när verkligheten kommer närmare

Jag bor i en av Sveriges minsta kommuner. Här finns ett par mataffärer, en högstadieskola och alldeles för få te-sorter att välja mellan. Jag ser vapenbärande militärer mer eller mindre dagligen, och pensionärer som badar i Vättern trots att det är alldeles för kallt. Jag älskar verkligen att bo här, även om jag ofta skämtsamt kallar det för att bo i en håla.

När jag flyttade hit hävdades att Karlsborg hade Sveriges lägsta brottslighet. Jag vet inte om det är sant, och allvarligt talat lägger jag inte så mycket vikt vid det, men oavsett statistiken så har något hänt med den allmänna uppfattningen kring brott. De sista månaderna har ett gäng mer allvarliga incidenter utspelat sig i den lilla bygden, och runt omkring mig hör jag röster som kokar av ilska. Röster som riktar sin ilska mot asylboendet jag bor granne med.

Det här asylboendet, det tror jag allvarligt talat är det bästa som hänt Karlsborg. Missförstå mig rätt, jag älskar den här bygden, men i mångt och mycket är samhället här väldigt verklighetsfrånvänt. Både jag och min man kommer från medelstora svenska städer, och det som för oss är vardagsmat uppfattas ofta som omvälvande och ofattbart här. Som när jag berättar hur många etniciteter vi hade i min högstadieklass. Eller när min man berättar att han vet precis hur enkelt det är att få tag i droger, han som aldrig ens tjuvrökt. Kanske har jag bara rört mig i en väldigt sluten grupp sedan jag kom hit, men jag tror inte att det är hela sanningen. Att det nu finns ett asylboende, att samhället nu har en möjlighet att möta andra kulturer och lära sig vad det innebär att vara verkligt gästfria, det är helt fantastiskt. Det som gör ont i mig är att högervindarna blåser starkare, och gör sitt bästa för att blåsa bort allt det goda.

Att leva i ett multikulturellt samhälle är det mest fantastiska jag vet, och jag är oändligt tacksam över alla de nya vänner jag fått och de relationer jag byggt sedan asylboendet öppnade. Jag har fått en ny bästa vän och syster, fått möta nya perspektiv och tankemönster och jag tror verkligen att mina nya vänner gör mig till en bättre version av mig själv. Det gör så ont i mig att så många människor missar den fantastiska möjligheten, bara för att vi är rädda för det okända. Bara för att vi är så snabba med att döma, och väljer att tycka, tänka och kasta runt halvsanningar istället för att lyssna.

Min dotter är tre år. Hon ser på barnprogram på ryska och leker på arabiska. Hon hälsar alltid på den som sitter utanför matbutiken, och påminner mig när jag glömmer bort att låta henne ge vagnpengen och kramas. Barn har en sån otrolig förmåga att bygga relationer bortom språkgränser, det gör inget att de inte förstår orden i varandras språk, de förstår ändå. Tänk om vi större kunde vara så kloka. Tänk om vi kunde vara lite modigare, och inte bygga murar bara för att vi inte förstår varandras språk eller kultur. Tänk om vi vågade fråga istället, och stanna kvar länge nog för att lyssna på svaret.

2 reaktioner på ”när verkligheten kommer närmare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s