Hudvård, feminism och Kakan

IMG_8471En av de allra bästa och finaste sakerna jag tagit med mig från behandlingshem och terapisessioner är ”ta-hand-om-sig-grejer” som ångest- och depressionshantering. Jag blir lika förvånad varje gång jag gör det – resultaten är omedelbara och stora varje gång. Vad de där ta-hand-om-sig innebär är ju naturligtvis upp till var och en, men för mig är det att konkret ta hand om kroppen, hud- och hårvård, en schysst behandling och sånt där fint. När jag första gången fick det i hemläxa från behandlingskliniken jag hängde på då gav det mig mer ångest än jag ens kunnat föreställa mig. Den där kroppen som jag hatat så innerligt och djupt så länge jag kunde minnas, skulle jag nu plötsligt vara snäll mot den? Den där första uppgiften var att sitta i fotbad en kvart. Det tog ett par veckor av övertalning, litervis med tårar och oerhört stöttande sambo och terapeut innan jag ens vågade försöka. Numera är det ungefär det finaste jag vet – även om det ofta tar emot, allra helst när det som nu är en tung period. Idag bestämde jag mig för att ge mig själv en pre-SPA-upplevelse, lite för att känna efter hur pass okej jag är med att skämma bort kroppen innan jag kommer dit, och dels för att jag ju faktiskt vet om att när jag väl börjar är det värt den eventuella ångesten. En lång dusch med peeling och hårborttagning, ansiktsmask och rengöring, hårinpackning, härliga kroppslotions, fixa naglarna och ett fotbad – naturligtvis med ett glas alkofritt vitt vin och en kanna kolsyrat vatten bredvid. Burkar och tuber från Burt’s Bees, Lumene, the Body Shop och lite annat smått och gott trängs på mina badrumshyllor trots att jag är medveten om att det är ett hemskt ytligt nöje, så blir jag ändå så himla glad varje gång jag kikar i de där hyllorna.

Samtidigt som det sprider små lyckopirr i kroppen att ta hand om den, så ger det mig så vansinnigt dåligt samvete. Vi vita, medelklassfeminister (för jo, det är nog det facket jag får placera mig själv i) är så otroligt duktiga på att upprätthålla patriarkatets dubbel-trippel-hundra-gånger-bestraffning av oss som identifierar oss som kvinnor. Jag kommer ofta på mig själv med att försvara mina ta-hand-om-kvällar med den terapeutiska nyttan i att lära sig vara snäll mot kroppen istället för att plåga den, men det gör mig så frustrerad att jag upplever behovet av att rättfärdiga mig. Feministiska vänner ifrågasätter ibland mina rakade ben eller armhålor. Slät, hårlös hud är det sexigaste jag vet, både på mig själv och andra, samtidigt är jag medveten om att det mest troligt är patriarkatet som lärt mig känna på det sättet. Faktum kvarstår ändå att jag känner mig snygg med nyrakade ben, och vill fortsätta att ta bort de där stråna lite nu och då. Plus att hår under armarna killar och kliar. Någon sa till mig att orakat skulle fungera som ett trademark för feminism (som om social rättvisa är en kommersiell produkt som behöver säljas in..?) men jag har för sjutton katter en drygt decimeter stor feministsymbol tatuerad på överarmen – den syns väldigt mycket tydligare än den eventuella behåringen under mina armar, tackar som frågar.

På samma sätt blir smink med jämna mellanrum en anledning för diskussion, fast då snarare med mina inte särskilt feministiskt intresserade eller engagerade vänner. Smink är inte min grej, även om jag tycker det kan vara trevlig omväxling lite nu och då. Det är inget feministiskt statement (vilket de där vännerna gärna hävdar), det handlar i första hand om att jag är för lat och hellre lägger den där tiden på hud- och hårvård, och till viss del också om att den största anledningen till varför jag blivit duktig på att hantera den där paletten är för att jag i många år använde den för att sminka över ärr och blåmärken – ingen superrolig association att trycka fast i ansiktet.

kakan-podd-ny-iofngxtwDet fina i den här kråksången är att osäkerheten och känslan av att svika mina feministiska ideal faktiskt successivt minskar, till stor del tack vare att jag ”lärt känna” fler sidor av Kakan Hermansson. Hon är superfeministen jag sett upp till sedan första gången jag hörde talas om henne, en comedian queen som kan bryta igenom vilken deppig dag som helst och en av mina absoluta favoriter på den svenska konstnärsscenen. Som om inte detta vore nog är människan dessutom hudvårdsguru. Superfeminist, klok som en hel uppslagsbok och uppmuntrar den (i brist på bättre synonym) tillverkade skönheten, så länge den är subjektivt vald förstås. Sedan ett tag tillbaka följer jag slaviskt hennes blogg på Elle.se, och podcasten Under huden med Kakan Hermansson, och för varje rad jag läser och vare mening jag lyssnar på blir jag lite säkrare på mig själv, och lite mer orädd för att stå upp för att jag faktiskt tycker om att ta hand om min kropp på det där ytliga sättet patriarkatet förväntar sig – för att jag själv vill det. Tack Kakan, du gör mig starkare och modigare.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s