en melankolisk melodi

Det är märkligt hur det lyckas smyga sig på utan att jag märker något, om och om igen. Den där melankolin. Hur orken sakta men säkert läcker ut någonstans ur ett hål jag glömt isolera, hur varje dag dränerar ett uns mer ork än vad natten tillför till morgondagen. Det som till att börja med var någon inställd fika blir till ett överväldigande behov av att smita in bakom någon varuhylla för att slippa stöta på sin bästa vän i matbutiken, det som började som en liten paus från alldeles för många aktiviteter har snart förvandlats till total isolering. När kreativiteten är som bortblåst, musiken slutat dansa kring mitt huvud och bara tanken på skrivande lockar fram begynnande ångest. Smygande, sådär så jag knappt märker det.

Förrän en dag, när jag plötsligt inser att jag har meddelanden liggande sedan två veckor tillbaka. När någon alldeles intill mig säger något kränkande, och jag inte låtsas att jag inte hör för att orken att försvara jämlikhet och rättvisa smugit sig ut genom den där trasiga skarven. När jag nästan övermannas av viljan att ställa in de planer jag tycker är allra roligast och länge sett fram emot. När orden sakta börjar leta sig fram genom fingertopparna igen. Då vet jag att det snart vänder. Det måste bara få ta sin tid, jag måste bara få blunda och andas. Snart.

2 reaktioner på ”en melankolisk melodi

  1. Så vackert skrivet, jag känner igen mig så himla väl i dina ord. Så viktigt att förstå att de där fallen är del av åkturen och att en behöver landa ibland för att vila och orka klättra. Ta hand om dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s