en såndär bipolär förälder

Igår satt jag och några vänner på min favoritpizzeria och åt middag. Såhär i efterhand undrar jag lite varför jag följde med, eftersom jag var trött och smågrinig redan innan, men en måste ju ändå äta. Det var förresten inte bara jag som var trött och grinig, Jael har någon efterhängsen sjuka igen, så vi var på ungefär samma nivå – med andra ord, hon tyckte det var en bra idé att reta sin mamma med att inte äta, hoppa upp och ner från stolen och sånt där, och jag tyckte det var en bra idé att gnälla på henne. När jag mot slutet av middagen verkligen började närma mig gränsen för vad mitt tålamod orkade blev jag tillsagd av en kvinna vid bordet bakom vårt att lugna ner mig. Så fort hon öppnat munnen insåg jag att hon hade rätt, och jag drog efter andan för att be både henne och Jael om ursäkt – när hon tyckte det var en bra idé att börja förklara för mig att att jag inte uppskattade mitt barn och behandlade henne illa, och att jag var en dålig förälder. Behöver jag säga att jag helt sonika reste mig och gick därifrån och hysteriskt lipade resten av kvällen? (Okej, innan tillropen om hur jag nu faktiskt behandlade mitt barn illa börjar spira i våra hjärnor – hennes pappa satt bredvid henne och han är mer än fullt kapabel att ta hand om ungen utan mig).

Jag tror egentligen att vem som helst hade känt sig kränkt av det där, men hos mig biter det så vansinnigt hårt. Jag har själv valt att göra delar av mitt privatliv offentligt genom att föreläsa och blogga, men jag tycker mig ändå fortfarande ha rätten att besparas från andra människors åsikter om mitt dåliga föräldraskap. Först, jag är alldeles övertygad om att jag är precis lika bra och dålig förälder som de allra flesta andra. Jag gör mitt bästa, och ibland funkar det – ibland inte, men jag är rätt säker på att det är så för i princip alla. Jag tror att alla vinner på att vi är ärliga mot varandra med vår otillräcklighet, plötsligt finns utrymme för igenkänning och att finna stöd i andras livssituationer.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en upprörd kvinna som hätskt informerade mig om att mitt beslut om att bilda familj var lika illa som att slå mitt barn. Varför? Jo, för att jag är bipolär förstås. Hennes resonemang var att en bipolär person är så instabil och farlig att om ett barn tilläts finnas i hens vård är det likvärdig med att låta barnet leva ihop med en vuxen som systematiskt misshandladar ungen. Det här väcker så många funderingar hos mig. Ett, hur många bipolära personer har hon träffat egentligen, och vilka är de? Jag vill gärna träffa de här människorna i verkligheten och studera dem, finns de möjligen i en bur på Kolmården? Två, på vilket sätt är det rimligt att anklaga någon en aldrig träffat för att misshandla sitt barn? Eller ja, hon hade väl sett mig på något föreläsningspodium, men vi har aldrig pratat i verkligheten i alla fall. Tre, om vi nu låtsas att bipolära personer av sin natur är sådär instabila och farliga, hur resonerar hon då kring att det faktiskt finns väldigt bra och effektiv medicinering och behandling?

Ett av de största problemen när jag inte medicinerar är att min impulskontroll pendlar mellan att vara låg till nästintill obefintlig. Naturligtvis blir detta ett problem när jag ska ta hand om mina barn, men vi har strategier för detta – min man och dotter vet hur det ser ut när jag närmar mig bristningsgränsen, och säger ifrån att jag behöver lämna rummet, ställa mig och andas djupt en stund innan vi fortsätter prata eller någon av de andra metoderna vi klurat ut. Jag känner också själv när känslorna börjar gå över styr, och efter mycket övning har jag äntligen lärt mig att inte uppleva det som ett misslyckande, utan lämnar situationen, ber om ursäkt, gör om och gör rätt. Eller ja, mer rätt i alla fall. Allvarligt talat tror jag inte att en behöver ha en psykiatrisk diagnos för att behöva göra det lite nu och då.

Jag har verkligen svårt att förstå hur en kan ta sig rätten att anse sig veta bäst och läxa upp människor i sin omgivning. De där mejlen, kommentarerna och ibland till och med face-to-face uppläxningarna är inte ovanliga i mitt liv, de kommer med jämna mellanrum, och i stora stormar när jag skriver texter som den här. Även om de alltid resulterar i störtfloder av tårar, starka och högfrekventa skrik av ilska och tonvis med ångest så brukar jag till slut stilla mig i att det antagligen finns en anledning till varför de där rösterna höjs – att det finns något bakom rösten som jag inte ser eller förstår som förklarar det där beteendet jag inte kan greppa. Fast, även om jag generellt inte är direkt för nätkränk är det faktiskt lite lättare att grina framför sin datorskärm än på den kilometerlånga promenaden hem från pizzerian.

Till dig som skällde på mig igår eftermiddag – jag hoppas verkligen din dotter får den behandling hon behöver och blir bra, jag kan inte ens föreställa mig din oro och frustration. Men vet du? Den där oron och frustrationen ger dig faktiskt inte rätten att kränka och ifrågasätta andra människor.

3 reaktioner på ”en såndär bipolär förälder

  1. Elisabeth Axell

    Amelie….,
    Ingen är perfekt alla kämpar vi mer eller mindre med olika saker tro aldrig annat
    Du är du älskad av Gud sådan du är var den du är gör ditt bästa mer kan vi inte göra
    Kramar dig

    Gilla

  2. Pingback: att välja bort mammaledighet – AmyTuesday

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s