Vart ska alltihop ta vägen?

IMG_4078Idag får projektet stå tillbaka till förmån för sånt som ska till min församling, men funderingar får ju ändå plats i huvudet. Idag önskar jag extra mycket respons och funderingar!

Det är en sak att sitta och skapa tills fingrarna blöder, det har jag inga som helst problem med. Foton, målningar, collage och texter ligger spridda överallt – där kommer snarare problemet bli att kill my darlings.

Nej, det svåra idag – och som upptar stor del av min projekttid just nu är vad i hela friden jag ska göra av alltihop. Ska det bli en utställning? En fotobok? En e-bok? Min ekonomi säger utan tvekan e-bok, men hur fantastiskt vore det inte att se sina verk i fullskaligt tryck, sådär som jag föreställer mig dem? Att söka sponsorer finns inte på kartan p.g.a.

  1. Jag är inte konstnär, jag är amatörskapare. Stor skillnad.
  2. Jag vet inte ens vad det ska bli.
  3. Sponsorer = krav på resultat = dåligt för självförtroendet.
  4. Slut på argument, men jag kan säkert komma på fler om jag försöker.

Tankar, idéer?

fullsizeoutput_1868
”Det modershjärtat har ej sitt like i trofast kärlek, det ser jag nog” – Lina Sandell

 

Att inte skriva en ikon

Kristoffer Lignell är en av de häftigaste människorna jag vet. Förutom massa andra balla grejer är han ikonskrivare (eller vad det nu kan tänkas heta) och på sin hemsida har han beskrivit hur en ikon blir till. Jag kan inte skapa ikoner, men att illustrera en bibeltext på en massproducerad icon plate det är något som hör hemma i mitt projekt.

En av de allra viktigaste texterna för mig är ur Markus femte kapitel, där det berättas om en man med ett självskadebeteende.

De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar.
Mark. 5:1-5

Jesus möter, ser och upprättar mannen. Han blir fri från sitt självskadebeteende.

Jag har varit fri i drygt sex år nu, men under tyngre perioder väcks fortfarande impulsen – ibland är den alldeles överväldigande. Där och då finns ingen tankekraft kvar till bibelmeditation, inte ens till en formulerad bön, men efteråt. Efteråt kan jag gå tillbaka dit komma ihåg att jag inte måste, även om det känns så. Då kan jag tänka en stund på att Jesus drev bort mannens demoner, och då kan han göra det med mina med.

fullsizeoutput_18a1
Utkast till en massproducerad Icon Plate

Just another selfie

Det är en långsam selfie, men den går framåt. Jael frågade mig förut vad det var jag höll på med – ”vad ska det blir egentligen mamma?”, och allvarligt talat ser jag inte slutresultatet i huvudet än, men det känns lite som halva grejen. Tanken är att den ska växa fram successivt, med delar från olika tidpunkter och med olika symbolik. Det innebär ett stort mått tålamod (vilket jag inte har) för att låta det växa fram långsamt, men det kommer vara värt det. Här kommer lite process!

 

Fyra timmar en fredag

IMG_3995
Älskar redan det här.

Det här med att schemalägga skapande. Det låter för mig absurt, men uppenbarligen funkar det. När en av anledningar inte kan sitta på sitt kontor får köksgolvet agera studio några timmar, och mitt i köksstöket kan en till exempel jobba på en selfie, ett digital print och lära sig en ny teknik.

Efter fyra timmar schemalagd skapande har en inköpslista och en önskelista formats i min skalle.

Inköpslista:
• Rengöring för stämplar (eftersom jag upptäckte att den var slut, en halvtimme efter att jag använt dem…)
• Decoupagelack (trälim och vatten i all ära, men nej tack.)
• 
Toner till skrivare (uppenbarligen har jag gjort slut på den. Igen.)
• 
Dubbelhäftande tejp (fattar inte hur den kan ta slut så fort.)

Önskelista:
• Bra penslar. (Sorry Jula och IKEA – era penslar är okej, men jag blir lite trött på att peta bort penselstrån var tredje minut.)
• Självhärdande lera (Because, självhärdande lera!)

Så, vad tar vi med oss idag? Jo, att inte bara ångest föder kreativitet – det gör tidspress och att ha barnen på förskolan också.

Let’s take a selfie

 

fullsizeoutput_173d
Ur ”Let’s take a selfie”

Idag jobbar jag med ”Let’s take a selfie”, en mixed media som slutligen ska hamna på canvas. Den första delen är klar, en fotad akvarell, och idag velar jag fram och tillbaka med hur jag ska ta mig an del två.

Jag kan verkligen inte ta selfies, den där sorten med framåtvänd kamera i mobilen. Jag gör mig generellt inte bra framför kameran, jag passar bättre bakom den – att försöka fånga ett ögonblick av mig blir liksom aldrig bra. Min selfie kommer istället att fånga olika delar, olika stunder och tidpunkter i olika bildformat. Lite mer av helheten.

För drygt ett år sedan försökte jag fånga uppgivenhet, och fotot nedan är resultatet. Ett pixligt, svartvitt öga. Idag har jag printat bilden på vanligt a4-papper för att experimentera mig fram till vad det ska bli av den. Jag har kalkerat den (jag behöver verkligen skaffa ett ljusbord…), tecknat den på frihand (inget alternativ för övrigt) och helt sonika rivit ner den och pusslat ihop igen. Jag har redigerat den i datorn och brainstormat idéer i skissblocket, men allvarligt talat börjar jag nog luta åt att låta den vara precis som den är, alldeles naken och med tydliga pixlar. Vad tycker du?

 

IMG_2409
Originalbilden till del 2 av ”Let’s take a selfie”

Ångest föder kreativitet

Det var en sån där natt i våras när jag inte kunde sova, precis när hypomanin började smyga sig på. Plötsligt stod det fullständigt glasklart, mitt projektarbete skulle naturligtvis handla om hur det är att leva med psykisk ohälsa i en frikyrkokontext och vilket medie är bättre att förmedla känslor genom än konst?

Jag har varit så inspirerad hela sommaren, idéerna har ploppat upp som svampar ur marken och jag har skisser liggande högt och lågt. Så började hösten, och starten blev mycket tyngre än vi trodde. Pendlande, övertid och barn med separationsångest – de dagar vi plockat ur diskmaskinen har känts som mindre mirakel.

Det är torsdag när jag skriver det här, och det var i tisdags det rann över fullständigt. Ett par, tre incidenter, som i vanliga fall gjort mig frustrerad och kanske orsakat en timmes självömkan slutade i två dygn av tårar. Men, ångest föder inspiration.

Att stå så naken som när tårarna rinner i ett offentligt rum utan att de går att stoppa, det är en av de värsta sakerna jag vet. Vad jag aldrig lyckas komma ihåg när det händer är att när tårarna tagit slut har inspiration och kreativitet vuxit fram som jag aldrig själv kan frammana.

När jag skriver det här ligger det skisser över hela köksbordet, jag har börjat samla ihop grejer för att flytta in arbetet till kontoret och arbetsron igen, fingrarna flyger över tangentbordet och tårarna slutade bränna för tidsålder sedan. Idag är en bra dag.

Välkommen in till mitt psyke – Ett konstprojekt

Jag är tillbaka i etern, och den här gången med ett uttalat syfte. Som en del i min diakonutbildning arbetar jag med ett konstprojekt; ”Välkommen in till mitt psyke”. Eller ja, det är arbetsnamnet i alla fall. Under arbetet kommer den här plattformen få fungera som loggbok och bollplank tillsammans med er.

Projektet fokuserar på psykisk ohälsa i en frikyrkokontext, och består av alla former av kreativt skapande jag kastar mig in i. Materialet är gammalt, nytt och allt däremellan och det mest spännande är att jag fortfarande inte vet vart projektet tar vägen. En utställning? En e-bok? Något helt annat? Jag vet inte än, och det är både en utmaning och oerhört inspirerande att inte ha kontroll över slutresultatet.

Jag vill ha tankar, åsikter, reflektioner och funderingar. Kanhända frågar jag om jag får citera dig, men jag kommer aldrig ta med mig något av det som skrivs här, via facebook eller på mail utan att först be om lov.

Är du en av de som hittar hit via facebooksidan? I så fall är du välkommen att följa med över till fb.me/amytuesdaycreations, dit jag nu flyttat. Jag är så sjukt pepp och inspirerad, jag hoppas du vill hänga med!

IMG_0322
Ur ”En alldeles vanlig utekväll”

Tackar som frågar – visst är jag bipolär!

Igår var det World Bipolar Day, och hela dagen funderade jag fram och tillbaka – skulle jag dela vidare någon av alla de awareness-videos eller texter som cirkulerade i mina flöden? Skulle jag sträcka upp handen och säga ”här är jag, jag inte är sjuk i huvudet – rätt många människor tycker jag är helt okej..!”, göra mig själv till en talesperson för det som gör mig fantastisk och fruktansvärd på samma gång?

Det finns så många sidor jag skulle kunna berätta om. Hur jag under en period kan vara fullständigt övermannad av djup depression, för att en annan vara sprudlande uppslukad av hypomani. Hur jag vid sällsynta tillfällen drabbats av psykotisk mani eller hur kroppen ibland bestämmer sig för att det räcker med någon timmes sömn per dygn.

Det finns så många fina sidor. Att få vara överdrivet kreativ och innovativ, att ha en blixtsnabb slutledningsförmåga och kunna jobba intensivt och högpresterande. Vissa gånger. Andra gånger är den simplaste tankegång alldeles obegriplig, att gå upp ur sängen ett berg att bestiga och att fokusera på ett vardagligt samtal är så uttröttande att jag blir illamående. Det är så lätt att starta stora, imponerande projekt, men är de inte avlutade när hypomanin klingat av är det den ångestdrabbade perfektionisten som får avsluta dem, inte sällan ackompanjerad av panikångest och tårar.

I flera av de kristna sammanhang jag rör mig har jag fått veta att jag borde sluta medicinera, att det enda jag behöver är förbön och hängivenhet. Då får jag sådan lust att skrika och svära – förstår de inte att utan mina mediciner klarar jag inte att ta hand om mina barn? Förstår de inte att utan medicinering hade jag aldrig kunnat sköta ett arbete, engagera mig politiskt, fokusera på minsta lilla eller ens gå till den där gudstjänsten? Förstår de inte att orsaken till att jag nu varit sjukskriven i ett år beror på att jag tvingades sluta medicinera under graviditet? Visst, jag sparar ju föräldradagar förstås, men tro mig – det är inte värt det.

Att få en diagnos var helt fantastiskt. Plötsligt fanns det en förklaring till mycket av det trasiga, en självförståelse och möjlighet att lära sig hantera de värsta topparna och dalarna. Visst finns det baksidor – mediciner är dyrt, jag har klippkort på sjukhuset, inte ens försäkringsbolaget som godkänner yrkesmilitärer vill försäkra mig och ja – jag har flertalet gånger varit suicidal, men det goda vinner. Visst kan det vara frustrerande, både för mig och min omgivning, men det goda vinner ändå – utan att tveka.

Jag slåss ständigt för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, genom mitt arbete i föreningen SHEDO och alla rum jag rör mig i. Min dröm är att som diakon kunna fokusera på psykisk ohälsa, att vara opinionsbildare, fortsätta föreläsa och informera. Naturligtvis måste jag vara talesperson. Naturligtvis måste jag stå upp för det som formar så stor del av den jag är.

monthly makers: tema leksaker

Uppenbarligen används den här bloggen just nu enbart till att presentera månadens bidrag till Monthly Makers, och i oktober var livet tydligen dessutom så upptrissat att jag inte ens fick in bidraget i tid. Men, en kan ju inte lyckas jämt. Mellan rehabträning, jobb, studier och familj prioriteras inte skrivande särskilt högt – men skapande däremot finns det fortfarande tid till!

fullsizeoutput_8ad

Så, några dagar för sent kommer i alla fall ett litet uppvisande av oktobers alster, på det fantastiska temat leksaker. Nu finns ju redan samlingsinlägget publicerat, och det är så himla många fina grejer, in och kika vettja! Redan när jag fick veta vad månadens tema var visste jag vad jag ville göra, och en av oktobers första riktigt fina höstdagar kilade jag iväg till sågen och köpte hem rundstav och golvlist. Träpärlor och stabilt snöre hade jag redan hemma, så det var bara att sätta igång. Ett litet borr här, ett litet borr där och vips – med inspiration från Sandra stod det plötsligt ett alldeles utmärkt babygym i vardagsrummet! Nu följde jag inte hennes instruktion till punkt och pricka, men vill en göra ett eget är den alldeles utmärkt att antingen följa rakt av, eller som jag – använda som utgångspunkt och sedan freebasea (hur stavas det ens?) lite.

fullsizeoutput_8ac

Jag passade på att plocka hem lite extra rundstav, och av en av de överblivna bitarna blev det en mobil att hänga över skötbordet. Konstruktionen är superenkel. Rundstaven är 30 cm lång, och har ett gäng borrade hål – 1,5 cm in från varje ytterkant, och med 6 cm mellanrum över hela längden. I de två yttersta hålen sitter träpärlor på undersidan med ett långt snöre mellan som jag valde att sätta en liten träring på i mitten för upphängningen, men det går ju lika bra att hänga direkt i snöret. I de fyra resterande hålen sitter pärlan på ovansidan och håller fast snöret med ett tyghjärta sytt av spillbitar i varje ände. Lätt som en plätt, och inga problem att byta ut leksakerna om en skulle vilja. Fast, sötkorven som spenderar tid på vårt skötbord är helt såld, så det känns inte som att det blir aktuellt inom den närmaste framtiden… Monteringen krävde lite klurande innan jag fick till det eftersom vi har betongtak, men en behöver ju inte göra det onödigt svårt för sig – en träkonsoll i väggen med en fastskruvad krok i änden var det enda som behövdes för att härligheten skulle sitta som en smäck.

img_1059
Slut på monthly makers-rapport! Men, snart är den tionde, och då är det äntligen dags för nytt tema. Tills dess, håll till godo med gullighetsbild. Tjohoo!

monthly makers: tema bokstäver och ord

En kan ju tycka att det efter en månads tystnad är dags för en uppdatering – vad hände med den där brutna vristen? Lyckades ungen ta sig ut, eller bestämde hen sig för att bosätta sig permanent där inne? Hur går det med husbyggandet, blir det något dockhus eller vad? Vad hände med höstterminen, hur spenderas den? Well my friends, ni får vänta ett tag till – idag är det inte de sakerna som står i fokus, utan naturligtvis månadens bidrag till Monthly Makers.

Temat för månaden har varit bokstäver och ord, och trust me – antalet idéer har inte varit något problem på de ledorden..! Vad som istället har kommit i vägen är det där livet och det enda som saknats har varit ork. Men, en fin grej den här utmaningen har lärt mig och ständigt påminner mig om är att alla projekt behöver inte vara så vansinnigt ambitiösa, det går alldeles utmärkt att skapa med små medel och bara en kort liten stund, och en behöver inte vara mindre nöjd med sin prestation för det. Så, here it goes!

img_0863

The world wide web svämmar ju över av bilder, ord och finhet – det mesta av vilket faktiskt någon annan äger rättigheterna. Men, i gömmor och skattkistor lite lagom dolt under internets alla snårigheter och tjocka copyrightdimmor kan en hitta material fritt att använda. En av mina favoriter är Angie Makes, vars gratismaterial varit grunden för de senaste orden som nu pryder vårt hem. Schyssta typsnitt finns ju också i överflöd om en lägger lite tid på att leta, och plötsligt är det inte så svårt att fixa schyssta inredningsdetaljer. Printat med alldeles vanlig färgskrivare på alldeles vanligt A4-papper och sedan monterat – de blå är urklippta i något som liknar A6-format, och helt sonika fäst med dubbelhäftande tejp på kartong. Tavellisterna, både den hängande och den lilla stående minilisten är ihoplimmade av överblivna färgblandarpinnar som blev över från dockhusbygget. Nothing fancy, men alldeles lagom.

img_0871

Och ja, jag är ganska enkelspårig. Naturligtvis gick jag på en pepp-text och en Tove Jansson. Nytänkande kan jag bli när jag om något år får sova hela nätterna igen. Med risk för att ytterligare spoila en av de där inledande frågorna – adjöss vänner, det är dags att torka babykräks. Igen. Herregud, det här är utan tvivel ett av mina torftigaste blogginlägg någonsin. Slut på svammel.