alldeles vanliga söndagstankar

Ett par dagar i veckan tror jag på Gud, resten av tiden hoppas jag.

Jag önskar att jag kunde säga att det var jag själv som kommit på den där klokheten, men i verkligheten tror jag Mark Levengood sa något åt det hållet i en podd jag lyssnade på för hundra år sedan, och sedan dess har det suttit fastlimmat i min skalle, det är ju precis sådär jag känner.

Alldeles som vanligt spenderades vår söndagsförmiddag på gudstjänst, just idag med att lira gospel i en församling några mil från vår egen. Jag älskar verkligen de där tillfällena – visst är det fint att spela på hemmaplan också, men på bortaplan känns det så mycket lättare att verkligen gå all-in i mellansnack och pressa sina gränser lite extra. Framför allt älskar jag att få stå längst fram och möta ansiktsuttrycken på människorna i bänkraderna jag inte känner, försöka ge dem något som stannar kvar en liten stund efter att de sista ackorden klingat ut.

I bilen hem idag kände jag mig trots det ändå så oändligt tom, och först var det alldeles omöjligt att förstå varför. Podcasten som fick agera vår följeslagare där på hemvägen blev Dagens människa, som i just detta avsnittet gästades av Markus Granseth (jag kan vänta medan du lyssnar på avsnittet, det var väl spenderade 35 minuter som en kan ta del av här). Det spottades klokheter åt höger och vänster (som alltid i den där podden..!), men det som i efterhand sitter kvar hos mig är samtalet om att tvivla på Gud. Om Gud verkligen finns. Att ifrågasätta det som händer i livet. Att vara så ärlig med sitt tvivel att det kanske gör lite ont, men ger utrymme att växa och lära sig. Jag tror det ligger något i att vi behöver våga uttrycka våra tvivel – oavsett om de rör Gud (eller vad en nu väljer att kalla det där ”någontinget”), ens eget liv och existens eller meningen med att gå upp på morgonen. Jag satt och funderade på det där en stund – så plötsligt föll bitarna på plats, den där tomheten blev begriplig. Idag ville jag bli drabbad. Inte så att jag vaknade imorse och tänkte att ”idag vill jag se eldskrift på väggen, fixar du det Gud?”, men någonstans i mitt bakhuvud fanns en förväntan och längtan efter att bli känslomässigt berörd av något. Istället fick jag se andra människor drabbas och beröras, men jag själv kunde lika gärna stått på en karaokebar och lallat fram någon gammal rockklassiker med raspig whiskey-voice. Jag kände mig så utanför och bortglömd, samtidigt som de där berörda ansiktsuttrycken gjorde hela min dag. När jag väl kom på det där, då blev jag arg. Här hade jag stått och pratat med fina ord och mött alla de där ansiktena, sett hur människor blev berörda och fick med sig något viktigt och vackert och så ska jag spendera den 45 minuter långa bilresan hem med att känna mig som en hycklare? Gud, seriöst, sometimes you’re a bitch.

Ett par dagar i veckan tror jag på Gud, resten av tiden hoppas jag. Vissa dagar är jag alldeles nykär och vill bara ha mermermer. Andra dagar, som idag, gör Gud mig mest förbannad och frustrerad, vilket oftast slutar med att jag önskar att vi skulle göra slut helt och hållet – fast jag vet att jag alltid kommer tassande tillbaka några timmar senare. Och det är helt okej. Jag undrar vilken slags dag det blir imorgon?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s