att vara anhörig

För ett litet tag sedan blev jag intervjuad för ett forskningsprojekt som handlar om hur livskvalitén förändras vid en ätstörning. Jag hade inte tänkt igenom det där något större, jag börjar bli ganska van vid att snacka på om de där frågorna, men det har krupit på mig lite i efterhand – små, snabba funderingar som jag inte brytt mig om på länge.

Livskvalité är ett ord jag inte brukar sätta i samband med ätstörningar, förmodligen mest för att det låg så långt ifrån min verklighetsbild att jag aldrig reflekterat över vad som hände omkring mig. Hela min tankevärld kretsade kring hur jag bästa skulle göra för att ljuga, när jag skulle få nästa tillfälle att skada mig och hur det skulle gå till. Allt annat har jag börjat tänka på i efterhand. Hur jag skadade min familj. Hur jag förstörde mina relationer. Hur jag skapade en bild av mig själv som var fullständigt orimlig att uppnå. Jag trasslade in mig i paradoxen att min omgivning skulle må bättre utan mig, men när jag försökte bygga murar mellan oss mådde de sämre.

Jag har fortfarande många och stora minnesluckor, och en hel del som kommit tillbaka till mig önskar jag ibland att det hade stannat dolt – det gör så himla ont att tänka på. Minnen kommer tillbaka till mig där jag börjar förstå hur illa jag gjorde de i min omgivning, ibland tror jag att jag orsakade dem mer skada än jag någonsin gjorde mot mig själv.

Missförstå mig rätt, jag har inget intresse av att leka martyr. Att lida av ätstörningar eller självskadebeteenden är inte egoistiskt, men det är oerhört egocentriskt. Instängd i den där bubblan av självhat är det så lätt att tro att en gör omgivningen en tjänst, när de egentligen skadas minst lika mycket som en själv. När jag knappt orkar uppleva eller se min egen smärta är det fullständigt omöjligt att kunna se andras. Jag förstår nu varför de skrek på mig, var uppgivna och arga, ledsna och avstängda om vartannat – de led lika mycket som jag gjorde.

Det som gör mig arg och ledsen idag är att de inte fick den hjälp och stöd de behövde. Även om det tog lång tid och mycket kamp fick jag till slut den hjälp jag behövde, men de som skadades runt omkring mig har fortfarande inte fått varken erkännande eller stöd. Min pappa och jag har många gånger pratat om hur viktigt det var för honom att få stöd utifrån, och att han flera gånger var nära att gå under för att det inte fanns.

Är du en anhörig till en person med en ätstörning eller ett självskadebeteende? Även om det fortfarande finns stora brister i stödet för anhöriga så har det hänt en hel del sedan jag och min familj slogs som hårdast. NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Ohälsa), föreningen SHEDO och föreningen Frisk&Fri är bara några av de som arbetar för att stödja anhöriga – vill du har hjälp att leta dig fram, tveka inte att kontakta mig så hjälper jag dig vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s