något saknas såhär i efterhand.

Vi kom in till specialistmödravården för att avgöra hur långt gången graviditeten var, se över riskerna med min medicinering och diskutera hur den borde se ut resterande graviditet, och försöka upptäcka eventuella missbildningar på barnet. Redan här borde jag insett att det inte skulle kännas som rutinultraljudet vi gjorde med Jael – grundförutsättningen var inte att se och höra sitt barn för första gången, grundförutsättningen var att ta reda på vilka skador min medicinering orsakat, och vilka risker de skapat hittills och kommer att utgöra framöver. Överläkaren jag fick träffa var fantastisk och jag fick en väldigt tydlig och bra medicinsk bild av graviditeten – men det var just det där – hela ultraljudet gick ut på att ge mig en medicinsk bild. Att ta ett foto att ta med hem till pappa, fråga om det var en lillebror eller lillasyster som snurrar runt där inne, försöka kika runt hur bebisen ser ut – det fanns liksom inte med på kartan, varken på besöksprotokollet eller i mitt huvud. Hela det mysiga ”titta, hen snuttar på tummen” eller ”ser du Jael, där är ditt lilla syskon..!” fanns liksom inget utrymme för.

Jag inser att de här känslorna logiskt är helt absurda – jag har fått bekräftat att mitt barn medicinskt mår precis lika bra som vilken annan unge som helst – mot alla odds, något jag inte ens vågat drömma om. Vi har ett helt nytt liv framför oss att bygga relation till och lära känna den lilla ungen där inne, och naturligtvis är det egentligen det enda riktigt viktiga. Men, en liten smula gravid-gnäll ska en väl ändå få ägna sig åt lite emellanåt?

att bara vara familj


Med en man/pappa som spenderat mer eller mindre hela förra året med att bo borta, och sedan veckopendlar i perioder hela våren blir det extra viktigt att ta sånadär dagar när det bara är familj som gäller – göra något prestationslöst, lägga ifrån sig alla telefoner och bara vara lyckliga. 


Eftersom min kropp varit på dåligt humör några dagar bestämde vi oss den här gången för att utforska ett lättvandrat (vi pratar snarare promenad än vandring nu när jag tänker på det…) naturskyddsområde några mil från Karlsborg, vid försvarets överlevnadsskola i Granvik. 


Ibland möts vi av förvånade utrop när vi berättar att vi är lika aktiva friluftsmänniskor nu som innan vi fick barn, och ännu hellre när en graviditet eller spädbarn inte hindrar oss det minsta. Att som småbarnsfamilj möta naturen behöver verkligen inte vara svårare än sådär. En dagstur behöver inte vara mer än tre kilometer, involvera paus för mellanmål och utforska de växter, djur och kryp en råkar stöta på. För de längre turerna finns bra bäranordningar, också för spädbarnet. Om jag ska vara ärligt, även om det kräver lite mer planering att vara fyrsäsongsaktiv med småbarn så är det faktiskt ännu roligare nu än det var innan.

en helg i bilder

Veckan har varit tung – en ny långtidssjukskrivning, obefintligt med sömn och en kropp som absolut inte vill vara kompis är bara delar av historien, men istället för att deppa för missade arbetspass och bristande ork spenderades helgen med outdoorkläder, hajk och Skogsknytte.

IMG_7917

Att sitta bland maskrosorna vid en utkiksplats, laga god mat över öppen eld och sticka tassarna i det iskalla vattnet medan någon plinkar på en gitarr länge bort på gräset. Gunga i skogen, planera sommarens vandring och kräla runt på Friluftsfrämjandets äventyrsbana med de andra skogsknytteungarna – det är lätt att smaka lycka när en vet vart en ska leta. Det behöver inte vara svårare än grillade marshmallows och tacos gjord i eldfat – att gå på ett litet äventyr och äta ute kan vara så vansinnigt mycket mer än en elljusslinga och grillad korv med bröd, och plötsligt är det inte ens särskilt svårt att släppa vardagsstress och oroligheter.

Någon undrade för ett tag sedan hur vi hade tänkt ge oss ut och vandra i sommar, med en allt mer gravid mamma och en fyraåring som just kommit på att en måste gå själv för att hinna upptäcka allt fantastiskt som gömmer sig i naturen. Lite längre fram är planen att berätta mer ingående om hur jag väljer att träna under den här graviditeten, och varför, men för idag – sommarens vandringar är inget jag skulle rekommendera den ovana, gravida vandraren att ge sig på, men don’t worry my friends – det där med vandring har jag, min kropp och mina vandringskompisar koll på. Vi kommer att utgå från basläger med bara några kilometer till närmaste möjlighet till kontakt med sjukvård, packning och bärande är anpassat efter gravidkroppen och vandringsetapperna läggs upp utefter dagsformen. Med mycket träning och förberedelse innan och en flexibel turplanering är en fjällvandring i åttonde månaden absolut ingen omöjlighet.

Och vad fyraåringen beträffar? Härmed tillkännager denna förälder stolt att Jael 4 år i helgen gått upp för kanonbacken uppför Vaberget utanför Karlsborg, och hon behövde bara bli buren på mammas rygg för att få lite kraft efter de allra tyngsta stigningarna – vi snackar alltså en sträcka på ungefär 500 meter med 60 meter stigning. Hon är fucking kickassawesome den där ungen! Sa jag förresten att hon bar ryggsäck med mellanmål och vattenflaska hela vägen upp? Jo jo, jag spricker lite av stolthet här borta.

och det är alldeles på riktigt

Det lilla hjärtat pickar idag igen, och innehavaren av det där lilla hjärtat har absolut inget intresse av att ligga still – Jael gissade igår att hen övar på att dansa.

IMG_7799De sista veckorna har varit några av de mest överväldigande i mitt liv. Från att ha den närmaste framtiden utstakad och uppfylld av diakonutbildning i Stockholm, har engagemanget istället övergått till att måla spjälsäng, planera föräldraledigheter och förbereda Jael på att bli storasyster.

Jag trodde verkligen inte att vi skulle ha möjlighet att få barn på naturlig väg igen. Faktiskt var vi så övertygade om att det var alldeles omöjligt, att det hann gå fyra månader av graviditet innan vi själva visste om vad som var på gång. Fyra månader av obestämbart dåligt mående, trötthet och depression – och det sista i kunde föreställa oss var att det berodde på det där lilla pickande hjärtat.

Från att planera flytt till Stockholm planeras nu hur medicinavvänjningen bäst går till, vad hösten istället kommer fyllas med (förutom babykräks), oändligt många pyssel och praktiska småsaker – alltihop mitt i ett enormt, euforiskt glädjerus som jag knappt vågar tro på. Sedan sparkar hen på något olägligt ställe, och jag påminns om att det är alldeles, alldeles på riktigt.

September känns avlägset, men samtidigt så nära – snart ska vi få träffa dig lilla vän!