vikten av trams

En av mina nyanlända vänner från Syrien kommenterade för ett tag sedan att jag var gammal för att nyss ha påbörjar en högskoleutbildning. Andra i min omgivning kallar mina år mellan gymnasiet och högskolan för ”lekstuga” medan en tredje grupp ifrågasätter om jag inte borde bli vuxen nu, skaffa en plan och arbeta efter den. Någon ytterligare kallar min syn på världen för ”ett rosa moln” som jag för eller senare kommer trilla av, att jag en dag kommer lära mig att ta ansvar och inse att saker och ting inte bara löser sig.

Jag är sällan cynisk. Mitt sätt att uttrycka mig är ofta ironiskt, men min syn på livet är absolut inte det. Inte längre. Jag har spenderat lång tid med att beskylla mitt liv på andra, på omständigheter och tillkortakommanden. Jag är så trött på det. Idag är jag arg. Arg på strukturella och kulturella problem. Arg på att barn far illa av vuxnas bristande konflikthantering. Arg på könsmaktsordningen och diskrimineringen vi alla både utövar och far offer för. Arg på människans fallenhet för maktmissbruk och svekfullhet. Arg på vardagsstressen. Ideal och normer. Kapitalism. Miljöförstöring. Lögner.

Många i min omgivning säger att den där perioden var meningslös, uppehållet från skolan. Tiden när jag arbetade med ungdomar. Fick barn. Träffade min man. Blev herre över mina ätstörningar och självskadebeteenden. Lärde mig att jag är en individ, inte min diagnos. Vågade tycka. Vågade stå ut och stå upp.

Den där tiden var inte ett dugg bortkastad. Jag har bara inget intresse av att stressa fram saker jag inte tror på. Utan den där perioden hade jag inte haft en chans att kanalisera all min ilska och göra någor konstruktivt av den. Idag sitter jag i den där högskolebänken, och jag vet precis vad jag vill. Jag vill förändra världen. Jag vill slåss mot orättvisa och allt det där som gör mig förbannad, och jag samlar på mig verktygen för att göra det på ett konstruktivt sätt. Jag lär mig se kärnan i problem, och orsakerna till dem. Utan min tramstid hade jag jag förmodligen varit färdigutbildad nu, men inte hälften så trygg och modig. Jag möter fortfarande oerhört mycket ungdomar i olika sammanhang, och det gör ont i mig när de har ångest för sin framtid. Jag är fem, ibland tio år äldre än dem, och jag har fortfarande ingen konkret plan för vad jag ska göra när jag blir stor – men det gör ingenting. Ta lite tramstid, gör det som känns meningsfullt, målen och viljan kommer falla på plats när en har utvidgad sin syn på världen en smula. Utveckling är inget statiskt mål, det är en process och då kan man lika gärna passa på att lära sig så mycket som möjligt i varje steg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s