monthly makers: tema pärlor

Än en gång är vi framme vid slutet av månaden, vilket betyder två saker: räkningar ska betalas, och månadens bidrag till monthly makers ska presenteras – den senare av de två är märkligt nog alltid mycket trevligare..!

IMG_0317Tema pärlor. Redan första dagen hade jag ungefär femhundra idéer, och i alla fall trehundrafemtio av dem står fortfarande kvar på att-göra-listan. När jag får sådär många idéer får det ibland snarare motsatt effekt mot vad jag skulle önska – jag vill så mycket att jag blir näst intill handlingsförlamad och får inte gjort ett skvatt istället, kanske är det helt enkelt för svårt att bestämma i vilken tråd jag ska börja nysta. Till slut lossnade trots allt rätt garnände. Mitt upp i benbrott och förlossningsnervositet ska våra vänner gifta sig, och det här med att hitta en outfit som funkar oavsett om en är gravid eller inte och som helst också ska klara eventuell amning mitt under kalaset har inte varit det lättaste. För några veckor sedan hittade jag äntligen en klänning som matchade alla mina kriterier, och när nu månadens tema var pärlor passade det ju alldeles utmärkt att knåpa ihop små trevliga accessoarer.

IMG_0336

Lite lagom pilligt, stilrent men personligt och bara tillverkat av sånt som fanns i skåpet – mycket bättre blir det inte. Att det hela sedan dessutom gör sig fantastiskt bra ihop med husets senaste tillskott i nagellackshyllan – ”british rose” från Body Shop, gör att jag till och med kan förbise att jag inte kommer kunna ha vackra skor på mig och måste stappla fram på kryckor. Min man föreslog att jag virar in dem i matchande sidenband dagen till ära – det är ju onekligen en festlig idé..!

Jaels bestämde sig för att göra ett eget bidrag den här gången – närmare bestämt ett par pärlplattor med maxi beads. För att hålla ordentligt för lek och vadhelst annat hon kan tänkas hitta på att använda dem till bestämde vi oss för att testa att köra dem i ugnen. Sagt och gjort, efter att ha strukit dem som vanligt plockade vi loss kreationerna från plattorna och skjutsade in dem i ugnen på en plåt med bakplåtspapper. 200° i drygt fem minuter, och nu håller de för ett mindre kärnvapenkrig – eller i alla fall att agera gunghäst åt mjukdjuren. I intensitet är de båda mer eller mindre likvärdiga.

Jag längtar efter att se vad alla andra pytsat ut, och att fortsätta pricka av alla punkterna på min egen inspirationslista..! Den lär ju inte bli kortare av att se de andra fantastiska alstren tänker jag… Vet du inte vad monthly makers är ännu? Då föreslår jag att du genast klickar dig in här och kikar runt, så förstår du snart vad det hela handlar om. Snart är du antagligen lika skapande-pepp som jag och min fyraåring, så för sjutton katter, ta chansen att testa att hoppa på inspirationståget vettja! Det där är för övrigt nog det finaste med hela grejen – att jag och min fyraåriga unge kan vara med i samma utmaning och få ut precis lika mycket inspiration, pepp och skapandelusta. Jag är så himla glad över de där fina människorna som lägger sin tid och energi på att dra i detta. Tack så mycket!

blodomloppet som inte blev som vi tänkt

De här senaste dagarna har varit så händelserika att jag knappt riktigt vet vart jag ska börja – men rimligtvis med det där blodomloppet, när det nu var ungefär där det började spinna loss.

Blodomloppet är ett av mina absoluta favoritevent under året, och i år hade vi skrapat ihop oss till två fulla bilar som skulle åka och vara med på kalasandet i Örebro. Jag och Jael var anmälda till en 5 km barnvagnspromenad, och Richard skulle tävla på milen. Så i början av veckan bestämde sig ungen i magen för att hen också ville vara med och leka, så plötsligt låg vi i närmare två dygn av kraftiga förvärkar och var helt säkra på att vi snart skulle vara fyra. Icke sa nicke, ungen hade visst bara ropat varg – men eftersom också förlossningen trodde att detta innebar att det inte är många dagar kvar bestämde vi oss för att ställa in. Så sent som i onsdags kväll var jag helt säker på att det inte skulle bli något Örebro för oss, men när jag på torsdagen inte kände minsta lilla aning om förlossning, kroppen mådde bättre än de senaste två veckorna och dessutom hade en MVC-tid där barnmorskan tyckte det var helt okej att ta den där promenaden så länge jag hade en promenadkompis bestämde jag och Jael oss för att ändå åka med. Tji fick jag.

14022106_10210774963314169_3418802016611297472_n

Väl framme var jag så himla glad över att vi åkt med – det är verkligen ett så himla mysigt event. Jael totalpeppade inför starten av lilla Blodomloppet, och när hon väl i mål triumferande visade upp sin medalj och banan kunde dagen bara bli alldeles fantastisk. Tänkte vi. Vi splittades upp till respektive starter, och jag skuttade med min ytterst höggravida kropp, barnvagn med trött unge och syster till den där barnvagnsstarten. Blöta av regnet men glada och fnissiga ändå började vi gå – och kom ungefär 250 meter – sedan bestämde sig min fot för att parkera sig i en grop. Uppenbarligen var resterande delar av kroppen inte riktigt överens om hur bra idé det var att pausa just där, eftersom det resulterade i en fot som vek sig åt fel håll, en kropp som chockad ramlade ihop på marken och en högljudd KNAK som senare skulle visa sig vara en fraktur i vadbenet. En kan ju blir trött för mindre. Min stackars syster fick försöka få tillbaka den där höggravida kroppen, den trötta fyraåringen och barnvagnen till starten – vilket gick lite sådär. Halvvägs tillbaka sjönk jag ihop i en hög, och där blev vi kvar de närmaste en och en halv timmen. Alltså, det var inte så mycket annat att göra än att skratta åt eländet. Fyraåringen fick åka med en syster hem, och jag och Richard spenderade natten på akuten för att undersöka den stackars oföddingen och det det benet. Oföddningen var märkbart stressad, med förhöjd hjärtrytm och minskade rörelsemönster, men inte så det var någon fara. Den enorma stressen som släppte när vi fick det bekräftat – det var ungefär lika överväldigande som när smärtchocken släppte, fast åt det positiva hållet istället.

IMG_0218
I skrivandets stund ligger jag och lyssnar på ”Hattifnattarnas hemlighet” med den där fyraåringen och undrar hur i hela friden en förlossning ska gå till nu. Efter ett par dygn med smärta som fått mig att kräkas, gråta och gnyende gunga fram och tillbaka börjar jag äntligen kunna tänka rakt igen – men då kommer det andra. Det är tio dagar kvar till beräknad förlossning, och jag kan inte ta mig från sovrummet till köket utan att stanna minst tre gånger av smärta och utmattning. Trots en ordentlig fraktur får benet inte gipsas, vilket innebär att de där två trasiga benbitarna ligger och vibrerar mot varandra – en smärta jag tidigare inte kunnat föreställa mig. Resten av kroppen värker konstant av felbelastning, och med varenda liten sammandragning blir jag rädd att förlossningen ska dra igång.

IMG_0217
Så tänker jag ett varv till, och minns hur mycket starkare kroppen är än vad jag tror. Att jag inte är minsta lilla rädd för ett eventuellt kejsarsnitt om det är vad som krävs, och att jag har spenderat de senaste två åren med att plugga och bli riktigt duktig på hur kroppen funkar och hur jag ska göra för att få tillbaka den på banan igen. Jag kommer stå på den där startlinjen nästa år igen, även om det inte alls känns så nu. Och allvarligt talat – historien om vårt blodomlopp 2016 är utan tvekan den allra roligaste vi upplevt på länge.

Gör din egen havremjölk

För någon vecka sedan satt jag och en fin vän och pratade om hur fruktansvärt tråkigt det är att veganska och andra hälso- och klimatsmarta matvaror är så mycket dyrare än alternativen. Varje gång jag låter min ekonomi (eller brist på den…) styra mig att göra val jag upplever som oetiska på ett eller annat sätt känner jag en stygn av dåligt samvete och ilska mot mig själv, ändå gör jag det om och om igen. Gissa då hur glad jag blev när jag dagen efter att vi pratat om det råkade snubbla över en instruktion på hur en gör egen havremjölk i någon av alla de facebook-trådar jag scrollar förbi..! En kort stund senare bestod lunchen av polentagröt och mjölk, med alldeles egengjord havremjölk både i och på den där soligt gula gröten. Den där tråden hittade jag inte igen, men instruktionen var lätt som katten och kommer här!

IMG_0021

Husets havremjölk
3 dl havregryn
3 msk rapsolja
1 l vatten
Mixa alltihop till en vit sörja. Låt rinna genom i saftsil – ska det gå fort funkar det alldeles utmärkt att krama ut den sista decilitern. Kvar blir ungefär 9 dl havremjölk, och en mosig portion havregryn som fungerar alldeles utmärkt att koka gröt på. Lätt som en plätt!

Vi valde ju som sagt att äta polenta till lunchen, men de där havregrynen var bara att lägga i en burk i kylen och göra frukostgröt på dagen efter istället. Hur länge mjölken håller vet vi inte riktigt än, eftersom den där knappa litern går åt på sådär 4-5 dagar hos oss, och den tiden är absolut inga problem. Som havremjölk lätt gör skiktar den sig när den står, men det är bara att skaka flaskan så blir den alldeles som vanligt igen.

IMG_0010
Härligt solgul polentagröt på hemma gjord havremjölk, serverad med egen kokad hjortronsylt i någon färgglad liten skål – mysigare lunch får en leta efter. Är du förresten kanske en av dem som inte provat polentagröt än? Då är det verkligen på tiden! Vi hade inte ens tänkt tanken på att testa innan vår dotter som liten blev vetestärkelseallergisk, men numera är det en ständigt återkommande rätt på menyn trots att hon växt ifrån den där besvärliga allergin. Majsgröten påminner om mannagrynsgröt, men är vete/glutenfri och har en mycket gladare färg – bara det skulle jag hävda är anledning nog att välja den istället..!

 

Polentagröt, 2 port:
5 dl mjölk av valfri sort
1 dl polentagryn

Koka upp mjölken, och rör sedan ner polentagrynen. Låt koka i ungefär fem minuter under omrörning. Låt gärna stå några minuter för att tjockna till något ytterligare. Klart!

att välja bort mammaledighet

Något jag antagligen aldrig kommer att förstå är människor som tar sig rätten att kritisera andras föräldraskap. Det är inte längesedan jag berättade om hur jag blev utskälld på min favoritpizzeria (usch, jag blir fortfarande alldeles uppgiven och fylld av känslor av värdelöshet när jag tänker på det) och när jag nu är ungefär så gravid som en kan bli utan att spricka blir det sådär extra tydligt igen. Varför? Jo, planen är att jag inte ska vara mammaledig.

Jag älskar mina barn, så mycket att det ibland gör fysiskt ont i mig, både den ungen som är på utsidan av kroppen och den som i skrivandets stund fortfarande bor på insidan. Allt fler och starkare röster har dock de senaste veckorna börjat göra klart för mig att det inte räcker, och trots att resonemanget inte är någon nyhet gör det så vansinnigt ont när de där åsikterna uttrycks.

Med vårt första barn var jag hemma på hundra procent i drygt ett år. Min man har fortfarande inte tagit ut en enda föräldradag för henne, till både hans och min stora sorg. Anledningen till att det ser ut så var att vår livssituation just då inte gav utrymme för några andra alternativ. Sedan dess har jag varit distansstudent, vilket inneburit att jag till skillnad från honom kunnat vara hemma med henne utan att förlora inkomst eller ens någon större produktivitet, alltså har jag tagit ut varenda VAB-dag. Nu sitter vi i en ny situation, och det känns fantastiskt roligt att kunna säga att min man ska vara föräldraledig på heltid från dag ett, och jag ska efter den där första två-veckors-bubblan ge mig ut i verkligheten igen efter alldeles för lång tid med sjukskrivningar och studier. Det känns fantastiskt, och är en lösning vi är supernöjda med. Omgivningen? Not. So. Much.

Det där sista var inte riktigt sant. Min man höjs nämligen till orimligt höga skyar, i termer som ”åh, vilken fantastisk man som hjälper till att passa sina barn”, ”vilken familjefar, som är beredd att lägga sin karriär åt sidan” och annat trams i samma kategori. Samma typ av utrop som görs när han lagar snabbmakaroner för övrigt. Jag som mamma å andra sidan, möts istället av attityden att jag är en oansvarig och självisk förälder som inte stannar hemma hos mitt nyfödda barn och ägnar mig åt anknytning, helamning och knyppling – eller vad nu fantastiska mammor förväntas göra när ungen sover. Att det finns bröstpumpar, ett liv utanför jobbet och väldigt mycket kärlek, fysisk närhet och omtanke i omlopp resterande tid av dygnet tycks inte spela någon roll. Som om inte det vore nog – att vi väljer att ha kvar vår 4åring i förskoleverksamhet 15 timmar i veckan är också det ett problem. Märkligt nog tycks inte hon uppfattat att det är väldigt synd om henne, eftersom hon är superarg över att hon numera bara får vara på förskolan tre dagar i veckan istället för fem.

Det här hyckleriet gör mig allvarligt talat helt vansinnig. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan uppleva sig ha rätten att kritisera något så centralt och känslomässigt utsatt som föräldraskapet. Jag är dessutom rätt säker på att de allra flesta föräldrar lever med en intention att göra sitt allra bästa för sina barn, och faktiskt gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar – hur kan det inte vara nog? Det är klart vi måste slå larm när ett barn far illa, men är det verkligen läge att ropa varg för att ett spädbarn får spendera sin första tid i livet med sin pappa eller när en annan får gå i femton timmars pedagogisk verksamhet tillsammans med sina jämnåriga kompisar?
IMG_0072

att utmana sin kropp

IMGP6280

Ett av mina allra bästa pepp är att sätta upp och se tillbaka på de mål jag placerat ut framför mig. När nu vår höst är fylld av ovisshet känns det extra skönt att kunna plocka fram ett par bilder och se att det händer faktiskt saker, även om det vissa dagar känns som att hela livet bara står och stampar på ett och samma ställe. En av de grejer jag verkligen bestämt mig för innan sommaren var att jag inte skulle låta mig skrämmas av hur dålig jag var fysiskt under den förra graviditeten – så länge kroppen håller ska den användas och utmanas, det var liksom planen. När jag nu såhär i början av augusti ser tillbaka på de senaste två månaderna inser jag att jag har klarat den utmaningen över förväntan!

IMG_9271

Jag fick sluta jogga någonstans i början av juni, det började helt enkelt göra alldeles för ont i ligament, knä- och höftleder, och efter det har jag successivt fått sänka tempot även under promenaderna, men jag orkar fortfarande ta svår terräng och långa sträckor utan några överdrivna problem. Resan till Polen involverade inte många minuter spa som först var tanken, men promenader däremot var det ingen brist på – bland annat en topptur upp på Velká Čantoryje, alldeles vid tjeckiska gränsen. I början av juli bestämde vi oss för att det var dags för mig att lära mig paddla kajak, och tog en kortare hajk genom Göta Kanal och sjöarna häromkring. Ett par veckor senare åkte vi upp till norra Dalarna för en veckas fjällturer kring Idre och Särna. Med dagsturer på Fulufjället, Nipfjället och Yxningåfallen gick veckan snabbt som katten – och som på något vis hör till hann vi gå vilse på en myr också – nu igen. Ett tre mil motionslopp på cykel klarades av i början av augusti, och nu är det inte långt kvar till Blodomloppet i Örebro, och 5 kilometers barnvagnspromenad känns fortfarande alldeles rimligt ett par veckor före beräknad förlossning.

IMGP6169
Jag tror verkligen inte på att pressa gravidkroppen i onödan, men jag kan inte låta bli att utmana den – i alla fall lite. Jag känner min kropp oerhört bra och vet vart mina gränser går, det viktiga är att våga stanna när en närmar sig de där gränserna utan att för den skull känna att en har misslyckats. Min barnmorska bannade mig en smula häromdagen och sa att hon misstänkte att jag kanske pressar lite väl nära gränsen vissa gånger, men allvarligt talat så tror jag inte hon har rätt. Det är min övertygelse att alla kan lära känna sin egen kropp och psyke (även om en inte nödvändigvis behöver göra det riktigt så makabert som jag har gjort…), och efter det är det dags att göra ett val – kommer jag använda den där kunskapen till något destruktivt eller något bra? Det har tagit lång tid, men jag kan med gott samvete säga att jag använder min kunskap till något konstruktivt och uppbyggande – och det är en helt fantastisk upplevelse.

IMG_9983

att hantera långvarig nedstämdhet: del 1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.

Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

selfcare.swedish

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är hen precis som jag bara en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

selfcare_printable

Pdf-filer för nedladdning: selfcare_printable selfcare.swedish

 

 

 

 

en melankolisk melodi

Det är märkligt hur det lyckas smyga sig på utan att jag märker något, om och om igen. Den där melankolin. Hur orken sakta men säkert läcker ut någonstans ur ett hål jag glömt isolera, hur varje dag dränerar ett uns mer ork än vad natten tillför till morgondagen. Det som till att börja med var någon inställd fika blir till ett överväldigande behov av att smita in bakom någon varuhylla för att slippa stöta på sin bästa vän i matbutiken, det som började som en liten paus från alldeles för många aktiviteter har snart förvandlats till total isolering. När kreativiteten är som bortblåst, musiken slutat dansa kring mitt huvud och bara tanken på skrivande lockar fram begynnande ångest. Smygande, sådär så jag knappt märker det.

Förrän en dag, när jag plötsligt inser att jag har meddelanden liggande sedan två veckor tillbaka. När någon alldeles intill mig säger något kränkande, och jag inte låtsas att jag inte hör för att orken att försvara jämlikhet och rättvisa smugit sig ut genom den där trasiga skarven. När jag nästan övermannas av viljan att ställa in de planer jag tycker är allra roligast och länge sett fram emot. När orden sakta börjar leta sig fram genom fingertopparna igen. Då vet jag att det snart vänder. Det måste bara få ta sin tid, jag måste bara få blunda och andas. Snart.

monthly makers: tema saga

Planen för månadens monthly makers var att sy ett par gosiga små brokiga – Stina Wirséns fantastiska kreationer.

IMGP6509

Jag fick tag i den här fantastiska boken på bokrean tidigare i år, och när nu temat var sagor kändes det som en alldeles utmärkt idé att sy brokiga kompisar till befintligt och stundande barn.

IMGP6511

Sedan blir ju inte livet alltid som en tänkt sig, och någon tid eller ork till att sy mjukdjur har liksom inte funnits. Så, fram tills sent igår kväll hade jag förlikat mig med tanken att missa juli månads tema, men så slog det mig – på tema sagor är det ju alldeles utmärkt att visa upp vårt långtidsprojekt.

IMGP6483

Mina vänner, låt mig presentera; dockhuset! Just nu är det oerhört mycket rollekar, sagor och teatrar som spelas upp med dockor och mjukdjur i huvudrollerna (oavsett om det finns publik eller inte), men någonstans riktigt bra plats för de där scenerna att utspela sig finns ännu inte – men snart så!

IMGP6490

Jael har önskat sig ett dockskåp länge, men ekonomin har satt stopp för att köpa ett – kombinationen av att hon önskar sig ett där dockor i barbie-storlek får plats att bo och att vi försöker vara noga med att inte köpa tramsiga plastgrejer till henne gör att det blir så vansinnigt dyrt. Så kom vi på (lagom till hennes fyraårsdag) att vi kunde bygga ett eget, utefter egna önskemål och plånbok. Sagt och gjort, strax innan födelsedagen hade vi knåpat ihop vår ritning, och till fyra-årskalaset hämtade vi hem limträskivor vi fått utsågade på Lindvedens byggvaruhus, den där sågen utanför Trollhättan där min familj köper det mesta i snickeri- och byggmaterial-väg.

IMGP6506

Spackel, färg och tapetlim har vi köpt på Rusta – när det inte behöver hålla för normalt slitage behöver det absolut inte vara finare än så. Alla tapeter är spill från vänner, familj och rester från egna gamla projekt eller utrivet ur tapetböcker vi fått av färghandeln, och listerna är färgblandarpinnar från samma butik. De möbler som finns än så länge är ett ihopplock av IKEAs dockhus-serie (so much för att inte köpa plast-trams…) och småprylar vi hittar på secondhand, någon butik eller gammal låda lite här och där. Än så länge ligger vi på ungefär 600 kr i spenderade riksdaler, och jag väntar mig att behöva komplettera med någon pensel här och någon mer färgklick här – så någonstans mellan 700 och 800 kr räknar vi med att landa på när kalaset är klart, inklusive möbler och sånt där småkrafs. I jämförelse med vad att köpa ett motsvarande hus hade kostat, och när vi nu kan sprida ut kostnaderna under en längre period – absolut överkomligt. Redan på ritnings-stadie klurade vi dessutom ut hur vi skulle göra för att skåpet lättast ska kunna användas till bokhylla när vi inte har barn som tycker dockskåp är roligt längre – med eller utan en enklare ombyggnad av taket.

IMGP6515

Det som hunnits med i juli in bland allt bad och fjällvandrande har varit av spackling, slipning och målning – kanske hinner vi också få på tapeten på ytterväggarna innan månaden är slut, den som lever får se! Än så länge har jag inget roligare att bjuda på än processbilder, men hang in there, det kommer bli fint när det blir klart! Planen är dessutom att alltihop ska vara färdigt innan lillungen kikar ut, så jag förväntar mig mirakel i vårt miniatyr-husbygge de närmaste veckorna.

IMGP6494

Till taket valde jag att istället för grundmålning att lägga ett lager med terrakottafärg som jag köpt på någon rea för hundra år sedan. Jag vet inte om den kanske var gammal, eller om det var meningen, men det var mer som att jobba med lera än med färg – men snyggt blev det! Tyvärr räckte inte de där 90 ml särskilt långt – första lagret var liksom vad burken klarade av, men när en liksom jag har alla möjliga och omöjliga hobbyfärger liggandes i lådorna var det inga jätteproblem att på frihand bryta till en egen nästan identisk nyans att lägga för täckningens skull. Det syns inte fantastiskt bra på bilderna, men resultatet är ett halvglansigt tak som ser ut som någon form av sand-utblandad stenhistoria. Superläckert!

IMGP6507

Om en känner sig lite osäker på vad monthly makers är kan en till exempel klicka på länken här och leta sig vidare därifrån. Tjolahopp!

 

det måste vara okej att må pyton

Jag kommer på mig själv allt oftare med att bli arg och irriterad på frågan ”och hur står det till magen?”. Missförstå mig rätt – jag förstår att frågan ställs i all välmening, och egentligen är jag nog mest frustrerad över bilden av hur en graviditet ska se ut. Note to self: fortsätt jobba med missriktad ilska. Oui, mon ami, mer terapi.

Mitt ständiga svar när någon frågar är numera något i stil med ”jo tack, det är tillräckligt bra”, och så ett litet klämkäckt fniss på det – fast egentligen mår jag ju pyton och minst någon gång om dagen vill jag få ungen utskuren av någon kunnig människa i läkarrock – men varje gång jag försöker uttrycka det svåra och jobbiga möts jag av tillrättavisningar. ”Graviditet är faktiskt ingen sjukdom – du ska vara tacksam över att få ta del av ett sånt mirakel – det är faktiskt inte alla som kan få barn naturligt” och så vidare i oändlighet. JAG VET att det är fantastiskt. Stora delar av dagen tycker faktiskt jag också det. Tyvärr är de gångerna inte lika vanliga som stunderna av avgrundsdjup ångest. Den fysiska smärtan som gör att jag aldrig sover mer än ett par timmar i sträck, de kräver också väldigt mycket mer av min uppmärksamhet än allt det där fantastiska. Jag är oändligt tacksam över att den här graviditeten går så mycket bättre och lättare än den förra (som en till exempel kan läsa om här), men jag kommer allt oftare på mig själv med att bli avundsjuk på kvinnor som berättar om hur graviditeten varit bland det vackraste de upplevt, att det var fantastiska nio månader, hur kroppens förändringar var ett stort äventyr eller något annat fint.

Det känns väldigt mycket som att det är på det viset en graviditet förväntas vara – eller ja – att det är den biten en ska prata om i alla fall. När jag pratar på djupet med kvinnor i min omgivning är det så många som berättar om svåra graviditets-, förlossnings- eller postpartum-upplevelser att jag inte kan förstå hur den där vackra bilden ändå är den rådande och normativa. Ännu märkligare blir det när jag slås av att det allt som oftast är kvinnor som bemöter mina upplevelser med starkast negativ klang.

Jag misstänker att det egentligen är väldigt många som känner igen sig i vad jag tänker – jag har svårt att tro att jag är ensam om att tycka att graviditet är tungt och jobbigt. Fint och spännande, javisst, men långt ifrån hela tiden. Imorgon åker vi upp till Fulufjället för att ta några dagar av kortare dagstursvandringar och paddling, och någon sa till mig för några dagar sedan att om jag kan ge mig ut och göra de där sakerna då kan det inte vara så illa ställt. Nej, så illa ställt är det inte, det kunde varit mycket jobbigare och tyngre. Till exempel om jag inte hade en man som såg till att jag inte backar ur alla våra planer och idéer. Om jag inte hade ett övernaturligt förstående barn som säger åt mig att det är okej att gråta en stund, men sedan får jag faktiskt se till att ha roligt igen. Om jag inte kunnat räkna dagarna tills jag får börja med mina mediciner igen. Om jag behövt ligga inlåst med vita sterila väggar, som förra gången. Om jag varit någon annan, någon annanstans i världen med andra förutsättningar. Tro katten att det kunde varit mycket värre, men det betyder inte att jag har någon lust att skriva under på den där bilden av den vackra, mirakelgraviditeten där allt plötsligt är en gåva. Well, den som kom på att ge blivande mödrar gåvan att inte komma i sina kläder, möten med kända och okända människor som tar sig rätten att helt ogenerat ta på ens kropp, vara fullständigt utmattade och förvirrade, och som att inte detta fantastiska vore nog – ständig smärta och illamående – hen behöver i så fall verkligen öva sig i sitt val av presenter till folk.

Jag försöker sällan leva upp till kvinnoidealen. Ibland träffar jag dem, oftast gör jag det inte – oavsett försöker jag aldrig leva upp till de där normerna, vilket skapar ständiga konflikter och upprörda åsikter i min omgivningen. Kanske är jag bara trött på att inte ens när en är gravid – vilket rimligtvis borde vara bland det mest kvinnliga en kan vara – befrias vi från de där ouppnåeliga kraven på vad det är att vara kvinna. Jag vet inte. Trött är jag i alla fall. Trött på att ständigt få frågan ”hur är det med magen” och veta att det bara finns ett enda svar som är gott nog, och ju käckare och glättigare det är desto bättre. Så oändligt trött. Det måste faktiskt få vara okej att må pyton också.

önskelista: fina ord att drunkna i

Fina ord att försvinna bort i, det kan en aldrig få för många av och här är några (utan inbördes ordning) jag önskar mig just nu..!

Skärmavbild 2016-07-09 kl. 15.23.22

Okej, Maja Säfströms ”Fantastiska fakta om djur” kanske egentligen är mer för läsare i Jaels ålder, men jag har inga problem med att förföras av hennes böcker likväl som de titlar i bokhyllan som är riktade till en något äldre kategori människor. Plus, vem vill inte lära sig om att uttrar håller handen när de sover och dessutom se fantastiska illustrationer av det?

Starka kvinnor och kloka ord, det är precis vad jag suktar efter den här sommaren. Både Roxanne Gays ”Bad Feminist” och Hanna Hellquists ”En tryckare på Blue Moon Bar” är samlingar av kortare texter, krönikor och essäer – alldeles lagom lättsmält ihop med något isande kallt att dricka i någon av de där små pauserna under dagen. I ”En vacker dag lämnar jag honom” berättar Maria Blomqvist om att leva i, och vägen ur, en våldsrelation. Jag förutspår massor av tårar och ilska, men en fantastisk läsupplevelse och styrka att fortsätta verka mot mäns våld mot kvinnor.

”Stjäl som en konstnär” – sprängfyllt med inspiration och pepp, ja tack! Jag saxar delar av beskrivningen från adlibris: ”du behöver inte vara ett geni, du behöver bara vara dig själv”, och ”kreativitet finns överallt och kreativitet är till för alla”. Jomenvisst serrö, det här är ljuvaste musik för mina öron – come to mama..!
Leif Carlsson är en av mina absoluta favoritteologer – antagligen ligger en del av det i att jag oftast fattar vad snubben snackar om. jag-fattar-ingenting--mojliga-svar-pa-omojliga-bibeltexterEfter att jag läste ”Sex nyanser av Gud” kunde jag plötsligt finna ro i tankegången att Bibelns berättelser är för det mesta fullständigt fucked up (precis som det vanliga livet), fyllda av motsägelser (precis som det vanliga livet) och handlar om alldeles vanliga människor som beskriver sina subjektiva upplevelser av Gud – you guessed it – precis som i det alldeles vanliga livet. Med andra ord, en dagbok lika förvirrad och fullständigt omöjligt att få ett rimligt helhetsgrepp om som vilken annan ärlig dagbok som helst. med-hela-ditt-liv-sexualitet-i-bibeln-och-kyrkanNu längtar jag efter att dyka ner i frågorna jag inte fattar någonting av – och antagligen inte kommer fatta mer av efteråt, men kanske ha en lite ödmjukare och mer nyanserad bild av efter att ha resonerat kring dem en stund. Om inte annat är ju titeln anledning nog; ”jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen” – det är ju fullständigt genialt. (Och när jag ändå är inne på författaren borde jag ju faktiskt passa på att plöja ”med hela ditt liv” också – den har stått på läslistan lite pinsamt länge utan att bli prioriterad nu…)

 

Jag är ju ständigt på jakt efter tips, idéer och inspiration efter ett mer hållbart och självhushållade liv – så ”lev som en bonde – 100 sätt att klara sig själv” är ju alldeles självklart att den får avsluta dagens önskelista. Konkreta tips och beskrivningar på huskurer, fårskötsel och hur en slipper mygg – och dessutom förpackade ihop med Kämpargårds bilder? Jag misstänker att det här kan bli en av de där böckerna som liksom aldrig åker upp i bokhyllan igen – jag ska bara kolla det där först, bara testa den här och tipsa någon om det här…

bilder saxade från adlibris.se, bonniersbokklubb.se och majasbokshop.com.