en dokumentär jul

Jag har egentligen ingen större julledighet i år, men vi har tagit ett par dagar i pjamas, framför TV-spel, film och mys. Ett gäng böcker har också fastnat i tassarna. Från början var inte planen att göra något vettigt av min tid, men eftersom Cowspiracy legat på min att-se-lista alldeles för länge började jag med den, och sedan var det liksom kört. Jag började med att ge mig på en dokumentär gjord av en medverkande i Cowspiracy, Howard Lyman och hans ”Mad Cowboy”, och sedan… Ja. Fyra dokumentärer har jag tagit mig igenom so far, och vardagen är inte riktigt igång än – så det finns viss risk att listan utökas innan helgerna är över.

Al Gore är en gammal favorit i repris, men väl värd att se om, dels för att se tillbaka på forskningen han lyfter såhär i efterhand, och dels för att det är väldigt många av de där siffrorna och graferna som försvinner ut i periferin av minnet rätt snabbt… Och med snabbt menar jag ungefär tre minuter.

Jag är ju som bekant en sucker for Hans Rosling, och undervisningskonceptet Gapminder. I och med de nya globala mål som sattes i FN i september släppte Gapminder sin andra ”don’t panic”-dokumentär, med undertiteln ”how to end poverty in 15 years”. Statistik är inte det roligaste jag vet, och siffror gör mig lätt förvirrad, vilket med tanke på mitt yrkesval är något problematiskt. Jag vill arbeta med global hälsa och ekonomi, jag vill förändra världen – men när världens problem staplas upp i siffror tappar jag lätt bort mig. En av de stora styrkorna hos Gapminder är hur statistiken kombineras med ansikten och namn på människor som är en del av siffrorna. Jag är oerhört tacksam för de pedagogiska förklaringarna också förstås, plötsligt fattar jag – men det är framför allt fokuset på människor som får mig att vakna till och lyssna.

Jag tänkte jag skulle se något som inte var dokumentärt också. Min treåring och jag brukar roa oss med att citera Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, och häromdagen var det någon som frågade mig vad jag tyckte om filmen. Alltså, de där fyra minuterna jag och Jael kan utantill har jag sett ungefär femhundra gånger, men resten av filmen var fram tills nu ett projekt skjutet på framtiden. Så såg jag den. Mest för att kunna säga att jag har gjort det, och för att kunna håna den lite. Men den är så bra. Jag tror inte den är skriven som komedi, men den var fantastiskt rolig. Och klok. Och jag kommer behöva se den minst fyrahundranittionio gånger till.

Ibland känner jag mig lite för pretto.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s