en förmiddag som denna

Måndag morgon och solen skiner, och idag är det vår. Jeansjackan på och ut och gå morgonpromenad innan planeringsmötet på jobbet börjar, check. Det är något speciellt med de första vårdagarna. Helt plötsligt börjar alla människor vakna ur sin vinterdvala, se varandra i ögonen när man möts på cykelbanan, och ibland till och med hälsa och önska en fin dag. Träffade en trevlig liten tant ute på stranden, som till och med stannade och pratade en stund, trots att vi aldrig ens sett varandra förut, och på vägen in sprang jag på en man från församlingen som jag knappt mer än hälsat på tidigare, men nu stod vi och pratade en lång stund. Fantastiska vår, åh hur jag älskar dig! Samtidigt är våren så svår. Läste häromsist en smula statistik som visade att de allra flesta självmord begås på våren, de där allra första ljusa, varma dagarna – kanske för att man hållit ihop hela den mörka vintern, men sen när ljuset återvänder gör inte lyckan det lika snabbt, och då är det så lätt att ge upp. Jag kan inte mycket poesi så där direkt, men en rad jag alltid tänker på de här dagarna är Karin Boyes välkända ”visst gör det ont när knoppar brister”, för ja, det gör det faktiskt. Det gör fruktansvärt ont, när man ska ta sig upp ur allt det svåra, mörka och jobbiga, när man ska börja våga se det nya och ljusa, det bränner och hugger i varenda cell i kroppen. Men, hur jobbigt det än är, så är det värt det. Det är värt varenda smärtsam sekund, för när man sedan slår ut, då är smärtan så långt bakom en att man knappt förstår att den fanns.

När jag bodde i Alingsås gick jag förbi platsen där Boye tog livet av sig varje dag på väg till jobbet, och framför allt dagar som idag, då var det svårt att förstå hur hon kunde lämna allt vackert bakom sig. En dag i april, jag föreställer mig att den var ungefär som denna, i en liten skog, fylld av nyutsprungna knoppar på träd och blommor – så fantastiskt vacker är platsen där hon tog slut, och jag föreställer mig varje gång jag tänker på det, att precis när allt tog slut förstod hon det vackra och önskade att hon förstått det tidigare. Men vad vet jag. ”Visst gör det ont när knoppar brister”. Sannerligen Karin, sannerligen, men man måste vara modig, och försöka, oavsett vad som tynger en. Om det är ångest, sjukdomar, behandlingar, ledsamhet eller vad det nu må vara, så måste man vara modig.
Idag ska jag be lite extra för alla knoppar som långsamt brister ut, så att de orkar vara modiga ett litet tag till och får känna den där fantastiska känslan som du missade, känslan som kommer när blomningen är så vacker att man glömmer bort smärtan.
& Tack Gud, för att du låter mig ana den känslan.

2 reaktioner på ”en förmiddag som denna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s