när Gud visar vägen

Jag har länge gått runt och tänkt att jag skulle bli pastor när jag blir stor. Jag brottades med Gud, för jag har aldrig egentligen velat, men så kom den där dagen när Gud smällde till mig i skallen och jag inte längre hade något val än att utforska möjligheten. Kan det verkligen vara så att Gud vill att jag ska bli pastor, jag som behöver kräkas varje gång jag ska tala inför en grupp människor, som mår dåligt av att be högt, som helst ser att någon annan tar kommandot?

I Equmeniakyrkan där jag först och främst är aktiv finns det ett system för pastorsstudier, och jag bestämde mig efter väldigt många om och men för att kasta mig in i den där antagningsprocessen, om Gud har stakat ut en väg för mig, vem är jag att säga emot liksom? Jag kontaktade människor till höger och vänster, skrev en omfattande ansökan och var på timmar av intervjuer. Mitt i matlagningen ringde de en dag, med mitt besked. Jag blev inte ett dugg förvånad över den ursäktande rösten som förklarade för mig att jag inte blivit antagen som pastorskandidat, och allvarligt talat blev jag egentligen ganska lättad.

Den gigantiska tankesnurra jag fastnat i efter den där karusellen tog slut har tyvärr inte varit lika lättsmält. Jag kan inte bortse från det faktum att Gud slog mig i skallen och ville att jag ska jobba konkret och intensivt i kyrkans tjänst, men om det inte är som pastor, hur är det då? Om jag inte ska läsa teologi, vad ska jag då hitta på?

Jag har brottats, gråtit och bett om vartannat i flera veckor, ja närmare ett par tre månader faktiskt, och jag har varit så arg på Gud för att jag inte fått några tydliga svar. En av de många fantastiska sakerna med Gud är att hen arbetar med mig och mitt liv också de där gångerna när jag själv inte känner eller märker det. För någon vecka sedan gav Jesus mig en ingivelse att börja studera andens gåvor, något jag aldrig tidigare intresserat mig för, eller ens egentligen reflekterat något större över. Det var en oerhörd labyrint jag gav mig in i, men det har gett mig så mycket på otroligt kort tid.

Den huvudsakliga studielitteratur jag hittills använt mig av är Bibeln (och då framför allt Paulus undervisning), ”Drick djupt av Anden” av Peter Halldorf och ”Gåvornas tre färger” av Christian A. Schwarz.

Så mycket den kristna tron har att utforska, så mycket att upptäcka! Utan att nödvändigtvis gå in närmare på vad jag lärt mig om mig själv, så förstår jag nu att jag inte ska bli pastor, att det aldrig var det Gud menade att jag skulle göra. Ingivelsen att ansöka om att bli pastor var bara ett första steg i att hitta vilket sätt som jag ska arbeta för Jesus, för visst katten är det precis det jag ska göra, även om jag inte riktigt kommit på hur jag ska göra det rent praktiskt än. Jag har inte de andliga gåvor som krävs av en pastor, och Jesus förväntar sig inte att jag ska lida i min tjänst för honom – tjänsten ska snarare utföras i glädje och bygga upp mig. Mitt kreativa skapande, mitt skrivande och musiken, det är områden där jag blir glad och stärkt av att arbeta för Jesus. I själavård, omtanke och medlidande växer jag där andra snarare skulle duka under av att dela andras problem och tankar. Jag behöver inte sträva efter att lära mig be högt, bli bekväm med tungotal eller hela folk till höger och vänster, det är andra kristna som fått de uppgifterna. Jag börjar sakta med säkert förstå vilka som är mina uppgifter i Jesu kropp, och det har gjort mig gladare och mer fridfull än på oerhört längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s