en cykelsemester om året är bra för magen

Vi hade pratat om det så länge att när vi väl började packa väskorna undrade jag vad vi höll på med, är det vi som ska åka iväg? Cykelväskor högt och lågt och en fullpackad cykelvagn ljuger inte, och på förmiddagen den 5 maj började vi trampa. Förbi Nohab-området. Genom centrum. Upp över Strömslund. Mot Öresjö. Ju fler tag vi trampade, desto lättare tycktes det bli och lagom till att vi gjort vår första timme kändes det som att vi inte gjort annat och all stress och nervositet gick och la sig. Eller ja, för en stund i alla fall.

Tanken var att vi skulle cykla hemifrån oss till min mamma som bor i Grebbestad, vi skulle lämna Linnebergsgatan den söndagen den 5e och komma fram fredagen den 10e. Turen gick via Öresjö till Uddevalla, genom Uddevalla och upp över Limsjöberget och vidare över Kynnefjäll. Därefter skulle vi genom Munkedal och Håby, Dingle, Hällevadsholm, Rabbalshede, Kville och Fjällbacka, och sedan vara framme. Sagt och gjort, vi trampade på längs Öresjövägen, och lagom till när jag ville ge upp alltihop körde vi förbi en gård med lamm, och efter att ha pausat där en stund var det inga problem att ta sig till Råsseröd, strax innan Uddevalla. Då vaknade stressmonstret i min mage igen.

Hur i hela friden får man en ettåring att klara sig 5 nätter i sovsäck? Fantasin galopperade iväg och jag såg framför mig alla tidningsrubriker om hur hon omhändertogs efter att ha blivit nerkyld av sina idioter till friluftsföräldrar och placerades i ett hem där man förstod vikten av att hålla barnen varma. Men, som så många gånger förr är min fantasi och verkligheten väldigt långt ifrån varandra. Jag och Jael delade på en vintersovsäck med en lägsta temp. på 35 minusgrader och en komfort på -10. Då pratar vi förvisso om komfort för en man på 190 cm, men för mig och Jael var det alldeles perfekt. Innan vi åkte hemifrån sydde jag en sovpåse till henne i fleece, där hon glatt kurade ihop sig bredvid mig med pjamas, mössa, raggsockar och vantar. Trots det vaknade jag vansinnigt många gånger och kollade så att hon verkligen var varm, innan jag till slut somnade fram på småtimmarna. Jag vaknade med ett ryck av att Jael vid 6-tiden puttade ut mig ur sovsäcken för att hon själv skulle kunna krypa ut och svalka av sig – och vid det laget var allt vad pjamas, mössa och strumpor borta.  Den där ungen kan omöjligt vara släkt med mig.

Vår andra morgon begick vi helgerån. Jag vågar knappt ens berätta det för er, men ni förtjänar att höra sanningen. Vi cyklade förbi en utav kyrkogårdarna i Uddevalla, och såg att de hade en handikapptoalett för sina besökare – och där smet vi in. Vi smet in på en kyrkogård för att borsta tänderna och gå på toaletten. Men, jag försvarar mig med att kissa i skogen är det värsta jag vet och tandborsten hade vi egentligen mest glömt plocka upp innan vi började cykla, och när vi ändå stannade passade det ju bra, men fy vad argt tanterna tittade på oss! Så, Uddevalla kyrkogårdsförvaltning, här har ni mitt erkännande. Jag är redo för mitt straff.

Under vår semester lärde vi oss något väldigt viktigt. Hur väl förberedda vi än är, hur mycket vi än tränar och beräknar – så är glass det enda som kan få en att ta sig upp med fullpackade cyklar uppför Limsjöberget. Fy katten, jag trodde mina ben skulle gå av. Och då hade vi bara kommit upp på fjället. Den bra saken var att när vi kom fram till nästa beräknade rastplats var klockan bara ett, och vi kastade oss vidare några mil till och knäckte nästan hela Kynnefjäll innan det var dags att slå läger.

På morgonen susade vi ner för de sista backarna för Kynnefjäll, och det började äntligen kännas som att det värsta var över. Fler döden-backar skulle inte komma. Trodde vi ja. Vi hade förträngt den GIGANTISKA backe vi skulle ta oss upp för i Munkedal. Munkedal, det hör man ju på namnet att det är berg upp åt båda hållen, men inte tänkte vi på det. Jag var så arg. Jag var så trött. Jag mådde illa, var varm och hade det inte varit för att vi redan sett hur många backar det var därifrån vi kom, då hade jag vänt om på stört. Så jag pressade, ett steg i taget. Bitvis rann tårarna, och jag hatade dagen jag hade kommit med förslaget att vi skulle åka på cykelsemester. Så mötte vi en bil i backen. En bil som alla andra, med en man på väg till jobbet som i alla de andra bilarna, precis som alla andra – med en skillnad. Han saktade in, vinkade, visade tummen upp och mimade ”kämpa på!, och där och då var han den finaste människan på jorden. Tack för det, du okände man, du är helt fantastisk! Så vi gick upp för backen, och cyklade på. Efter det där, när den värsta ilskan och ledsenheten hade lagt sig, då hade jag nog klarat vad som helst. Till exempel att cykla hela vägen fram – för det var precis vad vi gjorde. Kvällen tisdagen den 7e låste vi våra cyklar på min mammas gräsmatta och kastade oss i min syster varma, mjuka dubbelsäng. Och ja, duschen som togs däremellan det var den bästa på länge.

Så ja, det var jobbigt. Det var rent sagt fruktansvärt vissa stunder. Jag kände mig som Sveriges sämsta förälder, långt fler än en gång. Men de allra flesta stunderna då var det så fantastiskt roligt. Kroppen värkte när vi vaknade i Grebbestad på Jaels ettårsdag, men det var värt det, varenda förnimmelse av smärta var det värt. Och ja, vi kommer göra en lika idiotisk resa nästa säsong igen. Senast.

En reaktion på ”en cykelsemester om året är bra för magen

  1. Anonym

    Jag tror att barn med ”frilufsidioter” till föräldrar är de som får de bästa barndomen! 😀
    Bara så du vet 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s