mitt brott mot feminismen: en bekännelse.

För ett par dagar sedan skrev Kakan Hermansson om att bli granskad, inte bara av haters och nättroll, utan av andra feminister. Lisa Carlsson instämde med att ”kliva över alla haters med sina höga klackar” och jag blir lite tryggare av att läsa att röster starkare än mina vittnar om upplevelser som liknar mina.

Igår stötte jag på ett härligt nättroll, som utöver en massa andra festliga kränk hävde ur sig att ”det är självklart att ditt barn är en flicka, hade det varit en son hade du gjort abort, ditt äckel – såna som du får mig att kräkas” – ungefär. (Du som skrev detta, känner du dig felciterad? Vänligen rätta mig i så fall, en vänlig administratör har tagit bort ditt inlägg. Jag vill ju inte göra dig upprörd.) Jag har fortfarande oerhört svårt att inte ta åt mig av de där kommentarerna, men konstigt nog biter de sig inte alls fast på samma sätt som kritiken jag får av andra feminister.

Jag sminkar mig sällan. Jag visar inte upp min kropp. Jag tar knappt selfies. Mitt brott mot feminismen är mitt heteronormativa äktenskap.

Jag är gift med en människa med snopp. Jag har barn tillsammans med den här snoppen. Eller förlåt, jag menar mannen. Det här barnet är ofta ensam med sin mamma, eftersom barnets pappa är soldat. Just den här soldaten ska som många av er redan vet åka på utlandmission, vilket innebär att vi under ett halvår träffas två dagar i veckan, för att följande halvår inte träffas alls. Vårt barn har alltså just nu väldigt lite pappa, och den här mamma har väldigt lite stöd. Den här familjesituationen är mitt brott mot feminismen.

Missförstå mig rätt nu, vissa av de feminister som tagit upp den här frågan med mig gör det i all välmening, och jag är tacksam för att ni ser mig och vill stötta. Det här är inte till er, utan till de feminister som berättar för mig att jag är ett offer. Att min man utnyttjar mig. Att min man är en dålig förälder. För er vill jag klargöra någonting.

Det är stört jobbigt att vara soldatfru, och det blir inte lättare när frun i fråga generellt är emot försvarsmakten. Jag är däremot inget offer. Tro det eller ej, men jag och min man har en öppen, ständigt pågående dialog om vårt gemensamma liv och föräldraskap. Det här året är jobbigt och utslitande, men det är något vi tillsammans har valt att göra, och något vi båda tror att vi som familj och enskilda individer kommer bli starkare av. Min man utnyttjar inte mig. Visst, skulle vi skilja oss är jag ekonomiskt fucked när jag går i pension, men det är mitt val. Jag har inget intresse av att leva i ett förhållande där jämställdheten mäts i vem som har städat hur mycket eller vem som spenderade hur många VAB-dagar hemma. Jag vill leva i ett förhållande som genom sin kommunikation strävar efter att vara jämställt, respektfullt och kärleksfullt. Jag vill leva i ett förhållande där man lyssnar aktivt på varandra, stöttar varandras drömmar och och går den där extra milen för varandra.

Det är konstigt, jag känner igen de där värderingarna… Från vart kan det vara..? Jo, från det feministiska systerskapet – hur kunde jag glömma! Min feministiska livspartner råkar bara vara född med snopp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s