att hålla balansen

Jag älskar att träna. Mina huvudträningsformer just nu är gym och yoga, och jag älskar varenda sekund. När jag tränar glömmer jag för en stund bort monstret som bor i mitt huvud. Jag känner mig frisk, stark och modig – det känns som att jag har kapacitet att klara vadhelst jag ger mig på. Jag känner mig hemma på gymmet, vågar prata med människor och tar i utan att bry mig om hur vansinnigt osexigt det är. Jag har börjat med invägning ungefär en gång i månaden, inte så mycket för att hålla koll på vad jag väger, utan för att lära mig att det är okej att väga mer än 45 kilo. Senaste gången låg jag på dryga 66 kilo, och jag blev inte ens tårögd. Häromdagen gick jag runt halva passet med sjöblöt rygg av allt svett, men det spelade ingen roll – jag kände mig trygg.

För dig låter kanske det här banalt, men för mig är det gigantiskt och framför allt är det en evig, livsfarlig balansgång. I min omgivning möts jag oftast av enbart positiv respons till träningen, att det är bra att jag väljer att vara hälsosam, att fler borde hålla koll på sin kost och att det är fantastiskt att jag orkar bry mig om min hälsa mitt i all vardag som en familj innebär. Jag är glad och tacksam över alla som stöttar mig, naturligtvis, men det gör ont i mig att många av dem redan tycks ha glömt hur jag såg ut för tre år sedan. När jag och Richard fick skaffa bil, för att jag inte skulle kunna promenera till jobbet. När jag hade ett matschema som talade om vartenda gram jag skulle äta och inte. När antalet förbrända kalorier och mitt människovärde stod i direkt relation till varandra. Jag vet att min omgivning inte kan se det som sitter på insidan, men jag ser det. Jag känner hur anorexiamonstret sliter och drar i mig för att jag ska träna för hennes skull och inte min egen, hör hur hon skriker åt mig att äta för lite i relation till hur mycket jag har tränat ”annars får det ju ingen effekt”.

Den enkla lösningen hade varit att sluta träna så mycket. Tagga ner och göra något annat på fritiden. Pyssla lite mer kanske. Men jag är inte beredd att ge upp min träning för hennes skull. Jag måste hålla balansen, för träning är det enda som får mig att känna mig normal. Visst äter jag mycket mediciner, och de gör självklart sitt, men det är träningen som driver mig. Medicinerna håller mig levande, medan träningen gör mig till människa – och det är jag inte beredd att ge upp bara för att ett monster bestämt sig för att mitt huvud är bästa hemvisten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s