något som liknar en krönika

Jag skrev en krönika för någon vecka sedan, som tyvärr inte blev publicerad som jag hade önskat. Vilken tur då att jag har en alldeles egen plattform där jag kan publicera vad jag vill. Här kommer den, alldeles oredigerad och fin!


När jag först flyttade till Karlsborg berättades det med stolthet att här fanns Sveriges lägsta brottslighet. Jag har inga säkra källor på om det uttalandet skulle vara sant, men det fastnade hos mig. Jag ifrågasatte det aldrig, när jag kom hit var jag alldeles för rädd för vad människor skulle tycka om mig – men tyst för mig själv undrade jag över det våld som utövas bakom stängda dörrar. Inte kunde väl någon på allvar tro att det inte fanns?

Den senaste tidens brottslighet kan omöjligt ha undgått någon. Nu pratar jag inte bara om Karlsborg, utan över hela landet. Jag pratar om asylboenden som bränns till grunden. Jag pratar om knivdåd på skolan i området jag hängde som tonåring. Jag pratar om hat och hot på internet. Jag pratar om våld i nära relationer.

Som fjortonåring blev jag kär, ni vet sådär härligt kär som bara tonåringar kan bli, när hormonerna slår i taket. Jag blev kär i den finaste och snällaste jag någonsin sett. Jag kikade under lugg från längst bak i klassrummet, och fantiserade om hur mitt namn skulle låta med ett kosovoalbanskt efternamn. Det lät så vackert. Blyg och hemligt kär smög jag runt i lycklighet – tills mina vänner förstod vem jag drömde om. Eller ja, nu i efterhand kallar jag dem ”vänner”. En eftermiddag, när de flesta gått för dagen trycktes jag in i ett hörn, och mina ”vänner” förklarade för mig att det var bäst att jag la ner drömmandet, annars kunde det gå illa, och jag skulle inte räkna med deras hjälp. Den där retoriken var vardag. Många av mina vänner blev, och blir, utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt ursprung, vem de älskar eller helt enkelt för att de inte passar in i våra snäva normer.

I det lilla samhället Karlsborg finns våld och utanförskap, precis som på alla andra platser. Ju längre tid jag bott här desto fler av de stängda dörrarna har öppnats på glänt, och jag hör fler röster som talar om det som pågår bakom dem. När nu berättelser om våld nästlat sig upp till ytan är den där igen, den där retoriken som jag så väl känner igen. Den där retoriken som går ut på att berättiga hot och våld baserat på okunskap och ovilja att lära känna människorna i vår omgivning på djupet. Den ständiga jakten efter en syndabock, när vi utan att tveka börjar ge oss på det som är annorlunda. Den som pratar ett annat språk. Den som är uppvuxen i en annan kultur. Den som uttrycker sig annorlunda.

Jag lämnade ett sammanhang bakom mig där hat och segregation tilläts råda. Där nedsättande skällsord var en del av vardagsspråket, i alla åldrar och alla samhällsklasser. Det har länge blåst högervindar över hela Europa, och jag kan inte bara stå och se på när vi blåses bort av stormen. Lär känna någon du inte har något gemensamt med. Ta en kaffe på någon av de öppna verksamheter som anordnas för nyanlända och sitt ner och lyssna. Se den som verkar annorlunda i ögonen och hälsa med ett leende. Fråga någon ”hur mår du?” och lyssna på svaret. Vi är så bra på att tycka och tänka, anta och slänga ur oss halvsanningar. Jag lämnade ett sammanhang fyllt av hat bakom mig och kom till en plats jag älskar. Låt oss nu fylla den platsen med kärlek till varandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s