en dag som denna

Ibland förvånas jag av hur små saker som kan göra mig lycklig, till exempel att sova en natt i sin egen säng. Kom hem från Tibro igår, och det första jag gjorde var att lägga mig och sova i nästan tre timmar, helt utslagen. När de timmarna gått tyckte Richard det var dags för mig att gå upp, och hade då lagat middag och mysat till det något alldeles fantastiskt! Resterande kväll spenderades med varma lussekatter, mjölk och Fantomen på Operan i soffan, så det var faktiskt inte helt fel att ta sig upp, men känslan av att lägga sig där igen och sova en hel natt – obeskrivlig, vilken lycka. Idag på morgonen var det dags att träffa barnmorskan igen för mäta-väga-blodprover, och eftermiddagen fylls av pyssel med barnen på jobbet, och vad blir då en bättre övergång mellan barnmorska och jobb med än att pyssla tills fingrarna blöder? (Bokstavligen, skulle tvätta rent glaset till en tavelram och lyckades sätta den i pekfingret, fick börja om tvättandet och dessutom tvätta rent handfatet och stora delar av badrumsgolvet. Hur kombinationen av vatten, tvål och blod kan sprida ut sig så fort är ett stort mysterium!) Fint ska det vara.

En lite tråkig sak är någonting som har spökat i mitt huvud de sista veckorna. Pratade för några veckor sedan med en kvinna som brukar läsa här, och som jag stöter på lite nu och då. Just den här dagen satt vi och vardagspratade, när hon plötsligt frågade mig om hur jag kunde med att ljuga så mycket när jag skriver. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, men efter en stunds förklarande förstod jag att hon menade när jag berättar om mina dagar att hon tyckte det mest var fluffiga rosa moln och fröken Duktig som satt ovanpå dem man läste om. Helt galet tyckte jag! Inte katten är jag någon fröken Duktig på ett rosa moln, snarare en Slarvmaja med fullt av onödiga saker i högar på soffbordet. Jag har funderat och tänkt på det här från och till efter att vi pratade om det, och insett att jag nog vill försvara mig en smula. På lägret i helgen var min syster och hennes kompis med, och flera gånger satt vi och pratade om vikten av att vara positiv, och vad det är som gör att man uppfattas som, och faktiskt blir positiv. Jag är övertygad om att det är ett aktivt val, och något man måste träna sig på hela tiden, även om det går mer och mer av sig självt efter ett tag. Jag föredrar att skriva om de positiva minuterna av min dag snarare än de tråkiga, mest för att jag själv tycker bättre om att läsa trevliga saker än tråkiga – för att det gör mig glad. Jag föredrar att stänga av TVn när det visas Melodifestivaler, Idol eller något annat skruttprogram som ändå inte ger mig någonting, och kanske pyssla en smula istället, eller sitta ner och prata och umgås med min man – för att det gör mig glad. Jag bakar hellre eget bröd och fika än att köpa och släpa hem saker från affären som ändå innehåller mer kemikalier än ingredienser – för att det gör mig glad, och jag tror faktiskt att det gör mig friskare också. Jag köper hellre frukt och bär, frysta som färska, än godis och kakor – för att det gör mig glad. Listan kan göras lång, och kvinnan jag pratade med hade en hel hög av fler exempel, men jag är inte intresserad av att vara eller verka duktig, och det är tråkigt om det verkar så. Jag vill vara en positiv och glad person, kanske lite mer och intensivare än jag egentligen borde för att kompensera för alla de år jag varit sjuk och varit svart som natten, och då tänker jag att jag måste öva mig på att vara det. När jag läser mina egna gamla blogginlägg, då vill jag inte påminnas om allt tråkigt som händer, om alla bakslag i behandlingarna, om alla anfall och utbrott jag drabbas av i tid och otid, alla tusentals timmar hos läkare med tusen olika titlar, om allt som skrämmer mig och om allt som inte fungerar. Jag vill påminnas om att Gud är god, att jag har förärats med ett fantastiskt gott liv, och att om jag prioriterar rätt så kommer livet att kännas rätt. Då blir de där dagarna som kantas av tårar, ilska och ångest lite lättare att ta sig igenom, lite lättare att vända på. Jag är inte ett dugg duktig, snarare tvärt om, men jag övar mig på att vara sockersöt – för att det gör mig glad. Och vet du vad? När man själv är glad, då är det väldigt mycket lättare att sprida glädjen i världen, och ingenting värmer så skönt som ett rum fullt av leenden.

2 reaktioner på ”en dag som denna

  1. Anonym

    Heja Amelie! Jag tror verkligen att det är som du säger, tänker man positivt så blir det positivt (alltsom oftast). Stå på dig och skriv om sånt som gör dig glad, det gör mig glad och hjälper alldeles säkert alla som läser att tänka bra tankar 🙂

    kram malin fd granne 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s