farväl, Spegelflicka

Alldeles nyligen har det blivit klart att jag är en av SHEDOs lokalrepresentanter, i väst närmare bestämt. Det kan vara det roligaste och bästa som hänt mig på alldeles för länge, jag är så peppad att jag tror jag ska spricka. En möjlighet att förvandla mitt trasiga till något som kan bli till glädje och stöd för någon annan, det är allt jag kunde önska mig – en chans att hjälpa någon att leva ett annat liv än det jag själv har gjort.

Häromdagen påbörjade jag projekt fylla-ut-faktaluckor, så nu ligger det litteratur, rapporter och livsberättelser högt och lågt i vår lya. Visst är det lite jobbigt att läsa vissa av de där texterna, men något helt magiskt har hänt mig, som fram fram tills alldeles nu inte vågat erkänna ens för mig själv – men här kommer det.

Idag är sjätte dagen i rad som jag inte hör några röster i mitt huvud. Ingen som skriker att jag är värdelös och äcklig. Jag inte bara stänger ute henne, hon är inte där. I lördags gick en hel dag utan att jag kände mig värdelös en enda gång – fram tills dess har jag inte upplevt det en enda gång som jag varit gammal nog att minnas, och nu har det under den senaste veckan hänt flera gånger.

Jag vet inte vad du tror på. Jag tror på Gud, mirakel och förbön, men det spelar egentligen ingen roll om jag väljer att kalla det för Guds helande, min egen styrka eller oförklarlig händelse, oavsett namn har det hänt – och jag kan knappt tro det själv. Visst kan jag fortfarande fantisera om zebraarmar, men det stannar som en tanke – det blir aldrig en längtan. Visst kan jag tänka tanken att hoppa över en måltid bara för att se om jag klarar att kontrollera mig, men när det väl kommer till krita äter jag som vem som helst och tänker inte nämnvärt på det. Det finns ingen som skriker i mitt huvud. Så här tyst har jag aldrig förstått att världen kan te sig.

Jag har utgått från att jag alltid skulle behöva leva med henne, monstret i mitt huvud, att jag alltid skulle behöva slåss mot henne. Kanske kommer hon tillbaka och utmanar mig, hälsar på någon gång ibland – men nu vet jag att det kan vara helt tyst – och jag har fått mersmak.

En reaktion på ”farväl, Spegelflicka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s