en baby-update: ett märkligt ultraljud

Vi är inne i vecka 25, och plötsligt har garderoben blivit väldigt liten. Något som kommer på köpet med att inte veta om sin graviditet förrän nästan halvvägs är att förberedelsetiden plötsligt blir väldigt kort. På ett sätt är det skönt, vi har kunnat börja bygga bebisbo och förbereda praktiska saker alldeles på en gång, samtidigt som det i vissa sammanhang känns lite som att vi blivit snuvade på delar av konfekten.

IMG_8266Missförstå mig rätt. För oss är det ett sånt oerhört mirakel att vi ens blivit gravida att allt gulligt baby-förberedelse-mys egentligen är småpotatis, men vissa saker känns ändå lite jobbigt att de tappas bort. Jag kan inte ens beskriva hur tacksam jag är över att vi väntar barn, att barnet trots alla mina mediciner mår bra och ser ut som vilken unge som helst och att min egen hälsa fortfarande är hanterbar, även om jag vissa dagar balanserar en stund på kanten. Ändå kan jag inte låta bli att känns mig lite avundsjuk på ”mer normala” graviditeter.

Jag och Jael var iväg på ultraljud för ett par veckor sedan, och trots att allt såg mycket bättre ut än vi ens vågar hoppas på har jag lämnats med en känsla av att något saknas såhär i efterhand.

Vi kom in till specialistmödravården för att avgöra hur långt gången graviditeten var, se över riskerna med min medicinering och diskutera hur den borde se ut resterande graviditet, och försöka upptäcka eventuella missbildningar på barnet. Redan här borde jag insett att det inte skulle kännas som rutinultraljudet vi gjorde med Jael – grundförutsättningen var inte att se och höra sitt barn för första gången, grundförutsättningen var att ta reda på vilka skador min medicinering orsakat, och vilka risker de skapat hittills och kommer att utgöra framöver. Överläkaren jag fick träffa var fantastisk och jag fick en väldigt tydlig och bra medicinsk bild av graviditeten – men det var just det där – hela ultraljudet gick ut på att ge mig en medicinsk bild. Att ta ett foto att ta med hem till pappa, fråga om det var en lillebror eller lillasyster som snurrar runt där inne, försöka kika runt hur bebisen ser ut – det fanns liksom inte med på kartan, varken på besöksprotokollet eller i mitt huvud. Hela det mysiga ”titta, hen snuttar på tummen” eller ”ser du Jael, där är ditt lilla syskon..!” fanns liksom inget utrymme för.

Jag inser att de här känslorna logiskt är helt absurda – jag har fått bekräftat att mitt barn medicinskt mår precis lika bra som vilken annan unge som helst – mot alla odds, något jag inte ens vågat drömma om. Vi har ett helt nytt liv framför oss att bygga relation till och lära känna den lilla ungen där inne, och naturligtvis är det egentligen det enda riktigt viktiga. Men, en liten smula gravid-gnäll ska en väl ändå få ägna sig åt lite emellanåt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s