en förmiddag som denna

Ibland kan man få höra saker som, ”nämen, det är ju mor Tuta som har kommit till festen..!”. Då kan man bli lite ledsen, även om man vet att de inte menar det på riktigt. Men, för att undanröja alla eventuella tvivel ska jag berätta lite vem jag är idag.

Jag heter Amelie Roolf, fast snart Roolf-Nowén. Det kommer bli ett fint namn, och jag längtar verkligen efter att få bli en liten fru. Jag tycker väldans mycket om att pyssla. Jag pysslar med papper, klipper och klistrar, syr, inreder och målar. Jag älskar att finsnickra, renovera och dekorera. Jag skriver ganska mycket musik också, mest utan ord, eller på svenska. Jag älskar svenska, det är faktiskt ett väldigt vackert språk, när man använder de rätta orden. Någon gång ska jag skriva en bok, och då ska jag använda så många vackra ord som får plats. Tills dess bloggar jag, för det älskar jag också att göra. Jag syltar och saftar också. Eller, saft har jag inte riktigt hunnit med den här säsongen än, men mycket sylt och kräm och mos och sånt. Jag älskar att laga mat, gärna annorlunda, ibland avancerad men framför allt varierad. Jag tycker inte jättemycket om att städa, men jag gör det gärna ändå, för att jag tycker om att ha det fint omkring mig. Jag tycker inte heller så mycket om att festa. Visst händer det att jag går ut, men jag trivs inte riktigt där, bland alla människor och allt stök. Jag sitter hellre i en soffa eller i ett mysigt kök och dricker thé och myser med någon fin vän. Jag har inte så många vänner. Jag har väldigt många kompisar och bekanta, men vännerna är få, och jag tycker om att ha det så, för de där få är väldans bra, så bra att det räcker och fyller över alla breddar. Jag längtar efter att få barn, och jag önskar att vi ska få del av den gåvan väldigt snart, jag längtar med hela mitt väsen efter att vi ska få bli föräldrar. Jag tror på Gud, och vet att Han tar hand om mig. Jag älskar att gå i klänning, inte bara för att jag känner mig fin, utan för att jag har gått upp så mycket i vikt sedan jag började förändra, så nu känns byxor så tight och trångt och fult. Jag förstår inte varför man inte kan tillverka lösa byxor som sitter fint och är bekväma, att det kan vara så svårt är ett stort mysterium. Jag hatar att gå i affärer, mest för att jag blir så rädd och spattig när det är massor av människor överallt, tacka Gud för internetshoppingen. Jag tycker om att spela datorspel också, mest Oblivion, fast jag inte är så duktigt, och Richard får komma och hjälpa mig lite nu och då för att jag fastnar. Jag är 20 år, och har hunnit med ganska många saker. Jag har hunnit leva och dö, hunnit vara toksjuk, deprimerad och farlig, hunnit jobba ihjäl mig och spela tusen roller. Jag är tjugo år, och mer än hälften av dem har varit sjuka. Nu ska resten vara friskt.

Så, nu vet ni.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s