Everybody’s Gone to the Rapture

Jag har tänkt skriva om Everybody’s Gone to the Rapture ett bra tag nu, men har liksom inte kommit till skott. Så häromkvällen fick min syster spendera några timmar framför mitt PS4 och suga i sig upplevelsen, och jag påmindes om vackerheten.

The Chinese Room fångade mig för ett par år sedan med Dear Esther, och jag har sedan dess väntat på ett spel i samma anda. Everybody’s Gone to the Rapture är precis vad jag längtat efter, och mer än jag vågat hoppas på. Precis som i Dear Esther går jag runt i ljuvliga miljöer och upplever en engagerande och välskriven berättelse, utan att egentligen interagera så mycket. En del kritiker jag läst har kallat spelet för en promenad-simulator, men jag håller inte med. Precis som i Dear Esther används spelmediet för att förmedla en berättelse snarare än en häftig spelupplevelse, och i mitt tycke är det minst lika fantastiskt, och framför allt oerhört innovativt.

raptureRedan i första minuten förstår jag att jag leds in i en dystopi, men den ser inte alls ut som de dystopiska skrildringar jag är van vid. I Everybody’s Gone to the Rapture leds jag runt av ljusklot i en till synes nyss övergiven småstad på brittiska landsbygden. Minnen och samtal spelas upp, och efter hand förstår jag att det som först verkat som lösryckta berättelser är ett spindelnät av relationer och upplevelser, som alla hör ihop. Halvdruckna glas står på bardisken, rök ringlar sakta från övergivna cigaretter och jag kommer på mig själv med att drömma mig bort i Jessica Currys fantastiska kompositioner.

Men ja, jag måste stämma in i en aspekt i kritiken – Everybody’s Gone to the Rapture är långsamt. JÄTTELÅNGSAMT. Berättartempot är sådär lagom långsamt som i en fransk dramafilm, men rörelsetempot? Ibland somnar jag lite. Jag spelade med höger triggerknapp intryckt hela spelet, ändå tog promenaden hundra år. Jag förstår på ett vis tanken, den där långsamma promenaden gav tillfälle att verkligen utforska och titta på de fantastiska omgivningarna Chinese Room onekligen lagt tanke och energi på, och det älskar jag – men jag upplever att det går till överdrift. Går jag åt fel håll en liten stund blir jag helt trött i huvudet av att ta mig tillbaka till vart jag gick fel och försöka rätta till den där felsvängen. Inte för att det händer särskilt ofta, jag blir på ett genialt sätt vägledd av ljuset, dels av de ljusklot som leder mig runt i berättelsen, och dels genom en ljussättning som subtilt berättar åt vilket håll jag ska gå. Men tillbaka till långsamheten. Det finns ett enormt omspelningsvärde i Everybody’s Gone to the Rapture, men på grund av långsamheten kommer jag mig inte för att spela om det. Trots att jag bara spenderade korta stunder i rummet när min syster spelade förstod jag nya delar av berättelsen, hörde konversationer jag missat eller helt enkelt inte förstått tidigare, och jag började ana hur oerhört välskriven berättelsen är. Trots detta kommer jag antagligen inte spela om spelet, i alla fall inte inom den närmaste tiden.

rapture5På det stora hela är detta ändå en av de bästa spelupplevelser jag haft på länge. Röstskådespeleriet är fantasiskt, och berättelsen är oerhört välskriven. Jag engagerar mig i bybornas öden redan från start, och musiken rullar numera i mina högtalare nästan jämt. Miljöerna är så välgjorda att jag kan gå runt och bara njuta, och jag gör mitt bästa för att övertala alla jag känner att ge sig in i de där ungefär fyra timmarna. Tack Chinese Room, nu ska jag ta och spela om Dear Esther en sväng. Ni är bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s