Just another selfie

Det är en långsam selfie, men den går framåt. Jael frågade mig förut vad det var jag höll på med – ”vad ska det blir egentligen mamma?”, och allvarligt talat ser jag inte slutresultatet i huvudet än, men det känns lite som halva grejen. Tanken är att den ska växa fram successivt, med delar från olika tidpunkter och med olika symbolik. Det innebär ett stort mått tålamod (vilket jag inte har) för att låta det växa fram långsamt, men det kommer vara värt det. Här kommer lite process!

 

Fyra timmar en fredag

IMG_3995
Älskar redan det här.

Det här med att schemalägga skapande. Det låter för mig absurt, men uppenbarligen funkar det. När en av anledningar inte kan sitta på sitt kontor får köksgolvet agera studio några timmar, och mitt i köksstöket kan en till exempel jobba på en selfie, ett digital print och lära sig en ny teknik.

Efter fyra timmar schemalagd skapande har en inköpslista och en önskelista formats i min skalle.

Inköpslista:
• Rengöring för stämplar (eftersom jag upptäckte att den var slut, en halvtimme efter att jag använt dem…)
• Decoupagelack (trälim och vatten i all ära, men nej tack.)
• 
Toner till skrivare (uppenbarligen har jag gjort slut på den. Igen.)
• 
Dubbelhäftande tejp (fattar inte hur den kan ta slut så fort.)

Önskelista:
• Bra penslar. (Sorry Jula och IKEA – era penslar är okej, men jag blir lite trött på att peta bort penselstrån var tredje minut.)
• Självhärdande lera (Because, självhärdande lera!)

Så, vad tar vi med oss idag? Jo, att inte bara ångest föder kreativitet – det gör tidspress och att ha barnen på förskolan också.

Let’s take a selfie

 

fullsizeoutput_173d
Ur ”Let’s take a selfie”

Idag jobbar jag med ”Let’s take a selfie”, en mixed media som slutligen ska hamna på canvas. Den första delen är klar, en fotad akvarell, och idag velar jag fram och tillbaka med hur jag ska ta mig an del två.

Jag kan verkligen inte ta selfies, den där sorten med framåtvänd kamera i mobilen. Jag gör mig generellt inte bra framför kameran, jag passar bättre bakom den – att försöka fånga ett ögonblick av mig blir liksom aldrig bra. Min selfie kommer istället att fånga olika delar, olika stunder och tidpunkter i olika bildformat. Lite mer av helheten.

För drygt ett år sedan försökte jag fånga uppgivenhet, och fotot nedan är resultatet. Ett pixligt, svartvitt öga. Idag har jag printat bilden på vanligt a4-papper för att experimentera mig fram till vad det ska bli av den. Jag har kalkerat den (jag behöver verkligen skaffa ett ljusbord…), tecknat den på frihand (inget alternativ för övrigt) och helt sonika rivit ner den och pusslat ihop igen. Jag har redigerat den i datorn och brainstormat idéer i skissblocket, men allvarligt talat börjar jag nog luta åt att låta den vara precis som den är, alldeles naken och med tydliga pixlar. Vad tycker du?

 

IMG_2409
Originalbilden till del 2 av ”Let’s take a selfie”

Ångest föder kreativitet

Det var en sån där natt i våras när jag inte kunde sova, precis när hypomanin började smyga sig på. Plötsligt stod det fullständigt glasklart, mitt projektarbete skulle naturligtvis handla om hur det är att leva med psykisk ohälsa i en frikyrkokontext och vilket medie är bättre att förmedla känslor genom än konst?

Jag har varit så inspirerad hela sommaren, idéerna har ploppat upp som svampar ur marken och jag har skisser liggande högt och lågt. Så började hösten, och starten blev mycket tyngre än vi trodde. Pendlande, övertid och barn med separationsångest – de dagar vi plockat ur diskmaskinen har känts som mindre mirakel.

Det är torsdag när jag skriver det här, och det var i tisdags det rann över fullständigt. Ett par, tre incidenter, som i vanliga fall gjort mig frustrerad och kanske orsakat en timmes självömkan slutade i två dygn av tårar. Men, ångest föder inspiration.

Att stå så naken som när tårarna rinner i ett offentligt rum utan att de går att stoppa, det är en av de värsta sakerna jag vet. Vad jag aldrig lyckas komma ihåg när det händer är att när tårarna tagit slut har inspiration och kreativitet vuxit fram som jag aldrig själv kan frammana.

När jag skriver det här ligger det skisser över hela köksbordet, jag har börjat samla ihop grejer för att flytta in arbetet till kontoret och arbetsron igen, fingrarna flyger över tangentbordet och tårarna slutade bränna för tidsålder sedan. Idag är en bra dag.

Välkommen in till mitt psyke – Ett konstprojekt

Jag är tillbaka i etern, och den här gången med ett uttalat syfte. Som en del i min diakonutbildning arbetar jag med ett konstprojekt; ”Välkommen in till mitt psyke”. Eller ja, det är arbetsnamnet i alla fall. Under arbetet kommer den här plattformen få fungera som loggbok och bollplank tillsammans med er.

Projektet fokuserar på psykisk ohälsa i en frikyrkokontext, och består av alla former av kreativt skapande jag kastar mig in i. Materialet är gammalt, nytt och allt däremellan och det mest spännande är att jag fortfarande inte vet vart projektet tar vägen. En utställning? En e-bok? Något helt annat? Jag vet inte än, och det är både en utmaning och oerhört inspirerande att inte ha kontroll över slutresultatet.

Jag vill ha tankar, åsikter, reflektioner och funderingar. Kanhända frågar jag om jag får citera dig, men jag kommer aldrig ta med mig något av det som skrivs här, via facebook eller på mail utan att först be om lov.

Är du en av de som hittar hit via facebooksidan? I så fall är du välkommen att följa med över till fb.me/amytuesdaycreations, dit jag nu flyttat. Jag är så sjukt pepp och inspirerad, jag hoppas du vill hänga med!

IMG_0322
Ur ”En alldeles vanlig utekväll”

Tackar som frågar – visst är jag bipolär!

Igår var det World Bipolar Day, och hela dagen funderade jag fram och tillbaka – skulle jag dela vidare någon av alla de awareness-videos eller texter som cirkulerade i mina flöden? Skulle jag sträcka upp handen och säga ”här är jag, jag inte är sjuk i huvudet – rätt många människor tycker jag är helt okej..!”, göra mig själv till en talesperson för det som gör mig fantastisk och fruktansvärd på samma gång?

Det finns så många sidor jag skulle kunna berätta om. Hur jag under en period kan vara fullständigt övermannad av djup depression, för att en annan vara sprudlande uppslukad av hypomani. Hur jag vid sällsynta tillfällen drabbats av psykotisk mani eller hur kroppen ibland bestämmer sig för att det räcker med någon timmes sömn per dygn.

Det finns så många fina sidor. Att få vara överdrivet kreativ och innovativ, att ha en blixtsnabb slutledningsförmåga och kunna jobba intensivt och högpresterande. Vissa gånger. Andra gånger är den simplaste tankegång alldeles obegriplig, att gå upp ur sängen ett berg att bestiga och att fokusera på ett vardagligt samtal är så uttröttande att jag blir illamående. Det är så lätt att starta stora, imponerande projekt, men är de inte avlutade när hypomanin klingat av är det den ångestdrabbade perfektionisten som får avsluta dem, inte sällan ackompanjerad av panikångest och tårar.

I flera av de kristna sammanhang jag rör mig har jag fått veta att jag borde sluta medicinera, att det enda jag behöver är förbön och hängivenhet. Då får jag sådan lust att skrika och svära – förstår de inte att utan mina mediciner klarar jag inte att ta hand om mina barn? Förstår de inte att utan medicinering hade jag aldrig kunnat sköta ett arbete, engagera mig politiskt, fokusera på minsta lilla eller ens gå till den där gudstjänsten? Förstår de inte att orsaken till att jag nu varit sjukskriven i ett år beror på att jag tvingades sluta medicinera under graviditet? Visst, jag sparar ju föräldradagar förstås, men tro mig – det är inte värt det.

Att få en diagnos var helt fantastiskt. Plötsligt fanns det en förklaring till mycket av det trasiga, en självförståelse och möjlighet att lära sig hantera de värsta topparna och dalarna. Visst finns det baksidor – mediciner är dyrt, jag har klippkort på sjukhuset, inte ens försäkringsbolaget som godkänner yrkesmilitärer vill försäkra mig och ja – jag har flertalet gånger varit suicidal, men det goda vinner. Visst kan det vara frustrerande, både för mig och min omgivning, men det goda vinner ändå – utan att tveka.

Jag slåss ständigt för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, genom mitt arbete i föreningen SHEDO och alla rum jag rör mig i. Min dröm är att som diakon kunna fokusera på psykisk ohälsa, att vara opinionsbildare, fortsätta föreläsa och informera. Naturligtvis måste jag vara talesperson. Naturligtvis måste jag stå upp för det som formar så stor del av den jag är.

monthly makers: tema leksaker

Uppenbarligen används den här bloggen just nu enbart till att presentera månadens bidrag till Monthly Makers, och i oktober var livet tydligen dessutom så upptrissat att jag inte ens fick in bidraget i tid. Men, en kan ju inte lyckas jämt. Mellan rehabträning, jobb, studier och familj prioriteras inte skrivande särskilt högt – men skapande däremot finns det fortfarande tid till!

fullsizeoutput_8ad

Så, några dagar för sent kommer i alla fall ett litet uppvisande av oktobers alster, på det fantastiska temat leksaker. Nu finns ju redan samlingsinlägget publicerat, och det är så himla många fina grejer, in och kika vettja! Redan när jag fick veta vad månadens tema var visste jag vad jag ville göra, och en av oktobers första riktigt fina höstdagar kilade jag iväg till sågen och köpte hem rundstav och golvlist. Träpärlor och stabilt snöre hade jag redan hemma, så det var bara att sätta igång. Ett litet borr här, ett litet borr där och vips – med inspiration från Sandra stod det plötsligt ett alldeles utmärkt babygym i vardagsrummet! Nu följde jag inte hennes instruktion till punkt och pricka, men vill en göra ett eget är den alldeles utmärkt att antingen följa rakt av, eller som jag – använda som utgångspunkt och sedan freebasea (hur stavas det ens?) lite.

fullsizeoutput_8ac

Jag passade på att plocka hem lite extra rundstav, och av en av de överblivna bitarna blev det en mobil att hänga över skötbordet. Konstruktionen är superenkel. Rundstaven är 30 cm lång, och har ett gäng borrade hål – 1,5 cm in från varje ytterkant, och med 6 cm mellanrum över hela längden. I de två yttersta hålen sitter träpärlor på undersidan med ett långt snöre mellan som jag valde att sätta en liten träring på i mitten för upphängningen, men det går ju lika bra att hänga direkt i snöret. I de fyra resterande hålen sitter pärlan på ovansidan och håller fast snöret med ett tyghjärta sytt av spillbitar i varje ände. Lätt som en plätt, och inga problem att byta ut leksakerna om en skulle vilja. Fast, sötkorven som spenderar tid på vårt skötbord är helt såld, så det känns inte som att det blir aktuellt inom den närmaste framtiden… Monteringen krävde lite klurande innan jag fick till det eftersom vi har betongtak, men en behöver ju inte göra det onödigt svårt för sig – en träkonsoll i väggen med en fastskruvad krok i änden var det enda som behövdes för att härligheten skulle sitta som en smäck.

img_1059
Slut på monthly makers-rapport! Men, snart är den tionde, och då är det äntligen dags för nytt tema. Tills dess, håll till godo med gullighetsbild. Tjohoo!

monthly makers: tema bokstäver och ord

En kan ju tycka att det efter en månads tystnad är dags för en uppdatering – vad hände med den där brutna vristen? Lyckades ungen ta sig ut, eller bestämde hen sig för att bosätta sig permanent där inne? Hur går det med husbyggandet, blir det något dockhus eller vad? Vad hände med höstterminen, hur spenderas den? Well my friends, ni får vänta ett tag till – idag är det inte de sakerna som står i fokus, utan naturligtvis månadens bidrag till Monthly Makers.

Temat för månaden har varit bokstäver och ord, och trust me – antalet idéer har inte varit något problem på de ledorden..! Vad som istället har kommit i vägen är det där livet och det enda som saknats har varit ork. Men, en fin grej den här utmaningen har lärt mig och ständigt påminner mig om är att alla projekt behöver inte vara så vansinnigt ambitiösa, det går alldeles utmärkt att skapa med små medel och bara en kort liten stund, och en behöver inte vara mindre nöjd med sin prestation för det. Så, here it goes!

img_0863

The world wide web svämmar ju över av bilder, ord och finhet – det mesta av vilket faktiskt någon annan äger rättigheterna. Men, i gömmor och skattkistor lite lagom dolt under internets alla snårigheter och tjocka copyrightdimmor kan en hitta material fritt att använda. En av mina favoriter är Angie Makes, vars gratismaterial varit grunden för de senaste orden som nu pryder vårt hem. Schyssta typsnitt finns ju också i överflöd om en lägger lite tid på att leta, och plötsligt är det inte så svårt att fixa schyssta inredningsdetaljer. Printat med alldeles vanlig färgskrivare på alldeles vanligt A4-papper och sedan monterat – de blå är urklippta i något som liknar A6-format, och helt sonika fäst med dubbelhäftande tejp på kartong. Tavellisterna, både den hängande och den lilla stående minilisten är ihoplimmade av överblivna färgblandarpinnar som blev över från dockhusbygget. Nothing fancy, men alldeles lagom.

img_0871

Och ja, jag är ganska enkelspårig. Naturligtvis gick jag på en pepp-text och en Tove Jansson. Nytänkande kan jag bli när jag om något år får sova hela nätterna igen. Med risk för att ytterligare spoila en av de där inledande frågorna – adjöss vänner, det är dags att torka babykräks. Igen. Herregud, det här är utan tvivel ett av mina torftigaste blogginlägg någonsin. Slut på svammel.

monthly makers: tema pärlor

Än en gång är vi framme vid slutet av månaden, vilket betyder två saker: räkningar ska betalas, och månadens bidrag till monthly makers ska presenteras – den senare av de två är märkligt nog alltid mycket trevligare..!

IMG_0317Tema pärlor. Redan första dagen hade jag ungefär femhundra idéer, och i alla fall trehundrafemtio av dem står fortfarande kvar på att-göra-listan. När jag får sådär många idéer får det ibland snarare motsatt effekt mot vad jag skulle önska – jag vill så mycket att jag blir näst intill handlingsförlamad och får inte gjort ett skvatt istället, kanske är det helt enkelt för svårt att bestämma i vilken tråd jag ska börja nysta. Till slut lossnade trots allt rätt garnände. Mitt upp i benbrott och förlossningsnervositet ska våra vänner gifta sig, och det här med att hitta en outfit som funkar oavsett om en är gravid eller inte och som helst också ska klara eventuell amning mitt under kalaset har inte varit det lättaste. För några veckor sedan hittade jag äntligen en klänning som matchade alla mina kriterier, och när nu månadens tema var pärlor passade det ju alldeles utmärkt att knåpa ihop små trevliga accessoarer.

IMG_0336

Lite lagom pilligt, stilrent men personligt och bara tillverkat av sånt som fanns i skåpet – mycket bättre blir det inte. Att det hela sedan dessutom gör sig fantastiskt bra ihop med husets senaste tillskott i nagellackshyllan – ”british rose” från Body Shop, gör att jag till och med kan förbise att jag inte kommer kunna ha vackra skor på mig och måste stappla fram på kryckor. Min man föreslog att jag virar in dem i matchande sidenband dagen till ära – det är ju onekligen en festlig idé..!

Jaels bestämde sig för att göra ett eget bidrag den här gången – närmare bestämt ett par pärlplattor med maxi beads. För att hålla ordentligt för lek och vadhelst annat hon kan tänkas hitta på att använda dem till bestämde vi oss för att testa att köra dem i ugnen. Sagt och gjort, efter att ha strukit dem som vanligt plockade vi loss kreationerna från plattorna och skjutsade in dem i ugnen på en plåt med bakplåtspapper. 200° i drygt fem minuter, och nu håller de för ett mindre kärnvapenkrig – eller i alla fall att agera gunghäst åt mjukdjuren. I intensitet är de båda mer eller mindre likvärdiga.

Jag längtar efter att se vad alla andra pytsat ut, och att fortsätta pricka av alla punkterna på min egen inspirationslista..! Den lär ju inte bli kortare av att se de andra fantastiska alstren tänker jag… Vet du inte vad monthly makers är ännu? Då föreslår jag att du genast klickar dig in här och kikar runt, så förstår du snart vad det hela handlar om. Snart är du antagligen lika skapande-pepp som jag och min fyraåring, så för sjutton katter, ta chansen att testa att hoppa på inspirationståget vettja! Det där är för övrigt nog det finaste med hela grejen – att jag och min fyraåriga unge kan vara med i samma utmaning och få ut precis lika mycket inspiration, pepp och skapandelusta. Jag är så himla glad över de där fina människorna som lägger sin tid och energi på att dra i detta. Tack så mycket!

blodomloppet som inte blev som vi tänkt

De här senaste dagarna har varit så händelserika att jag knappt riktigt vet vart jag ska börja – men rimligtvis med det där blodomloppet, när det nu var ungefär där det började spinna loss.

Blodomloppet är ett av mina absoluta favoritevent under året, och i år hade vi skrapat ihop oss till två fulla bilar som skulle åka och vara med på kalasandet i Örebro. Jag och Jael var anmälda till en 5 km barnvagnspromenad, och Richard skulle tävla på milen. Så i början av veckan bestämde sig ungen i magen för att hen också ville vara med och leka, så plötsligt låg vi i närmare två dygn av kraftiga förvärkar och var helt säkra på att vi snart skulle vara fyra. Icke sa nicke, ungen hade visst bara ropat varg – men eftersom också förlossningen trodde att detta innebar att det inte är många dagar kvar bestämde vi oss för att ställa in. Så sent som i onsdags kväll var jag helt säker på att det inte skulle bli något Örebro för oss, men när jag på torsdagen inte kände minsta lilla aning om förlossning, kroppen mådde bättre än de senaste två veckorna och dessutom hade en MVC-tid där barnmorskan tyckte det var helt okej att ta den där promenaden så länge jag hade en promenadkompis bestämde jag och Jael oss för att ändå åka med. Tji fick jag.

14022106_10210774963314169_3418802016611297472_n

Väl framme var jag så himla glad över att vi åkt med – det är verkligen ett så himla mysigt event. Jael totalpeppade inför starten av lilla Blodomloppet, och när hon väl i mål triumferande visade upp sin medalj och banan kunde dagen bara bli alldeles fantastisk. Tänkte vi. Vi splittades upp till respektive starter, och jag skuttade med min ytterst höggravida kropp, barnvagn med trött unge och syster till den där barnvagnsstarten. Blöta av regnet men glada och fnissiga ändå började vi gå – och kom ungefär 250 meter – sedan bestämde sig min fot för att parkera sig i en grop. Uppenbarligen var resterande delar av kroppen inte riktigt överens om hur bra idé det var att pausa just där, eftersom det resulterade i en fot som vek sig åt fel håll, en kropp som chockad ramlade ihop på marken och en högljudd KNAK som senare skulle visa sig vara en fraktur i vadbenet. En kan ju blir trött för mindre. Min stackars syster fick försöka få tillbaka den där höggravida kroppen, den trötta fyraåringen och barnvagnen till starten – vilket gick lite sådär. Halvvägs tillbaka sjönk jag ihop i en hög, och där blev vi kvar de närmaste en och en halv timmen. Alltså, det var inte så mycket annat att göra än att skratta åt eländet. Fyraåringen fick åka med en syster hem, och jag och Richard spenderade natten på akuten för att undersöka den stackars oföddingen och det det benet. Oföddningen var märkbart stressad, med förhöjd hjärtrytm och minskade rörelsemönster, men inte så det var någon fara. Den enorma stressen som släppte när vi fick det bekräftat – det var ungefär lika överväldigande som när smärtchocken släppte, fast åt det positiva hållet istället.

IMG_0218
I skrivandets stund ligger jag och lyssnar på ”Hattifnattarnas hemlighet” med den där fyraåringen och undrar hur i hela friden en förlossning ska gå till nu. Efter ett par dygn med smärta som fått mig att kräkas, gråta och gnyende gunga fram och tillbaka börjar jag äntligen kunna tänka rakt igen – men då kommer det andra. Det är tio dagar kvar till beräknad förlossning, och jag kan inte ta mig från sovrummet till köket utan att stanna minst tre gånger av smärta och utmattning. Trots en ordentlig fraktur får benet inte gipsas, vilket innebär att de där två trasiga benbitarna ligger och vibrerar mot varandra – en smärta jag tidigare inte kunnat föreställa mig. Resten av kroppen värker konstant av felbelastning, och med varenda liten sammandragning blir jag rädd att förlossningen ska dra igång.

IMG_0217
Så tänker jag ett varv till, och minns hur mycket starkare kroppen är än vad jag tror. Att jag inte är minsta lilla rädd för ett eventuellt kejsarsnitt om det är vad som krävs, och att jag har spenderat de senaste två åren med att plugga och bli riktigt duktig på hur kroppen funkar och hur jag ska göra för att få tillbaka den på banan igen. Jag kommer stå på den där startlinjen nästa år igen, även om det inte alls känns så nu. Och allvarligt talat – historien om vårt blodomlopp 2016 är utan tvekan den allra roligaste vi upplevt på länge.