don’t panic

Eftermiddagen har i det här hushållet spenderats framför Hans Roslings TEDtalks, och senare också dokumentären ”Don’t Panic”. Rosling är en av mina idoler, och det enda skälet till att jag överhuvudtaget orkar titta på statistik. Ämnet vi pratar är naturligtvis global hälsa, för den som inte redan uppfattat att det är mitt favoritämne. Huvuddragen i undervisningen (även om jag absolut tycker du ska kolla in dem själv) är ungefär, ”ja, det finns vidriga förhållanden i världen, många människor lider mer än jag och du ens kan föreställa oss, men det blir faktiskt bättre. Globalt har levnadsförhållanden, jämlikhet, ekonomi, mortalitet o.s.v. förbättrats något enormt de sista femtio åren. Det är inte ute med oss.” (Okej, så det där var en väldigt otydlig parafras av ungefär tre timmars undervisning, men önskas mer ingående kunskap får en faktiskt titta själv. Följ den här länken till exempel.)

Det här var precis vad jag behövde idag. Berättelserna mina nyanlända vänner delar med mig, bilder och artiklar som sprids i mina sociala medier, mejl från desperata hjälporganisationer som dimper ner i min inkorg – ibland tror jag att mitt hjärta kommer att gå av. Jag gör verkligen mitt allra bästa, allt jag kan för att hjälpa i det lilla. Babygrejer hit, pengar dit och uppmärksammande i alla medier jag kommer åt. Kläder till någon, undervisning till någon annan och en höjd röst för den som inte vågar – ändå står jag helt maktlös, utan att göra synbar skillnad. Det är inte jag som lider. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå lidandet som pågår runt omkring mig, men jag ser – och klarar inte att rädda. Missförstå mig rätt vänner, jag vill inte ha sympati. Jag försöker bara sätta ord på den där oändliga maktlösheten, som jag tror att många av er delar med mig. Den där maktlösheten som får hjärtat att gå i tusen bitar och få mig att vilja krypa ut ur min egen hud. Jag tror du vet precis vad jag menar.

Den där smärtan kommer inte gå någonstans. Den kommer fortsätta bita sig fast och riva oss så länge det finns orättvisa – och den behöver vi inte leta särskilt länge för att hitta. Det jag vill ge dig en smula av idag, det är mitt trick för att överleva maktlösheten och inte falla i uppgivenhet.

De senaste dagarna har vi läst två godnattsagor, eftersom den ena är så kort – men viktig. Jael är minst lika noga som hennes vuxna är med att vi måste läsa Stina Wiséns och Brottsoffermyndighetens ”Liten” varje kväll. Liten har ingen som nattar, Liten är rädd hemma. Men Liten har en fröken, och andra vuxna som tar hand om. För stora ska ta hand om de som är små, så är det. Jael kan berättelsen nästan utantill nu, och berättar med stort allvar i ögonen – att stora ska ta hand om de som är små. Alla små. Oavsett språk, oavsett bakgrund. Stora ska ta hand om de små, så är det bara.

Att höra min treåring berätta om allas lika värde, det ger mig hopp. Att se föreläsningar om hur statistiken i världen faktiskt går åt rätt håll, det får mig att orka slåss en liten stund till. Att läsa om interventioner som faktiskt gör skillnad, det gör mig lite starkare. Att höra mina nyanländas berättelser om kärlek, uthållighet och hopp, det gör mig modig. Att hitta de där sakerna, som mitt i all maktlöshet ger ny kraft, jag tror att det är precis vad vi behöver för att orka fortsätta slåss – för slåss, det måste vi.

De som är stora ska ta hand om de som är små, så är det bara.


Boken om Liten finns som PDF här, och går att köpa inbunden till exempel här. Dokumentären Don’t Panic, och en massa annan bra undervisning av Hans Rosling finns att streama och ladda ner här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s