en kväll som denna

En vinterdags funderingar

Idag smälter snön, och jag tar en stund och tänker tillbaka. Din hand i min, lätt som en fågelunge, dina stora blåa ögon som funderande sökte mina. ”Amelie”, sa du. ”Vem är egentligen han den där Jesus du pratar om hela tiden?” Jesus förresten, Je-tutt låter det mer, men jag förstår ju vem du menar. Förstår ju vem du menar, på ditt 5-åriga trollhättemål. Vi går ut i bilen igen, dags att åka hem efter gudstjänsten i den lilla missionskyrkan där uppväxten ekar mellan väggarna. ”Jo, han den där Jesus”, svarar jag, ”det är ju Guds son vet du väl? Vi sjöng ju det förut i sången”, och så nynnar jag lite på den. Du tittar lite fundersamt på mig igen, kikar på mig i backspegeln från din barnstol. ”Men, igår när vi skulle sova sa ju du att alla var Guds barn? Att Gud-pappan var allas pappa, så att man hade två? Att man kan prata med Gud-pappan om allting för att pappor älskar sina barn?” Jag log lite mot dig i backspegeln, och förklarade att visst var det så, men Jesus, han var alldeles speciell, och så pratade vi om när Jesus stillade stormen resten av vägen hem. Fast att vi pratat om samma händelse igår när vi skulle sova, så kan du inte sluta förundras, över hur en människa kan säga åt vågorna att ta det lugnt, och vinden att den ska vila och de lyssnar. Det är ju inte alltid ens de andra människorna lyssnar på vad man säger, så tänk vilken kille som till och med kunde prata med vädret! Du ber mig berätta om och om igen om din nya kompis och extrabror Jesus, och snart har helgen vi hade tillsammans gått. Som alltid, tar mitt nya liv lite för mycket tid för att jag ska orka hälsa på dig, och en dag, alldeles för långt senare, ringer min telefon. ”Amelie? Varför kommer du aldrig och hälsar på oss längre? Jag saknar dig, och mamma och pappa hinner inte prata om Je-tutt.” Det tog inte många timmar innan jag var hemma hos dig, och så hände det sig, att vi än en gång hamnade i bilen, för att köpa lite kvällsmat. På vägen dit berättar du för mig om allt som hänt på dagis, om teckningen du ritade till mamma, och att du fick hjälpa pappa att sätta upp de nya takarmaturerna i hallen (jag har länge funderat över varför du inte bara säger ”lampa” som vanliga 5-åringar), men så på vägen hem, kom det du tänkt på så länge. ”Alltså, jag har tänkt på en sak.” Dina blå ögon sökte efter mina i backspegeln. ”Om Gud finns överallt, då måste han ha världens största hus?” Ett stort leende sprider sig på mina läppar, och jag nickar och håller med dig. ”Det är bra”, säger du, ”för då är vi alltid hemma hos honom.” Åh, älskade lillebror, jag tror dig när du säger att du inte är liten längre, för när jag blir stor, då ska jag bli lika vis och känna Gud lika bra som du. Matt. 18:1-3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s