en dag som denna

Jag är helt säker på att jag öppnade datorn av en anledning. Men, den har jag uppenbarligen glömt bort, så då duger detta bra. Med näringsdryck i ena handen och mediciner i den andra kommer jag på mig själv med att tycka synd om mig nu igen, men egentligen väldans obefogat. En fin sak är att vi får finbesök ikväll, och då blir jag en lycklig flicka. Mathias blir min bakar-kompis, och det är en bra sak. En konstig sak, är att jag lärde mig igår att jag och Wilmer tycks ha väldans lika drömmönster. Det är liksom bara Madde som finns. Eller, i natt var det Madde och vampyrer, men vi var med de snälla vampyrerna, och jagade de dumma. Och vann.

Jag längtar efter dig, så mycket så mycket, det är så orättvist! Vi skulle ju slåss tillsammans, och så får jag slåss själv. Eller, inte själv, men i alla fall utan att kunna se, prata med dig och krama dig. Bäst för dig att du njuter av festen i himlen, för när jag kommer dit, då ska jag skälla på dig. Eller nej, det ska jag inte, du är ju den vackraste som finns, och jag kan inte vara arg på dig. Vi är ju precis likadana. Jag bara saknar dig så mycket. Har suttit i skolan de sista dagarna och tänkt vad meningslöst det är. Här sitter jag, timme ut och timme in, lär mig noll och ingenting, och så är du borta. Det värsta är att vi vad som tycks som hela tiden kommer in på hur evigheten ser ut, vad som väntar bortom döden och sånt där. Jag vet ju redan, att det är du som väntar där, du och Gud. Men jag vill helst inte behöva sitta och tvinga bort tårarna flera gånger om dagen för att vi pratar om det hela tiden. Himla skrutt är det. Förresten är det konstigt, att på din begravning, då grät jag inte en skvätt. Jag hoppas inte det gjorde dig ledsen, det var bara så mycket kärlek, omsorg och Helig Ande i luften, så jag kunde inte annat än att vara alldeles varm och gosig i hela kroppen. Allt var för dig, varenda ton, varenda tår som rann ner för de andras kinder. Allt var för dig. Jag hoppas du inte tyckte mina versioner av dina favoritsånger var fel, jag tänkte att om jag gör så gott jag kan, och bara tänker på dig, då blir det rätt. Och jag kan säga dig, att jag kan bara tänka på dig, hela tiden. På begravning grät jag inte en skvätt, nu grinar jag mest hela tiden. Jag saknar dig, och längtar efter dig, hela tiden.

Idag har jag en stor fundering. Om man har ett rum med temperaturen -237° (absoluta nollpunkten), kan det blåsa så att köldfaktorn blir lägre då? Och, om svaret är nej (vilket jag börjar misstänka) är ett rum med -237° helt tyst? Min teori är att det borde vara det, om luften är så kall att den står stilla, men varken Wikipedia eller bibeln har några vettiga svar idag. Jag blir så trött. Maria föreslog att jag skulle höra av mig och fråga Christer i P3, och det är nog vettigt, annars kommer jag aldrig få svar. Frustrerande är vad det är, jag ska nog sluta fundera.

En reaktion på ”en dag som denna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s