om att vara stolt över sina håriga ben, och raka dem och vara lika stolt.

Häromdagen pratade jag med en vän, om ditt och datt, men fastnade efter en stund i det ständigt aktuella ämnet att vara eller icke vara en pälsboll. Min vän hade kikat igenom min gedigna blogg-läslista, och fastnat hos (den enligt mig dunderfantastiska) Lady Dahmer. Där hade hon spenderat en lång, lång stund, med att fundera över diverse saker, men fastnat i den där pälsbolls-frågan som senare togs upp på min soffa igen. Vi tjafsade ett bra tag, och min vän kunde inte för allt i världen förstå hur en i övrigt synbart vettig kvinna skulle vilja ”se ut som en man”, medan jag tyckte att det var något av det självklaraste i världen. Efter en bra stunds diskuterande, som tagit en sväng runt Melodifestivalen, cancerbehandlingar och Emochan (I know, det var helt crazy!) kom argumentet som brukar möta mig varje gång debatten kommer upp – ”Men du då, det enda håret på hela din kropp sitter ju på ditt huvud!”.

Okej, för det första är det inte riktigt sant, men jag förstår poängen för det är inte långt därifrån. Det där gör mig alltid så arg, det är som att försöka säga att feminism sitter i håren på benen. Försvinner de små stråna, då är man kvinnohatare igen. Allvarligt talat, väx upp! Det bästa jag vet är när min man lite förstrött drar sina fingertoppar längs med mina ben när vi sitter i soffan och slötittar på någon bra film, och de är alldeles lena och mjuka. Det är jag som vill ha det så, inte han. Orkar jag sen inte hålla stråna borta, då är det ingen fara på taket, men när de väl försvinner igen är det så där lent och skönt igen. Under armarna ska vi inte ens tala om, jag får svettfläckar på tröjan efter tre minuter om jag inte rakar mig där, och jag föredrar faktiskt att det tar några minuter längre än så. Jag vill inte vara som en man, jag vill ha valfriheten att välja. Jag beundrar inte människor som är obstinata, det är inte ett dugg svårt att vara, utan jag beundrar människor som tänker, som vet vad de tror på och står upp för det. Jag beundrar människor som är modiga nog att välja.

Jag önskar mig att alla kunde välja, i vilken fråga vi än pratar om. Väljer en kvinna att aldrig mer ta bort håren på benen, gärna för mig, men det måste vara precis lika okej för en man att raka sig under armarna för att han är obekväm med sina svettfläckar. Vill jag gå runt i klänningar nästan varenda dag, baka mitt eget bröd och exprimentera med safttillverkning, så gör det mig inte ett dugg mindre feministisk. Vi är så låsta i alla fåniga roller, det borde inte vara det minsta uppseendeväckande med dagisfröken med hår som går att fläta under armarna, eller en takläggare vars fru drar sina fingertoppar på hans lena ben när han kommer hem på kvällen, snarare borde vi le i tacksamhet över möjligheten att välja det som gör oss lyckliga, för den finns faktiskt där – om man bara sträcker ut handen och fångar den.

Min dotter ligger bredvid mig i soffan, snart två månader gammal i rutig klänning och med sin hemmavirkade snuttefilts-kanin under armen, alldeles omedveten om alla våra dumma ideal. Vissa dagar oroar jag mig för hur jag ska kunna lära henne vad som är bra och sunt, men andra dagar, som idag, så tänker jag att det räcker att låta henne lära mig. Det kvittar hur många fina mjukisdjur man fått i presenter, och vem man fått dem av, för ifall man blir lycklig av en ful, hemmavirkad liten kanin, då är det klart att det är den man ska sova middag tillsammans med.

2 reaktioner på ”om att vara stolt över sina håriga ben, och raka dem och vara lika stolt.

  1. Riktigt bra skrivet! Blir så less på människor som tycker att alla ska se likadana ut. Tjejer som barbies och killar som actionfigurer. Typ.
    Och gud nåde den som gör tvärt om… ”undrar vad hon/han har för problem?” En typisk kommentar från mamma här hemma. Du kan tro om vi har diskussioner i soffan 😉

    Gilla

  2. Anonym

    tyvärr, är det inte så himlans enkelt som det låter, att tjejer oftast vill se ut på ett sett har med stimuli att göra. Det handlar om att ”förstärka” de signaler som tyder på att man är en ”bra” partner biologiskt sett, därmed förstärker man de signaler som ökar chansen att få en bra partner. Samma sak gäller när de kommer till män, de förstärker också de stimuli som ökar deras chanser att få en bra partner. Därmed inte sagt att det är fel att göra på något annat sett, men en liten tankeställare om att man inte är en ytlig varelse för att man vill vara femenin/ manlig. Det är helt enkelt en undermedveten biologisk evolution 🙂 (precis som vissa fåglar har hamnat i överdrift i deras utseende) Nu kände jag mig nerlåtande, inte alls meningen! Man ska se ut som man vill och vara som man vill, men det finns en undermedevetenhet hos dem som drar det feminina till överdrift.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s