en förmiddag som denna

En hel veckas datoruppehåll, då hinner det hända mycket. Efter mycket slit är våran nya lägenhet helt färdigrenoverad, och flertalet möbler har också fått flyttat in. Vi har blivit helt grymma på att både måla och tapetsera, och fantasin har numera inga gränser – inte på inredningsavdelningen i alla fall. Nu har vi en färdig lägenhet i Trollhättan, och om bara ett par månader ska vi bo där på riktigt riktigt! Vill egentligen visa precis hur fint det har blivit, men tänker att det är mycket roligare att vänta tills det är klart, så du får snällt vänta, så det så. Först ska här födas barn, bytas bil och jobbas några veckor med Vättern som närmsta granne ett tag till.

Det kändes alldeles knasigt att komma hem igår, på samma sätt som jag alltid tyckt det känts knasigt att bo på flera ställen på en gång. En gång var jag en varannan-vecka-unge, och lite samma känsla var det att komma tillbaka till Karlsborg igår som när jag och mina systrar kastades fram och tillbaka efter mina föräldrars vårdnadsschema. Man vet inte riktigt vilka saker som ligger var, när man vaknar på morgonen vet man inte riktigt hur rummet ser ut innan man gnuggat ur ögonen riktigt ordentligt, man vet aldrig riktigt vad det är för dag och vad man förväntas göra och vara idag. Ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv var när jag skrek nej till det där. Obstinat och tonårstrotsig var vad alla kallade mig då, men nu vet jag att jag hade rätt hela tiden, att jag snarare borde skrikit långt tidigare. Jag önskar att det var skilsmässoföräldrarna som fick flytta fram och tillbaka varannan vecka istället. Jag ser så många trasiga familjer och framför allt barn varje dag, och varje gång tänker jag att det är så fasligt orättvist. Orättvist att bara för att de vuxna inte kan vara överens så får barnen kastas fram och tillbaka som vantar, och bli någon form av dockor som bara förväntas anpassa sig till vadhelst de vuxna bestämmer. De tvingas vara snälla och lydiga, lära sig tycka om mammas och pappas nya partners och kanske till på köpet nya syskon som bara hoppar in i ens liv utan förvarning. För ett tag sedan pratade jag med en liten tjej som jag träffar en gång i veckan om just detta. Hon var så rädd för att mamma skulle bli arg, när hon skulle komma hem på kvällen och berätta att hon glömt sin gympakasse hemma hos pappa, så nu var de tvugna att åka dit och hämta den, och det var en ganska lång bit att åka. En fånig sak kan tyckas för den som aldrig varit där, men jag förstod precis vad hon menade, förstod hur fasligt rädd hon var för att inte vara den perfekta varannan-vecka-ungen, så då berättade jag en hemlighet för henne, och nu tänkte jag berätta den för dig också, så vi kan hjälpas åt att sprida den vidare så mycket vi bara kan. Jag berättade att det inte går att vara den perfekta varannan-vecka-ungen, för man är sina föräldrars barn varje sekund varje dag, oavsett om det är mammas eller pappas vecka. Att de har valt att inte leva tillsammans, det är inte vårat fel – och då får de skylla sig själva om de får ta en extraresa för att hämta gympapåsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s