& jag hoppas på din hjälp

Verksamheten i Svenska kyrkan går på sommarlov ungefär vid den här tiden på året, vilket ger mig tid till alla de där sakerna som har en tendens att bli liggande. Saker som att designa affischer och annat tryckmaterial som inte blivit klart, produktfotografering och hemsidebygge, plugg och pyssel. Mest plugg dock, uppenbarligen är psykisk ohälsa inget man kastar sig igenom på en kvart.

De sista veckorna har jag tagit in vansinnigt mycket information om ätstörningar, självskadebeteenden och ungdomars psykiska ohälsa. Vad som känns helt magiskt är att även om jag känner igen mig, eller stundtals kan säga ”nej, sådär är det inte alls!” så identifierar jag mig inte med det där onda jag studerar. Ett av kraven för att jag skulle få börja som lokalrepresentant för SHEDO var att jag själv måste vara fri från min ätstörning och självskadebeteenden, och jag var så rädd att jag genom att säga ja till det skulle trigga igång monstren som bor i mig att skölja över mig en ny våg jag inte kunde stoppa, som de så många gånger gjort förut när jag bestämt mig för att vinna. Visst är de där, och visst bråkar de och klöser, men jag drunknar inte – allvarligt talat så doppar jag inte ens håret. Det skrämmer mig att vara så trygg och stabil, men samtidigt är det en så fantastisk känsla att jag aldrig vill att den ska ta slut. Snälla gode Gud, gör så att det inte tar slut.

Jag vet om att flera av er som läser mina texter har problem som liknar mina egna, på ett eller annat sätt. Det skulle betyda oerhört mycket för mig om du som har de här problemen, oavsett var i din sjukdom och/eller situation du är just nu, ville skriva några rader till mig. Hur ser dina erfarenheter av vården ut, har du i den traditionella vården eller vårdats på andra sätt, olika terapiformer och medicinering – vad tycker du om det, men framför allt: vad känner du inför dig själv och hur vill du bli bemött? Vad vill du att din omgivning ska bli bättre på att förstå? Hur uttrycker du dig kring dina problem, och hur vill du att andra ska uttrycka sig?

Mitt mål är att jobba med de här frågorna. Kanske som behandlare, kanske som terapeut, kanske som ungdomsdiakon eller kanske som något helt annat. På vilket sätt jag än jobbar med det, så vill jag göra det på bästa sätt, och även om litteratur, dokumentärer och studier tar mig långt så är det personliga upplevelser och berättelser som är den viktigaste skolan. Det du skriver till mig kommer naturligtvis aldrig läsas av någon annan, men den enda läsaren kommer bli oändligt tacksam.

Man kan till exempel mejla mig på amelie.roolf@live.se. Tänk på att kommentarerna nedan är synliga för alla läsare!   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s