önskelista: fina ord att drunkna i

Fina ord att försvinna bort i, det kan en aldrig få för många av och här är några (utan inbördes ordning) jag önskar mig just nu..!

Skärmavbild 2016-07-09 kl. 15.23.22

Okej, Maja Säfströms ”Fantastiska fakta om djur” kanske egentligen är mer för läsare i Jaels ålder, men jag har inga problem med att förföras av hennes böcker likväl som de titlar i bokhyllan som är riktade till en något äldre kategori människor. Plus, vem vill inte lära sig om att uttrar håller handen när de sover och dessutom se fantastiska illustrationer av det?

Starka kvinnor och kloka ord, det är precis vad jag suktar efter den här sommaren. Både Roxanne Gays ”Bad Feminist” och Hanna Hellquists ”En tryckare på Blue Moon Bar” är samlingar av kortare texter, krönikor och essäer – alldeles lagom lättsmält ihop med något isande kallt att dricka i någon av de där små pauserna under dagen. I ”En vacker dag lämnar jag honom” berättar Maria Blomqvist om att leva i, och vägen ur, en våldsrelation. Jag förutspår massor av tårar och ilska, men en fantastisk läsupplevelse och styrka att fortsätta verka mot mäns våld mot kvinnor.

”Stjäl som en konstnär” – sprängfyllt med inspiration och pepp, ja tack! Jag saxar delar av beskrivningen från adlibris: ”du behöver inte vara ett geni, du behöver bara vara dig själv”, och ”kreativitet finns överallt och kreativitet är till för alla”. Jomenvisst serrö, det här är ljuvaste musik för mina öron – come to mama..!
Leif Carlsson är en av mina absoluta favoritteologer – antagligen ligger en del av det i att jag oftast fattar vad snubben snackar om. jag-fattar-ingenting--mojliga-svar-pa-omojliga-bibeltexterEfter att jag läste ”Sex nyanser av Gud” kunde jag plötsligt finna ro i tankegången att Bibelns berättelser är för det mesta fullständigt fucked up (precis som det vanliga livet), fyllda av motsägelser (precis som det vanliga livet) och handlar om alldeles vanliga människor som beskriver sina subjektiva upplevelser av Gud – you guessed it – precis som i det alldeles vanliga livet. Med andra ord, en dagbok lika förvirrad och fullständigt omöjligt att få ett rimligt helhetsgrepp om som vilken annan ärlig dagbok som helst. med-hela-ditt-liv-sexualitet-i-bibeln-och-kyrkanNu längtar jag efter att dyka ner i frågorna jag inte fattar någonting av – och antagligen inte kommer fatta mer av efteråt, men kanske ha en lite ödmjukare och mer nyanserad bild av efter att ha resonerat kring dem en stund. Om inte annat är ju titeln anledning nog; ”jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen” – det är ju fullständigt genialt. (Och när jag ändå är inne på författaren borde jag ju faktiskt passa på att plöja ”med hela ditt liv” också – den har stått på läslistan lite pinsamt länge utan att bli prioriterad nu…)

 

Jag är ju ständigt på jakt efter tips, idéer och inspiration efter ett mer hållbart och självhushållade liv – så ”lev som en bonde – 100 sätt att klara sig själv” är ju alldeles självklart att den får avsluta dagens önskelista. Konkreta tips och beskrivningar på huskurer, fårskötsel och hur en slipper mygg – och dessutom förpackade ihop med Kämpargårds bilder? Jag misstänker att det här kan bli en av de där böckerna som liksom aldrig åker upp i bokhyllan igen – jag ska bara kolla det där först, bara testa den här och tipsa någon om det här…

bilder saxade från adlibris.se, bonniersbokklubb.se och majasbokshop.com.

det stora vemodet

De där dagarna när det är sådär extra tungt, då undrar jag ofta hur jag orkade förut. När jag inte hade man och ungar som släpade upp mig ur sängen på morgonen, när jag var tvungen att motivera mig till att sätta foten framför den andra på egen hand. Tanke nummer två som slår mig är hur i hela friden de orkar med de där dagarna, hur de håller sig ifrån att bli alldeles vansinniga och bara lämna mig åt mitt öde.

Jag förstår att det just nu till största del är en härlig kombo av gravidhormoner, 13615484_1059325300811169_397369495959022870_n.jpgen bipolär och depressiv hjärna utan mediciner och en stor och otymplig kropp som inte riktigt orkar vad jag önskar att den borde som skapar all den där överväldigande ångesten – men att veta orsaken tar liksom inte bort det. Just nu tror jag på fullaste allvar att jag snittar att gråta en timme per dygn, och statistiken över grinighet och irritation är inte mycket lägre. Den där enorma känslan av att inte vara bra på någonting, att inte ha några framtidsutsikter och att allt är meningslöst – den är så svår att släppa taget om, den är något jag levt i så länge, och på något märkligt vis bland det tryggaste jag vet. Även om det är längesedan den var min enda vardag är det långt mycket lättare att tillåta sig själv att drunkna i den än att slå tillbaka de där dagarna.

Men jag vet ju att det kommer andra dagar. Dagar när jag inte kan förstå hur jag ens kan behöva slåss mot det gråa och tunga, dagar när vemodet knappt är annat än ett avlägset minne med bleka konturer. Och fram tills dess är det faktiskt helt okej att grina – även om allt det där saltvattnet omöjligt kan vara bra för hyn.

några favoritpoddar just nu

Diverse sköna podcasts snurrar dagligen i mina hörlurar, och i kombination med min dröm om att starta en egen kommer det väl knappast som en chock att det är ett av mina favoritmedier. Min lista med poddar är ungefär hur lång som helst, men några favoriter just nu känns som en fin grej att bjussa på såhär en slö midsommarförmiddag..!

kakan-podd-ny-iofngxtwUnder huden med Kakan Hermansson
Alltså, Kakan är så fabulous att jag dör lite varje gång jag hör hennes röst. I ”Under huden” gästas hon av kloka människor och snackar hudvård, hälsa, kvinnoideal och livet i stort. Mitt favoritavsnitt so far är absolut #2, där Kakan gästas av Fanna Ndow Norrby – den asballa debattören bakom instagramkontot och senare också boken @svartkvinna.

IMG_8726FMTK
I podcasten Försvarsmaktens träningsklubb försöker Magdalena Kowalczyk tillsammans med gäster ge en bred och sund bild av träning, fylld av pepp och inspiration. Podcasten är en del av Försvarsmaktens satsning ”Försvarsmaktens träningsklubb” med syftet att sprida sin kunskap kring träning och hälsa, där den fantastiska FMTK-appen är verktyget som används. Jag har själv inte använt den tillräckligt länge för att kunna ge en tillräcklig helhetsbild (vänta bara – det kommer), men so far är intrycken jag fått långt över förväntan. Oavsett om en väljer att använda sig av övningsbanken eller träningsprogrammen är appen sprängfylld av inspiration och tydliga instruktioner, jag vågar nog påstå att den är tillräckligt tydlig för att kunna sätta fart på vem som helst – oavsett tidigare träningserfarenhet. Jag använder i första hand passen, vilka absolut inte är anpassade för en gravidkropp i tredje trimestern, men med lite kreativitet och utbytande av övningar funkar det hur bra som helst. Fem av fem toasters..!

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.41.14P3 spel
Det gör lika ont i själen varje gång P3 Spel går på säsongsavslutning, och nu är vi där igen – sommaruppehållet. Men, för dig som inte redan hört alla avsnitt minst en gång finns det avsnitt ända från våren 2011 att lyssna ikapp..! För den som liksom mig hängt med redan från starten kan en ju istället använda sommaruppehållet till att spela de där spelen en inte hunnit med under senaste halvåret. Firewatch, Mirrors Edge Catalyst och sista avsnittet av Dreamfall Chapters står högst upp på min lista – vilka titlar har jag missat vänner?

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.48.54Men Herre Gud, vad tror du på? 
Okej, eftersom senaste avsnittet släpptes november 2015 är det väl kanske inte ett regelrätt tips inför sommarlyssnandet, men jag har fortfarande ett helt gäng avsnitt att lyssna igenom i sommar – alltså får den vara med! Mark Levengood och Henrik Johnsson pratar om tro med diverse kloka människor, alla tror ju på något – Gud, karriären, konsten, sin egen förmåga, att vinna på lotto eller något helt annat – intressanta samtal leder det alltid fram till, oavsett vilket svar som råkar trillar ur munnen på den som sitter mitt emot.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 22.54.42Psyket
I Psyket möter Emmy Rasper kända människor som berättar hur de mår och har mått på insidan. De där samtalen vi borde ha med varandra så mycket oftare i verkliga livet. Ni vet, de där samtalen där en ställer frågan ”hur mår du?” och faktiskt ärligt är intresserad av svaret. Sandra Beijer, Saga Becker, Gabriel Wikström och Farah Abadi är bara några av namnen som står bakom de här fina och ärliga samtalen, och de gör ett alldeles utmärkt jobb med att påminna mig om att ingen är perfekt och att alla faktiskt har ont på insidan ibland.

Okej, så detta är några av mina ämnes-spretiga favoriter just nu – vad lyssnar ni på kompisar? Hit me!

smått & gott jag önskar mig just nu

ODISFNFDFA_A5_300dpi_RGB-500x709.jpgEn dag som denna, fylld av bilåkade och korta solpauser på diverse altaner i alla Västra Götalands buskar och snår passar det alldeles utmärkt att skriva en liten önskelista. 

emil_jensen-top-web_topbild

Biljetter till Emil Jensen i Vara konserthus 9 november. Alltså, Emil Jensen. Ja tack. Live. JA TACK. Jag kompletterar ju också gärna min fandom-hylla med ”om du inte står för något faller du för allt”, boken som bäst beskrivs med hans egna ord:

Den omsusade boken med texter till alla låtar jag släppt, noter och kommentarer, bilder, pyssel, mellansnackstexter, krönikor och tankar för dagen. Och politiska korsord! Allt utom min frisedel från det militära ryms här.

bildkällor: unitedstage.se & emiljensen.se

önskelista träningskläder

Ett ordentligt träningsställ där den här gravidkroppen får plats och mår bra i. Ett par nya löparpjuks hade inte varit helt fel det heller… bildkällor: stellaris.se & sportamore.se

Skärmavbild 2016-06-13 kl. 15.42.10

En kolonilott att spendera sommaren på. Uppenbarligen hade jag lyckats missa att vår balkong ska renoveras i sommar, och vi råkar vara en familj som inte stannar inomhus en minut i onödan. What now? Jo, en kolonilott på området bakom vårt lägenhetshus ligger högt på önskelistan.

Att starta en podcast. Vad den ska handla om, det vet jag inte riktigt konkret än. Kanske ett par vänner som pratar om viktigheter och livet med kloka gästmänniskor. Lite feminism, familjeliv, kreativitet, småbarnsprat, psykisk hälsa och annat sånt där spännande kanske. Med snygga och smarta titlar på varje avsnitt förstås.

Skärmavbild 2016-06-13 kl. 16.13.49

En fin gravid/amningsklänning till septemberbröllop för fina vänner (eftersom någon intelligent människa planerade in vigsel och bf på samma dag…). Alltså, jag längtar så himla mycket! Det svåra med att gå på bröllop med klädkod under samma vecka som en är beräknad att trycka ut en unge är ju bara att en får vara ganska flexibel och ute långt på förhand för att kunna få tag i något fint en känner sig vacker i oavsett om ungen hänger på armen eller ligger kvar på insidan… bildkälla: seraphine.com

Hudvård från Burt’s bees. Ögon-, dag- och nattkräm hade varit så himla fint nu när burkarna hemma börjar ta slut, att sedan få med lite babyprodukter, make-up och annat smått och gott är ju inte heller särskilt tråkigt…

mi_trikasjal_brunsvartrand_s

En långsjal i någon härlig jordig färg att svepa in den där älskade nykomlingen i. Vi har en kortsjal som fungerar alldeles utmärkt under kortare stunder och för att låna ut till den som inte är riktigt van, men för det där vardagliga, vara-nära-goset hade en långsjal varit himla mysigt. bildkälla: minimundus.se

Spela in en EP
, helst av allt tillsammans med han den där pojken som jag spelar ihop med så fort jag får chansen – tänk vad fint att spela in en platta med vår alldeles egen musik. Och tänk att sätta ihop ett schysst musikprogram för att komma ut och lira lite oftare, det hade ju inte heller varit en tråkig idé nu när jag tänker på det.301710

Ett ihopfällbart badkar till minimänniskorna i vår familj. En av de saker som saknas mest sedan vi flyttade till lägenhet (utöver den ofta sörjda trädgården…) är möjligheten att kunna stoppa ner ungen i ett varm, gosigt bad efter en lång dag av nersmutsande. Och att det framöver dessutom kommer få plats två små smutsgrisar däri är ju en fin bonus! bildkälla: jollyroom.se

 

 

 

 

alldeles vanliga söndagstankar

Ett par dagar i veckan tror jag på Gud, resten av tiden hoppas jag.

Jag önskar att jag kunde säga att det var jag själv som kommit på den där klokheten, men i verkligheten tror jag Mark Levengood sa något åt det hållet i en podd jag lyssnade på för hundra år sedan, och sedan dess har det suttit fastlimmat i min skalle, det är ju precis sådär jag känner.

Alldeles som vanligt spenderades vår söndagsförmiddag på gudstjänst, just idag med att lira gospel i en församling några mil från vår egen. Jag älskar verkligen de där tillfällena – visst är det fint att spela på hemmaplan också, men på bortaplan känns det så mycket lättare att verkligen gå all-in i mellansnack och pressa sina gränser lite extra. Framför allt älskar jag att få stå längst fram och möta ansiktsuttrycken på människorna i bänkraderna jag inte känner, försöka ge dem något som stannar kvar en liten stund efter att de sista ackorden klingat ut.

I bilen hem idag kände jag mig trots det ändå så oändligt tom, och först var det alldeles omöjligt att förstå varför. Podcasten som fick agera vår följeslagare där på hemvägen blev Dagens människa, som i just detta avsnittet gästades av Markus Granseth (jag kan vänta medan du lyssnar på avsnittet, det var väl spenderade 35 minuter som en kan ta del av här). Det spottades klokheter åt höger och vänster (som alltid i den där podden..!), men det som i efterhand sitter kvar hos mig är samtalet om att tvivla på Gud. Om Gud verkligen finns. Att ifrågasätta det som händer i livet. Att vara så ärlig med sitt tvivel att det kanske gör lite ont, men ger utrymme att växa och lära sig. Jag tror det ligger något i att vi behöver våga uttrycka våra tvivel – oavsett om de rör Gud (eller vad en nu väljer att kalla det där ”någontinget”), ens eget liv och existens eller meningen med att gå upp på morgonen. Jag satt och funderade på det där en stund – så plötsligt föll bitarna på plats, den där tomheten blev begriplig. Idag ville jag bli drabbad. Inte så att jag vaknade imorse och tänkte att ”idag vill jag se eldskrift på väggen, fixar du det Gud?”, men någonstans i mitt bakhuvud fanns en förväntan och längtan efter att bli känslomässigt berörd av något. Istället fick jag se andra människor drabbas och beröras, men jag själv kunde lika gärna stått på en karaokebar och lallat fram någon gammal rockklassiker med raspig whiskey-voice. Jag kände mig så utanför och bortglömd, samtidigt som de där berörda ansiktsuttrycken gjorde hela min dag. När jag väl kom på det där, då blev jag arg. Här hade jag stått och pratat med fina ord och mött alla de där ansiktena, sett hur människor blev berörda och fick med sig något viktigt och vackert och så ska jag spendera den 45 minuter långa bilresan hem med att känna mig som en hycklare? Gud, seriöst, sometimes you’re a bitch.

Ett par dagar i veckan tror jag på Gud, resten av tiden hoppas jag. Vissa dagar är jag alldeles nykär och vill bara ha mermermer. Andra dagar, som idag, gör Gud mig mest förbannad och frustrerad, vilket oftast slutar med att jag önskar att vi skulle göra slut helt och hållet – fast jag vet att jag alltid kommer tassande tillbaka några timmar senare. Och det är helt okej. Jag undrar vilken slags dag det blir imorgon?

att inte credda varandra tillräckligt

Något som snurrat fram och tillbaka i mitt huvud ett tag är det här med hur jag uppmuntrar människor i min omgivning. Kanske borde någon som inte är jag själv egentligen göra den här bedömningen, men jag tror (och hoppas..!) jag är ganska bra på att uppmuntra och peppa människor i min närhet. Någonstans jag inser att jag nog brister är dock när det kommer till min datorskärm.

Jag tycker verkligen att det är superviktigt att berätta varifrån jag får min inspiration, vem som har ritat mönstret jag syr efter eller vem som peppande mig till att göra något viktigt. I verkliga livet kommer det naturligt, och när jag skriver om allvarliga och viktiga saker kan jag dubbelkolla min info flera gånger innan jag publicerar något, källhänvisning är uppenbarligen något jag har präntat in riktigt ordentligt att jag behöver hålla på med. Undantaget, har jag insett, är när jag är kreativ och delar med mig av det i bloggformat. Ta det här inlägget till exempel. Jag utgår från att varenda människa följer samma bloggare som jag, och fattar att det är inspirerat av (och kanske ett svar på nu när jag tänker på det i efterhand..?) Sandra på atilio, som skrev ett inlägg på samma tema kort innan jag påtade ihop mitt (alltså seriöst, Sandra. Jag kan verkligen inte hitta inlägget. Om du vet vilket jag menar, kan du kommentera med en länk så jag kan påbörja min hårdträning i att källhänvisning?). Inte katten vill jag att någon ska känna att jag plockar cred av deras kloka idéer, känna sig förbisedda eller inte få den uppmärksamhet de förtjänar.

Så, det är nu med högtidlig stämma jag med omgående verkan inleder projekt hårdträning i källhänvisning. Mål med projekt: bli minst lika bra på att credda på internet som jag är i verkligheten. Minst..!

en önskelista

 

 

Snart fyller jag 25. Är det meningen att en ska önska sig något då? En bok eller två kanske. Vinterkläder eller vacciner från Unicef?  Något gott te, eller vegansk inspo? Jag vet inte. Mest av allt önskar jag mig att bli antagen till diakoniutbildningen. Att jobba vidare för Shedo. Att fortsätta orka vara idealist och slåss för det som är viktigt. Att det rinner ny musik ur min hjärna. Och kanske en kaka.

Förresten..! Fylla 25 är ju en jättebra anledning att börja bygga hemmastudio..!

 

Bild1

 

projekt #365gratitude2016

Skärmavbild 2015-12-28 kl. 22.04.51
Saxad från 365grateful.com

Jag gör mitt allra bästa för att vara tacksam, alltid. Jag känner själv att det låter lite cheesy, men det är verkligen sant. Jag har spenderat så stor del av mitt liv med att vara sjuk och balansera på gränsen att om jag någonsin ska kunna bli stabil på rätt sida måste jag ständigt öva på att se det goda och fina i mitt liv.

Häromdagen när jag scrollade igenom min Facebook fastnade jag framför ett klipp som handlade om projektet #365gratitude, och efter de där två minuterna var jag såld. Tänk att spendera ett helt år med att öva på att fokusera på det som är positivt och vackert i livet, vilken grej..! Så, det är precis vad jag planerar att göra!

Med start 1 januari är planen att ta ett foto på tema tacksamhet varje dag under året. Varje dag publiceras ett foto på instagram under #365gratitude och varje vecka väljer jag en favorit som framkallas och klistras in i ett pyssligt album. Det kommer bli så fint..! Kanske håller jag i, kanske trillar jag bort – oavsett känns det som ett roligt projekt att prova på!

Alltså, jag är så himla pepp och har ungefär hundratusen idéer på hur jag ska genomföra mitt pyssliga tacksamhetsår. En önskedröm vore till exempel att få köpa den här polaroid-printern (hint – ni vet att jag fyller år snart va?) och kunna använda alla fördelar med att fota digitalt men ändå få äktheten och kvalitén av en instantcamera. Och jag tänker att det finns så många sätt att bygga ut idén under året – scrapbooka, fota, spela, måla, skriva, dansa och skapa – jag är så hiiiimla pepp!

Care for inspo? Kolla in e-booken! 

Skärmavbild 2015-12-28 kl. 22.06.56
Saxat från 365grateful.com

 

ett tyskt inbrott senare

Tidigare i IMG_5917december fyllde min pappa 45, och då åkte vi till Tyskland och hade familjemys – bo på hotell, gå på julmarknad, äta middag och sånt där skoj.

IMG_5776Vi visste inte säkert vart vi var på väg förrän vi svängde in till Kiel-färjan, det hade lagts stor vikt vid att ingen förutom pappa och fru visste vart vi tog vägen..! Jag och min äldsta syster hade svårt att hantera frustrationen av att inte veta, men vi överlevde bevisligen den stressen. Så, vi tog oss till Kiel. Åt mat, dansade, sjöng och skojade i våra hytter och gav vår pappa episka födelsedagspresenter. Potentiellt har vi förorsakat hans död, eftersom den ena presenten var att köra en sväng porsche och lamborghini, men han kommer i alla fall ha lyckliga sista trettio minuter i livet.

Vi kom till Tyskland. Spenderade två timmar i Tyskland. Någon idiot slog sönder min bilruta och stal min systers handväska. Förbannade Tyskland.

IMG_5815Alltså, det här med att få bilen förstörd i ett land en inte har någon koll på, det var en aning stressande. Det syntes inte jättemycket under dagen, men stressfinnarna dagen efter avslöjade mig. Två timmar hann vi kila runt i Kiel, sedan hittade vi bilen sönderslagen, blev inlåsta i parkeringshuset och försökte få tag i säkerhetsvakter och polisen – båda två gick lite sådär. Övervakningskamerorna var sönderslagna, och alla jag ringde hänvisade till någon annan. Under tiden medan jag försökte hitta någon som ville hjälpa mig byggde min pappa en provisorisk ruta av ett duschdraperi och silvertejp (det var sannerligen en fantastisk syn..!). Till slut, många telefonsamtal senare (min telefonräkning kommer inte vara nådig efter det här…) IMG_5944kom vi ut ur parkeringshuset och lyckades snurra oss fram till närmaste polisstation.

Vi trodde att den nervösa, lite jobbiga biten skulle vara att göra en anmälan på ett språk vi inte kunde, men icke. Det som gjorde oss nervösa och gav tunghäfta, det var polisen som tog hand om oss. Han var snygg nog att vara med i en dansk dramaserie. Både jag och Jenny dog. Så, i en dryg timme satt vi inne på ett kontor ihop med den antagligen snyggaste snubben i Tyskland och skulle försöka reda ut vad vi skulle göra härnäst. Och gjorde vårt bästa för att hålla masken.

Så, vad gjorde vi?

Jo, vi hade en fantastisk helg i Lübeck. Julmarknad, restaurang och pariserhjul, skratt och bus och sånt. Som extra krydda körde vi från Lübeck och hem utan någon sikt på höger sida av bilen, och det gjorde hela resan fantastiskt spännande..! Framför allt var det festligt att köra över Öresundsbron med en ”ruta” som fungerade som vindfång (gränspolisen tittade väldigt konstigt på oss) – och tänk vilken lycka jag kände när vi fick en tid för att få en ny ruta! Nu ska jag bara få bort allt glassplitter från passagerarsätet…

att ta hand om sig

Min behandlare i Alingsås envisades med att ge mig ”fotbad” som hemuppgift. Jag förstod aldrig riktigt grejen med varför hon tjatade om det där fotbadet, och ska jag vara ärligt struntade jag i just den uppgiften i princip varje gång. Nu börjar jag förstå vad hon var ute efter.

Jag har alltid varit usel på att ta hand om mig själv. Inte i första hand att jag alltid varit urdålig på att ta hand om min kost eller kropp i största allmänhet, utan det där mysiga ta-hand-om-sig-självet. Jag har aldrig tyckt jag varit tillräckligt mycket värd för att sitta ner och ta hand om mig själv. Sitta i ett hörn av soffan och läsa en bok. Vira in sig i en filt och se på en film en längtat efter. Göra ingenting. Sitta med ett fotbad. Måla naglarna i tio olika färger. Spendera en stund med att inte prestera.

Ikväll sitter jag med tassarna nedstuckna i vatten så varmt att det bränner, en kopp pepparmyntate, tända ljus och en gosig unge tätt inkrupen under armen. Några torkade blåbär och svarta vinbär, och snart är barnprogrammet slut. Snart läser vi ett par kapitel om Mumin i ”Trollkarlens hatt” och krypa ihop i pjamasar i sängen. Jag gissar att jag äntligen har lärt mig, och det är det finaste som finns.