en dag som denna

Nu tänkte jag skriva lite till min bestevenn Äg, så ni andra får blunda. (Okej, det går väl bra om ni läser lite då, men berätta inte för Agnes, hon blir så ledsen när andra läser hennes post.) Regnet smattrar mot plåttaket på cykelskjulet utanför, och jag sitter ensam i köket och skjuter upp att börja med tvätten. Richard gör sin första jobbdag idag, någon uppstartsgrej innan de börjar på riktigt på måndag, och du skulle sett hur han såg ut i morse! Han var som ett nervöst spatt-troll. Helgalet. Fantastiskt roligt var det att reta honom med att prata om andra saker, typ vart min nya tröja tagit vägen, att vi borde verkligen slå ihop våra ICA-kort (vi får fortfarande två buffé varje månad, mitt samvete mot urskogen dödar mig) och att mitt nya pyssel kommer bli tokroligt. Han blev galen på mig, fast på det där tysta Richard-sättet som är svårt att se om man inte känner honom. Det var väldans uppfriskande i mitt hav av självömkan över tokförkylningen!

Sa jag förresten att Räkan har sprungit bort? Han smet sista dagen som tjejerna var här och passade honom, så nu har han varit borta i lite drygt en vecka. Det gör liksom ont i hela själen, att våra bebis har rymt, alldeles lagom till att vi skulle titta ut hans nya kompisar (Sparv och Irma, kan det gå för sig fröken?). Men, jag hoppas och tror fortfarande att han ska komma hem. Men, jag saknar verkligen att bli väckt av honom på morgonen.
En annan sak jag saknar är dig. Jag firade min friskskrivning häromdagen, och det var fantastiskt roligt, men samtidigt tomt. På ena sidan om mig satt Richard, höll min hand och blåste bort alla mina tvivel (och jag älskar honom så mycket så mycket för det, att han förstår att det inte är lätt) men på andra sidan om mig var det tomt. Inte bokstavligen, min pappa satt ju där, men det skulle varit du. Och vem ska jag prata med om mina tvivel, om overklighetskänslan, du vet när jag vaknar mitt i natten och tror att allt var en dröm, att jag är lika sjuk som någonsin förr? Det var ju dina ämnen, du som hjälpte mig hitta tillbaka till syret och verkligheten, och nu är det tomt. Min behandlare bad mig prata med en annan patient när jag var på kliniken i måndags, för att liksom visa att det går att komma ut levande på andra sidan, men jag kunde inte, mest för att det liksom fortfarande knappt är verkligt. Men, jag antar att jag kommer förstå även om inte du förklarar, men det tar nog lite längre stund.
Har du fått ditt brev på posten än? Förlåt om du missförstår mig och blir ledsen för det, det var verkligen inte meningen, jag bara skrev och skrev och tänkte inte. R läste det när jag var klar och blev tokledsen, men sen fick vi äntligen pratat om det, och allt det jobbiga försvann. Nu blir det nog väldans mycket lättare när du kommer tillbaka till mig. Vi tittade på vigselringar igår förresten! Jag längtar så mycket så mycket, men inte bara för att vi äntligen får gifta oss, utan för att då är du hemma hos mig. Då sitter du allra närmast mig och jag ska tjuvkasta några blickar mot dig medan Peter står och svamlar alla vigselorden. Det är en bra sak, att den bästa dagen, då är båda de bästa närmast mig.
Ojsan, väldans vad långt det blev. Det var verkligen inte meningen, men så kan det gå. Nu, min bestevenn, måste jag gå och tvätta. De utlovade bilderna kommer snart, men jag måste städa lite innan jag vågar lägga upp några bilder på kaoset. Jag hjärtar dig, bara så du vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s