nio månader av ångest

Jag har dragit mig länge för att skriva den här texten, eller om ämnet överhuvudtaget för den delen. Graviditet är så förknippat med bilder på vackra gravidkroppar, bubblande fosterrörelser och förberedande för ett nytt, vackert litet liv. Det gör ont i mig, men jag har inte kunnat relatera till det där alls. De där nio månaderna som jag förväntat mig skulle vara mysiga och fyllda av förväntan, de spenderades på sjukhus, i djup ångest och depression.

Vi ville verkligen bli gravida, längtade så himla mycket efter den där ungen som vi ännu inte kände, men kände på oss var världens bästa. Vi hade bestämt oss för att vänta med att försöka tills jag blev utskriven från ätstörningskliniken jag behandlades på, och även om det kändes jobbigt när de berättade att det kunde bli svårt för oss att få barn tvivlade jag egentligen aldrig på att den där ungen väntade på att bli till. Så blev hon det, och det där plusset var det vackraste jag sett i mitt liv. Innan det slog slint i huvudet, då var det verkligen precis så där fantastiskt, spännande och lite läskigt som jag hade förväntat mig.

Det tog inte många veckor innan jag insåg att en graviditet skulle kräva att jag gick upp i vikt, att min kropp förändrades. Den där kroppen som jag spenderat större delen av mitt liv med att hata och skada, som jag nu äntligen lärt mig att leva med, den skulle förändras igen – drastiskt. Den där insikten räckte liksom, plötsligt var det som att jag aldrig lämnat det där ätstörningsmonstret bakom mig – det enda som spelade roll var att jag inte gick upp i vikt. Jag försökte inte ens dölja det, inom loppet av några få veckor gick jag från att vara sprittande lycklig till att matvägra, styras av ångest och till slut bli inlagd. Ibland tänker jag på hur vidrigt det måste varit för min man. Alltså, helst vill jag inte tänka på det, det gör så ont att veta att jag har behandlat den jag älskar så oändligt illa, men jag kan ändå inte låta bli att komma tillbaka till det, gång på gång. Jag bestämde mig för att svälta och skada mig själv och vårt ofödda barn, och han kunde inte göra annat än att se på. Visst, han kunde köra mig till akuten, sitta bredvid sängen och försöka föra någon slags konversation, se till att jag åt alla de där näringsdryckerna när jag sedan fick komma hem – men i verkligheten stod han fullständigt maktlös medan jag försökte ha ihjäl både mig själv och vår unge.

Det allra värsta, som fortfarande gör mig smärtsamt ångerfull är att det enda som spelade roll för mig var att inte gå upp i vikt. Jag var fullständigt medveten om att mitt beteende riskerade att döda vårt barn, men det brydde jag mig inte om överhuvudtaget. Den där ungen som är det vackraste jag någonsin sett, som jag älskar så mycket att jag med jämna mellanrum blir alldeles överväldigad och gråtfärdig, henne brydde jag mig inte om. Nej, det där är inte riktigt sant. Det där sjuka, det var det som inte brydde sig om henne. Det där sjuka som jag inte kunde kontrollera, som jag ännu inte tagit makten över, fast att jag nog trodde det.

Det finns i princip inte ett enda foto av mig från de nio månader Jael snurrade runt inne i min livmoder. Jag vägrade se mig själv i en spegel, och om någon kommenterade mitt utseende – på vilket sätt det än var – blev jag alldeles vansinnesarg. Ingen fick ta på mig, jag tror knappt att jag lät Richard känna när det sparkade. Så mycket självhat, ångest och sjuklighet – när jag tänker på det nu i efterhand känns det alldeles overkligt, samtidigt som jag är plågsamt medveten om att jag nu ger er den censurerade versionen av berättelsen.

SONY DSCNär jag tänker på det såhär i efterhand är något av det allra tyngsta att vi fick så lite stöd från vår omgivning. Att vården, och framför allt psykiatrin har stora brister, det är ingen hemlighet och är egentligen ingenting jag bryr mig om att irriteras över, men det som fortfarande gör mig arg och ledsen är att människorna i vår närhet var, och till viss del fortfarande är, så oförstående. Vi har varit jätterädda för att bli gravida igen, för att vi vet vad det skulle kunna leda till. Trots att vi inte bara står med vanlig gravidnoja, utan faktiskt tunga sjukhusjournaler om vad som höll på att gå vansinnigt illa resonerar fortfarande många av våra närstående ”äsch, alla är lite nervösa över att få barn, skärp till er!”. På samma sätt lät det när vi åkte in och ut på sjukhus, brottades med mina ångestattacker och självmordstankar, försökte hantera att jag mot slutet knappt kunde gå, oroade oss för förlossningsdepression och parerade vad som kändes som all världens smärta – de vi mest behövde som stöd förklarade för oss att vi var tramsiga, att graviditet var det vackraste och bästa som finns och att alltihop var inbillning och något vi själva hittat på. Vården togs oss förvisso på något större allvar, men det ständiga matrat vi fick höra därifrån kom i formen ”du ska se att allt är som bortblåst när du får hålla ditt barn första gången”.

En graviditet behöver inte nödvändigtvis vara det vackraste som finns – den kan vara helt vidrig. Jag önskar verkligen att någon hade berättat för mig att det var helt okej att ha den upplevelsen, att någon sagt till mig att min rädsla för att inte kunna älska mitt barn var befogad och verklig. När ungen väl låg där på mitt bröst, då var det alldeles omöjligt att inte älskar henne. Visst älskade jag henne, mer än jag någonsin älskat något, men allt det andra blåste inte bort. Självhatet bytte fokus, plötsligt insåg jag att jag måste vara den absolut sämsta föräldern som någonsin fått hålla ett barn – vad hade jag inte redan utsatt henne för, redan innan hon ens sett riktigt dagsljus? Hela Jaels första år gick jag runt i konstant rädsla för att skada henne, eller att någon skulle inse det där som jag förstått redan för längesedan – att jag inte var kapabel att ta hand om mitt barn, att hon borde tas ifrån mig.

Det har tagit mig flera år att landa i att jag inte varken är bättre eller sämre förälder än de flesta andra. Att få mig att fatta att graviditet och föräldraskap inte är sådär romantiskt vackert för någon, men att några minuter om dagen kan vara oändligt vackra om en bara övar sig på att lita på sig själv och sitt barn.

2 reaktioner på ”nio månader av ångest

  1. Pingback: boktips: träning före & under graviditet – AmyTuesday

  2. Pingback: det måste vara okej att må pyton – AmyTuesday

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s