en förmiddag som denna

Ett stort mysterium är hur jag kan ha så sjukligt, fantastiskt bra vänner och man. Ett annat mysterium är hur jag kan ha ätit två portioner makaroner och pastasås och fortfarande vara hungrig; lille sparv har nog bestämt sig för att dubbla sin volym idag.

Tack Gud, för att du är så himla god mot mig. Amen.
(En bra stund senare fortsätter inläggsskrivandet…)
Kom på att jag likaväl kan förklara de senaste läkarvändorna lite snabbt och lätt här, det är ju ändå bara de jag bryr mig om och älskar som läser detta, och ni kommer ju ändå veta förr eller senare om ni inte redan gör det. Men, för den som inte har hängt med så länge kommer först det gamla. Min första diagnos jag fick var som elva-åring, och de kallade det anorexia nervosa, med andra ord den fullutvecklade varianten. Ungefär ett halvår senare började mina föräldrar ligga på mina läkare och undra över varför jag gjorde och mådde allt dumt och trasigt som inte hade med mat att göra, och de la då till diagnosen borderline. Borderline är egentligen bara en diagnos som de satte under ett gäng år för att man inte passade in i någon av de andra kända personlighetsstörningarna, och numera finns diagnosen inte kvar, vilket i verkligheten innebär att alla som hade den har fått den avskriven sedan något år tillbaka. Sen har det gått tio år med pendlande fram och tillbaka mellan alla de olika karaktärer som ätstörning kan ta sig, och sidodiagnos efter sidodiagnos har ploppat upp, den största av dem socialfobi. Hela 2011 spenderade jag på Mandometerkliniken i Alingsås, som nog är bland det bästa som hänt mig. Jag började där dagen efter min födelsedag, och redan i mitten av augusti (på grund av en fruktansvärd envishet och nit hos mig och min behandlare) kunde de skriva över mig i friskskrivnings/uppföljningsprogrammet, som jag nu om det inte blir några komplikationer ska följa i fem år. Den där dagen tänkte jag att nu skulle allt det onda vara över, eller i alla fall kontrollerbart, ju längre tiden gick på Mando, desto mindre problem gjorde allt det andra dumma mig också, det var liksom som att det hängde ihop alltihop. Det gick några veckor, ett par månader, och i början verkade allt bra, men ju fler dagar som gick, desto mer kom alla gamla problem tillbaka, fast att jag åt och tränade precis som jag skulle, och kände mig friskare än någonsin förut. Vi pratade bort det med att det nog var gravidhormoner, men när det efter en sådär fyra månader var tillbaka till precis samma skrutt som innan Mando insåg jag efter tusentals diskussionstimmar med min fina man att 2011 inte har räckt, det är något annat som ligger och spökar också. Så, efter många om och men och väntan fick jag tillslut komma till vuxenpsyket i Tibro för att göra en diagnosutredning, en riktigt utredning den här gången, inte bara några samtal som förvandlas till en hittepå-diagnos, med andra ord, det de borde gjort för mer än tio år sedan. Nu är precis första delen i utredningen färdig, och allt pekar på adhd, som jag i så fall skulle vänt mot mig själv sedan jag var en sådär sex – sju år gammal, och det behöver vara något väldigt drastiskt som kommer fram för att de ska konstatera något annat. På ett sätt är det ganska skönt, att de berättar någonting som faktiskt jag kan känna igen mig i, och som de säger att jag kan lära mig att hantera så jag kan fungera normalt, samtidigt som det skrämmer mig. Jag vill inte ha en diagnos till, vill inte veta vad det är för fel på mig, vill inte ha fler behandlingar och mediciner, jag vill bara vara vanlig. Men, sen tänker jag att om de har rätt, och om det går att behandla så bra som de säger, vad mycket lättare allt skulle bli. Det skulle innebära att allt annat är sekundära diagnoser, till och med ätstörningarna. Det skulle betyda att jag skulle kunna lära mig hantera socialfobin, att panikångesten och ångesten skulle lätta, att jag skulle kunna fungera i relationer, att jag inte skulle behöva vara så extrem hela tiden, att allt inte skulle behöva vara så svart eller vitt – jag kanske till och med skulle kunna lära mig att känna att jag inte behöver gå och dö de dagarna som är jobbiga, att man faktiskt kan ha dåliga dagar och sedan resa sig morgonen efter och prova en gång till. Vi tar en sak i taget här med mig hemma numera. 2010 gick åt till att lära sig att man kan våga vara tillsammans med den man älskar och att lita på den, och inte vara rädd för den. 2011 gick åt till att lära sig äta och komma på att det inte är så farligt som man trodde. 2012 ska användas till att trassla ut och börja laga det trasiga i huvudet, så att jag någon gång kan använda ett år till att öva på att vara helt vanlig.

2 reaktioner på ”en förmiddag som denna

  1. Lisa R

    Åh vad bra du är! 2012 kommer bli ett intressant och bra år för dig känner jag på mig, fullt av nya erfarenheter! Du är så modig tjejen!

    Gilla

  2. catja

    Året som du har framför dig kommer säkerligen att vara fullt av jobbigheter men det kommer också att vara fullt av helt underbara och fantastiska saker. Och som alltid så finns jag här för dig om du behöver mig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s